- Project Runeberg -  Niclas Lafrensen d.y. och förbindelserna mellan svensk och fransk målarkonst på 1700-talet. Konsthistorisk studie /
48

(1899) [MARC] Author: Oscar Levertin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ningholm), där också den kyliga tonen i dräkten och karnationens hårda rodnad bidraga
till den mästerliga skildringen af den förgrämda gamla enkedrottningen. Det är frun »bortom
staketet», som hon benämdes af folket, amper och hvass. Hennes felslagna lifs
förödmjukelser har kommit all känsla att frysa inom henne, och med de torra armarna hårdt
tryckta mot det insjunkna bröstet sitter hon framför oss. Så har hon suttit många
vinteraftnar, medan Sotberg läste högt dramer och historier om lyckliga drottningar, och
isoleringen blef allt djupare ikring henne. Den retliga och förkättrade ex-drottningen, som
aldrig fick sin makttörst släckt, är här individualiserad med fulländad konst.

1 denna summariska skiss torde profilen af den mest firade af våra fransk-svenska
artister framstå med någorlunda klarhet. Roslin var intet geni, men en sträfvande klok
och klar artist, som väl förvaltat sina pund. Under en lång konstnärsbana hade han drifvit
sin yrkesskicklighet mycket högt och som illusisionskonstnär nått ovanligt långt, men han
hade också lärt sig älska den djupare artistiska sanningen, så vidt en fantasilös
förstånds-menniska kunde det. Alltid kommer hans eget ansikte för en, när man tänker på hans
verk, den klippska sydsvenskens prosaiska och kloka drag, mer och mer präglade af
gallisk-vakenhet öfver den verldsbelåtna fysionomien med de plirande ögonen och den
stöfvar-aktiga uppnäsan. Hela sitt lif förblef han i Paris en smula provirisiel, litet
uppkomlings-aktigt berusad af verldstadens lyx och bjäfs, af siden, juveler och sammet, kråmande sig
man ser det på hans personers händer kanske väl mycket att förvärfva den fria
tonen och den vårdslösa elegansen, men denna främling var dock äfven en klok och skarp
iakttagare, som såg mer än kostymen, om han ock sällan helt glömde den.

Som målare är han en solid artist med starka formbegrepp och ett färgsinne, varmt,
friskt, klart och praktkärt, blott saknande en fläkt af romantik för att varda äkta koloristiskt.
Sådan är Roslin i sina bästa verk, underlägsen en artist som Tocqué, men väl i stånd att
täfla med, ja öfverträffa de andra franska porträttörerna i olja från 1700-talets senare hälft.

*



Roslins dominerande ställning inom det franska konstlifvet blef en eggelse för de
svenska målare, som nu under fransk tradition växte upp i Sverige att resa till Paris,
och han sjelf förenade med klok egoism en god portion svensk hjelpsamhet.
Tjenst-aktigt stödde han alla sina landsmän, hvilka i hans hus fingo en samlingsplats. Så kom
också till Seinestaden en stor del af svenska konstakademiens första elevgeneration.
Det är, om man frånser Lemkes lärling, Johan Mandelberg, född i Stockholm 1731, men
utan betydelse för svensk konst, då han alltifrån 1754 stod i dansk tjenst oeh i
Köpenhamn utvecklade hela sin egentliga konstnärsbana, Johan Säfvenbom, Gustaf
Hesse-lius, Jonas Hoffman, Per Krafft d. ä., Niclas Lafrensen d. y., Lorenz Pasch d. y.,
Per Hilleström, Per Fjellström och Per Adolf Hall, Elias Martin och Adolf Ulrich
Wert-mtiller. Det är, som man ser, en hel rad konstnärer, och dock är det blott trenne
af dem Lafrensen, Hall och Wertmuller, hvilkas Pariservistelse efterlemnat märken i
Frankrike, medan de öfriga efter kortare eller längre studier återvände till hemlandet, och där
efter bästa förmåga nationaliserade sin konst.

Tidigast kom den fattige nerkingen Johan Säfvenbom (1721 1784) till Paris. Be-

skyddad af Hårleman hade han lärt hos Taraval, som med sin vanliga välvilja tog honom
i sitt hus, medan han för förtjänstens skull målade marmor i stora slottstrappan» och utförde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:31:38 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lolafrens/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free