- Project Runeberg -  Niclas Lafrensen d.y. och förbindelserna mellan svensk och fransk målarkonst på 1700-talet. Konsthistorisk studie /
50

(1899) [MARC] Author: Oscar Levertin - Tema: Sveriges allmänna konstförening
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Paris dröjde han till 1760 och gaf sig sedan till Rom, där han kunde höra genklangen al
Winckelmanns spekulationer öfver klassicitetens återfödelse. I Italien blef han naturligtvis
medlem af flera akademier, och sedan han återkommit till Paris 1767, agréerades han för en
redan 1760 utförd Marsyas (nu i Konstakademien i Stockholm och väl egentligen en Prometeus)
i franska akademien. Nu stannade han i Paris till 1770, då han hemkallades. Berch förkunnar
87i0 1770 (i allmänna tidningarna) att Hoffman återkommit, »som att döma af hemskickade
profstycken öfvermåttan väl användt sin tid». Allt starkare hade han under sitt sista
Pariser-besök känt det antika vinddraget blåsa. Rococons bugtande kvinnoform raknade och stelnade.
David var visserligen ännu ej mer an en lärjunge, glad att få biträda Fragonard, men m:lle
Clairon hade redan lagt af styfkjorteln och spelade romarinna i antika draperier, och på
boulevarderna såldes solfjädrar å la grecque. Hoffman kom hem med hufvudet fullt af antika
motiv ur Caylus »Nouveaux sujets de peinture et de sculpture, och Dandré Bardon L Histoire
universelle traitée relativement aux arts de peindre et de sculpter.» Hans Scipio och hans
Cincinnatus i de kungliga paradrummen och hans andra smala dörrstycken å Drottningholm,
räddade från smaklöshet genom fint vald färg, som ännu ej fått klassicismens skematiska
fattigdom, visa första ansatsen till den tråkigaste af konststilar, det arkeologiska antikiserandet.
Lyckligtvis hade Hoffman hvarken talang eller kraft att blifva reformator, och ännu ett
tjugutal år undslapp svenska måleriet den pedantiska klassicismens färgfiendtliga
linearstil. — I hop med Hoffman nämnes ofta en kamrat till honom, Gustaf Hesselius 1727—1775
som också arbetade på slottet under Pasch. Han fick resestipendium 1757. Paschs orlofssedel
för honom finnes ännu i behåll. Dekorationsmålare, studerade han i Paris till framåt
1763, utan att man vet något närmare om hans vistelse vid Seinen. En blomstermålning
i enskild samling visar intryck af fransk skola. Svagsinthet afbröt efter hemkomsten
hans konstnärsbana.

Långt betydligare och ursprungligare konstnärer än de nämnda äro Per Krafft,
Lorenz Pasch och Per Hilleström, de tre artister, som innerligast hopsmält fransk teknik
och svensk anda. Alla tre voro ungefär samtidigt i Paris. Underrättelserna om deras
studier och vistelse därstädes äro dock mycket knappa. Per Krafft (1720—1793) låg i Paris
mellan 1755—62. Hans biograf August Hahr har därom blott att anteckna, att han var
lärjunge af Roslin, som sedermera skaffade sin skyddsling platsen som hofmålare och
professor vid den konstakademi, han sjelf varit med att organisera i Baireyth. Det är
troligt, att Krafft frekventerat franska akademien och åhört dess konferenser. Bland hans
papper fans en afskrift af Ouclrys därstädes hållna föredrag: »Réflexions sur la maniére
d’étudier la couleur en comparant les objets les uns aux autres» (efter Largilliére), af svenska
konstakademien inköpt efter hans frånfälle. Kralfts äldre porträtt från 1 760—1770-talen visa
stark inverkan af Roslin — som det påvisats af hans biograf — men under den
varaktigare kontakten med hembygdens lif och menniskor blef hans framställningskonst tyngre,
men också sjelfständigare, med ett drag af gustaviansk, borgerlig svenskhet. Han
upptager Arenii och Lorenz Pasch d. ä:s sträfvan att åstadkomma en inhemsk
skildringskonst, modifierande utförandet efter de olika modellerna, och den genreartade iscensättning,
han ibland använder, ökar än mer det nationella draget. I ännu högre mått blef detta
nationella den ledande idén för den största af de hemma i olja verkande
konstnärerna — Lorenz Pasch d. y. (1733—1805). Efter att fåfängt sökt hjelp hos sin snikne
farbror, Johan P., då hans far i sina små vilkor ej kunde bistå honom, låg han länge i
Köpenhamn hos Pilo för att först 1758 anlända till Paris. Där dröjde han i fyra år,
arbetade trots sin långa studietid åter vid akademien i Paris och hade dessutom tillträde
till Pierres, Deshays och Bouchers atelierer. Han fick äfven visa sina arbeten för den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:00:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lolafrens/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free