Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det gröna sidenet svept kring hennes skuldra. Som en mogen, mörk fransk drufva
verkar hon med sitt svarta hår och sina svarta ögon. Men sjelfva rumsintrycket är
obe-stämdt och trångt. Ateliern representeras blott af ett staffli, på hvilkets duk ett
glatt-rakadt, opudradt hufvud träder fram med en smaklös styrka nästan som en tredje
person. Ej ens mellan de båda makarne har konstnären förmått gjuta någon inre enhet.
Hon drömmer för sig sjelf, men han står vänd utåt publiken med den sjelfbelåtna minen
hos en trollkarl, som gjort sin kortkonst. Ej i färgbehandling eller utförande, men väl i
anordning erinrar taflan om verk af Louis Michel Van Loo, hvilken också utfört dylika
atelierbilder, å hvilka de målade gestalterna på stafflien framträda med samma störande
vitalitet.
Bilden af familjen Jennings (1769) är, om man betraktar hvar figur för sig, ännu
mer fulländad. Om också litet dockaktigt placerad på stolen vid davecinen är den unga
frun förtjusande, där hon sitter med återglansen af sin aria i de blå ögonen långt borta från
verkligheten, och de båda bröderna äro mästerligt individualiserade. Det är typer af
1700-talets feta och magra man, rococons borgerliga silen med den godsinta flegman och den
sensualistiska verldsglädjen och dess intellektuela och nervösa antipod med de af oro och
tänkande skärpta dragen. Den blifvande hofmarskalken i den röda sammeten är den
Gustavianska tidens fetlagda bel-esprit af Schröderheims och Rosensteins art,
ihågkom-mande någon nymf från ett kuliss-Cythere, medan han smälter dejeunern. Den andra
brodern, den i landsflykt lefvande svensken, hvilken från militär blifvit köpman, har i kampen
för att aklimatisera sig och i sitt yrkes undfallande beröring med många menniskor fått
ansiktet tärdt och slitet med ett tunnt, spetsigt leende öfver dragen.
Rumsförhållandena äro här ännu mer oklara. Om figurerna reste sig, skulle de ej
hafva plats att röra sig. De äro fotografiskt sammanförda och sakna till den grad inre
sammanhang, att de till sist nästan verka hemskt. Så nära inpå hvarandra och ändock
så borta ifrån hvarann, så nära befryndade och så litet samhöriga!
Den allbekanta skildringen af Gustaf III och hans bröder har samma fel, men
knappast samma förtjenster. Trots Roslins egen försäkran om den lycka taflan gjorde både
hos le public en general et chez mes confreres qui pretendent que je n’aie rien fait encore
qui 1’égale» — en åsigt delad af Creutz i bref till Gustaf III — är det ett af hans
minst själfulla verk. Det fins där detaljer, som man knappast kan fritaga från
tråkighet. Om de tre furstarne gäller mer än om många andra Roslinska figurer den
Grimmska sarkasmen, att de se ut som de blott voro upptagna med att låta afmåla —
sina toaletter. Mera vidd i rummet, enklare arrangemang visar en tafla föreställande en
aristokratisk familj, som finnes i franska nationalbiblioteket. Genom den öppna dörren
till parken strömmar verklig luft in i slottsgemaket öfver mannens skrifbord. Det är
atmosfär kring den unga makan, där hon sitter och ser sitt barn leka. Det är icke
intimitet men ej heller isolering — ett förnämt äktenskaps halfva förtrolighet. Själfva
interiören i denna tafla med den öppna portiken är lik den på Roslins porträtt af grefvinnan
Egmont i Chåteau de Dampierre — fotografi af Braun. Richelieus förtjusande dotter
sitter där drömmande bredvid cittran. Det opudrade håret, de många pärlbanden och
lifvets snitt ä la Valois erinra om Halls bekanta miniatyr.
I enskild ego i Paris — hos mr J. Porgés — finnas ytterligare iivänne dylika
porträttgrupper med flera figurer men med vida mindre format. Medan gestalterna i de flesta af
föregående hade nästan naturlig storlek, äro dessa figurer ungefär af samma dimensioner
som på större sedebilder af Terborch och Metzu, och äfven karaktären i det hela vittnar
om intryck af holländska kammarmålare. Svagast af de båda dukarne är en mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
