Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förträfflige Louis Michel Van Loo. Det var hans mening att blifva historiemålare, men
lyckligtvis slog han denna plan åt sidan, och man slapp se en för iakttagelse och
verklighet sällsynt väl danad konstnär och fysiognom skrufva upp sig till en fantastik,
främmande för hans lynne. Något spår af Pierres aristokratiska charlatanen fins lyckligtvis
ej i hans konst, och än mindre af den i förtid bortryckte, lidelsefulle Deshays, och Paschs
färgsunda porträtt, i hvilka lokalfärgen trots all kärlek för harmonisk helton alltid
respekteras, hafva ej heller mycket, som erinrar om Boucher.
Men den som har sett några af Paschs studier till hans porträtt, hastigt tecknade
med svart tusch och hvit färg, med stora glänsande febrila ögon, röda darrande läppar och
en nervös elegans öfver det hela — ett sådant öfver systern Ulrica finnes i den
Rehbin-derska samlingen, — den kan ett ögonblick tänka på den Boucherska atelieren. Det porträtt
af en målare från 1763 (retrosp. utst. 1898), som —jämte det i posen snarlika, men till färg
och faktur osäkrare ungdomsporträttet af Sergel (1758) — är den enda målning, jag sett från
Pariservistelsen äger i den klara, gyllenbruna heltonen, den lätt pålagda färgen, och
lif-vet öfver det hela en afgjordt fransk »chic». Men långt djupare äro de verk, som han utförde
efter sin hemkomst och genom hvilka han blir den mest nationella af tidens porträttörer.
Frånser man många fabriksarbeten, hvilka han ägnat ringa eller intet intresse och
dröjer man blott vid hans sorgfälligare bilder, sådana som porträttet af fru Wargentin
och David Tunberg, af Lundberg (i konstakademien) Göran Gyllenstiernas magnifika gestalt
i Upsala Univ. samling m. fl., står han som den mest mångsidiga och allvarliga skildrare af
svenska människor, som förra århundradets svenska målarkonst ägde med en teknik, som
växlar från blek och förfinad känsla till lugn, stor bredd, med ett färgval, som skiftar,
förvånande, fint beräknadt efter den klass och de*n miliö han vill skildra. Hans
porträttkonst är af hög och verklig rang.
Slutligen kom turen till Per Hilleström (1732 —1816). Hilleström, som gått i lära hos
Taraval, tecknat för Rehn och lärt »färgblandningen» för gamle målarmästare Korn, hade
som bekant af Duru inhemtat hautelisseväfveriets konst. Det var också för att kunna
fullkomna sig härutinnan, som han 1757 sändes utrikes med understöd af slottsbyggnadsmedlen.
Men i Paris blef han istället målare, gick på konstakademien och hos Boucher. Han återkom
redan 1759. Hilleström är ett lärorikt exempel både på hur mottagliga de unga, svenska
artisterna voro för den franska konstens anda, för hvilken de redan från födelsen tycktes
besitta en hemlighetsfull disposition, och på den omsmältningskraft flera af dem ägde,
hvilka på den fosterländska marken förmådde till oförneklig svenskhet omprägla de
parisiska intrycken. Ty Hilleströms budoarscener bringa nog i minnet förebilder af
Boucher, hans borgerliga interiörer med de långa, smärta husbondefruar och tjänsteflickor
bland husgeråd visa i uppställning och stämning, att konstnären varit gäst i de
Char-dinska hemmen, ja, till och med hans förträffliga stilleben — kronan af hans
produktion — hafva i själfva den kyliga heltonen mot den grå fonden liksom i detaljerna
något som talar om P’rankrike, men på samma gång huru äkta svenska äro icke alla
hans verk. FYansk anda och svensk uppfattning hafva här ingått i en olöslig förening
liksom ofta i Gustavianskt lif, och denna anspråkslösa konstnär — som knappa två år var
i Paris och sedan näppeligen kom långt utom Stockholms tullar, — han är en af de mest
nationela sedemålare Sveriges konst någonsin egt. Slottsrummen från herrgården, där
adelsdamerna prata i half deshabillée öfver sina sybågar eller stå och värma sig
framför brasan i den öppna cheminéen, medan snön yr utanför, Stockholms burgna
borgerliga salonger med pretention, statyer och picknickande herrar och damer kring
téser-viser, hemförda af ostindiska kompaniet, köket, där Ingrid och Lisette diskutera inköpet från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
