Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försvinner alldeles efter midjan under den tapetstyfva sidenroben, och »Flickan, som
bekransar Amors staty» i Louvren har ej heller synnerligen mycket kött och blod under
sidenskruden. Men andra gånger var hans kroppsbildning af en rent ovanlig kraft som
i skildringen af den tjocka hofmarskalken Jennings på den ypperliga familjetaflan, eller
af en utsökt gratie och förfining som i framställningen af hans hustru å dubbelporträttct
på Fånö. Anmärkningar mot hans teckning återkomma ofta i fransk kritik från tiden.
Den saknade säkerhet, och rena felteckningar (som öfverarmen pä Lovisa Ulrikas
Drott-ningholmsporträtt) äro ej uteslutna. Händerna på hans porträtt äro ofta utan egentlig
karaktär trots alla vridningar och sträckningar, verka formlöst mjukt kött och sakna den
intelligenta individualisering, som finnes hos hans landsman Lorenz Pasch d. y.
Hans produktion företer snarare en mängd ojemnheter än en bestämd utveckling,
och fabriksartadt gjorda rutinverk, som dock sällan sakna charme och snits och sällan
också klar, frisk, blott en smula skrällig färg, finnas från alla tidpunkter, som man kan
vänta hos en sä rastlös modeporträttör som Roslin, en sorts Carolus Duran från sin tid.
På höjdpunkten af sin alstring står mästaren under 1760- och 1770-talen, dä han också
gör sina största kompositioner. På 1780 talet blir det hela glanslösare och slätare med
torrare kulörer och banalare färgtankar.
Af Roslins många hundra målningar torde föga mer än ett dussin vara uppfunna
på fri hand, och äfven i dem tyder starkt fasthållande vid modellen på föga förmåga
att komponera och stor fantasiens torka. Det gäller t. ex. den för öfrigt förtjusande
bilden i Louvren af Roslin, »Flicka, prydande Amors staty» (1783) — egentligen, enligt
Grimms korrespondens, ett porträtt af aktrisen m:lle Contåt — och hans »Invocation till
kärleken i Venus tempel», som utstäldes på 1787 års salong, skildras såsom helt
förfelad. I Sverige finnes ä Haga en framställning af Henri IV och Sully, målad af
Roslin 1770—71 och betalad med 1000 livres (bref af Roslin 1’/« 1771). Den är ett lustigt
bevis på konstnärens absoluta brist på fantasikraft och alster af en tråkig
teaterinspiration (Collé: La Chasse de Henri IV). Verkligheten är Roslins verld, och iakttagelsen,
ej drömmen eller inbillningen hans ingifvelse. Så var det ensamt som porträttmålare
han blef betydande. Men detta vida område har han beherskat helt och hållet och under
ständigt förnyade ansträngningar lyckats lösa en mångfald af de olikartade problem, som
konstarten erbjuder.
Den ceremoniösa statbilden har Roslin mäktat, lika väl som den intima
porträttanalysen. Han är en af 1700-talets sista målare, hvilka ännu förstå Tanden régimes officiösa
panegyrikmälning, där arrangemangets dekorativa prakt spelar en större roll än
karaktärise-ringen, och linjernas och färgernas pomp och ståt meddela intryck af makt och
furstlighet. Vi känna denna Roslinska konst framför allt ur hans mästerliga, stora Gustaf III:s
porträtt pä Gripsholm, utfördt efter i Sverge gjord skiss. Med stora stiliserade medel och utan
att gå upp i någon intim menniskoskildring har Roslin tecknat konungen genom figurens
kvinnliga karaktär med de mjuka höfterna, stegets dansande koketteri, typens uttryck af
kunglig skådespelare med stora, brinnande tankar under aktörskapet. Den storartade glans,
med hvilken kröningsskruden, manteln, ordenskedjorna och alla detaljer behandlats,
fulländar bildens totalverkan, hel och stark i den dunkelblå färgklangen. Ypperliga äro i
samma anda de tvä stora porträtten i Versailles öfver markis de Marigny och abbé
de Terray. Det förras konstlade ställning har häftigt klandrats af Diderot, och det är
utan fråga underlägset Tocqués mästerliga porträtt af samme man frän yngre år, också i
Versailles. Men Roslins bild är ändock af en betydande eloquentia corporis. Det är
rik prakt i den röda sammeten mot den gröna stolen. Ansiktet är trögt och liflöst i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
