Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utföra den stora porträtt-tafla af Marie-Antoinette, hvilken konungen lofvat sin höga
cousine , det verk, som framför allt skulle hugfästa artistens namn. Marie-Antoinette
poserade upprepade gånger för honom. Det heter därom i ett af brefven: J’ai déjä été
ä Versailles et la Reine a eu la bonté de me donner une séance d une heure et demi».
Si elle continue, je ferais surement quelque chose de bien . . . Je négligerai rien pour faire
une tableau qu’on pourra citer dans la posterité et qui puisse faire honneur ä la nation». —
I ett bref af senare datum (d. 26 aug. 1784) berättar han, att drottningen åter stått
modell för honom. »Nästa måndag» skall han återvända till Versailles för att fullborda
hennes hufvud, och hon har varit »gratieuse» nog att lofva att göra allt, för att arbetet
skulle lyckas. Wertmiiller är dessutom öfverhopad med andra arbeten. En bild af fru
Ahlgren (blåstrumpan Catharina A?) har han gjort färdig och sändt hem med en mängd
andra taflor öfver Rouen, och han förklarar, att den antika dräkten passar henne
förträffligt . Han fullbordar sitt porträtt af Armfelt i den skytiska dräkten, för hvilket
gunstlingen suttit i Paris. Det är den bekanta målningen, som gör Sveriges Alcibiades
bra 110g lik en cirkusartist. Ett bref frän Wertmiiller till Armfelt berör detta i
National-musem förvarade porträttet af Armfelt. Man fann baronen alldeles för naken , och
konstnären föreslår att dölja torson med ett gult skinn. Je crois que le portrait auroit Pair plus
måle et seroit tout aussi bien dans le genre antique . Slutligen anhåller han att få förskott
för en stor historietafla ur Gustaf Adolfs historia, som Gustaf 111 gjort honom förslag att måla.
Denna penningehjelp kom emellertid icke, ty ett år därpå, 5 juni 1785, vidrör Wertmiiller på
nytt denna projekterade historiemålning, erinrande om att han uttömt alla sina resurser för att
kunna utföra det stora porträttet af Marie Antoinette. Han hade måst afvisa smärre
beställningar, och det var dyrbart att resa till Trianon och bo i Versailles. Nu arbetade han
emellertid dag och natt för att få den stora duken klar till salongen. Wertmiiller satte tydligen in
mycket på detta stort anlagda arbete, som dock blott vann en half framgång. Det blef
populärt på grund af ämnet och likheten, men kritiken upptog det med kanske allt för
stor köld. I lonorerad blef dock taflan efter en lysande måttstock. I franska
nationalarkivet har jag funnit Wertmiillers räkning på 14,000 livres, en summa som akademiens
directör Pierre ej fann öfverdrifven för ett så betydande verk (Arch. Nat. O11931).
Wertmiiller dröjde, som man ser af Akademiens protokoll till och med början af 1788 i
Paris, men tyckes sedan hafva lemnat hufvudstaden. Till nyåret 1789 sände han
akademien en lyckönskningsskrifvelse, ett tydligt bevis på, att han var frånvarande från Paris,
och till nyåret 1 790 likaledes, denna gång från Bordeaux. Kanske har han under denna tid
arbetat i franska provinsstäder. Sedermera gjorde han resor i Spanien och därefter till
Amerika, och hans namn hittas ej vidare i akademiens protokoll. Revolutionen hade kommit och
visade sig snart annorlunda än att leka Brutus med oljefärg, och konstlifvet förändrades
och bröts. Wertmiillers senare öden falla utom denna framställnings ram. Bekant är, att
han mellan 1797—99 var hemma i Sverige, hälsad som Sveriges största porträttmålare.
Konstchefen, gubben Eredenheim, prisar honom som den främste af landets själstolkare, en
hädelse mot Eorenz Pasch och Breda, men trots allt erkännande fann den kringflackande
konstnären stugan för trång och återvände till Förenta staterna, där han afled 1811.
Wertmiillers konst under den franska tiden visar det skifte i. den franska konsten,
då allt förebådade Davids ödesdigra revolution. Eudvig NVI:s förtjusande stil går
småningom öfver i den kalla arkeologiska empiren. Wertmiillers bref tala ständigt om
antiken , och hans taflor såväl Ariadne som hans halfnakna atletporträtt af samtida
kavaljerer och diplomater visa naivt tidens tendenser. Hans Ariadne från 1783 är ett
intressant uttryck för den omåleriska sträfvan efter en skulptural linearstil, som vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
