Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1700-talets slut uppträder inom målarkonsten och suger bort kulörens must och lif.
Ställningen, en halfliggande statyetts, är snarare tänkt af en plastiker än af en målare, och
sjelfva behandlingen af gestalten är konventionel, men af ett visst smeksamt behag,
som får ersätta den neutrala och intetsägande färgen. Mig låter bilden alltid — trots de
många olikheterna och den in i dekadensen framträdande italienska öfverlägsenheten
tänka på Battonis Magdalena. Det är samma tomma och svarfvade
modellering och samma ljusa, glatta färggifning. Mer humör är det i Wertmtillers lilla
Amor som Bacchus. Målarens porträtt lida af hans vacklande och osäkra stilbegrepp och
hans färgs böjelse för en distingerad och blodlös anemi. Det smaklösa maskeradporträttet
af Armfclt kan stillatigande förbigås. Vida bättre, kanske ypperst af Wertmiillers arbeten
frän denna tid, är det 1784 signerade porträttet af en förtjusande, starkt dekolleterad dam,
som ur Salsta samlingen kommit till Tidö, med oviss rätt döpt Louise Kckerman. Vare
sig bilden föreställer hertig Carls intriganta och farliga älskarinna eller ej, är det en
briljant uppenbarelse med spelande ögon och vackert hår. Konturskarpt tecknar sig
den lifsskälfvande och strålande, unga men mogna kvinnan mot en kylig grönblå botten.
Wertmiillers största och mest kända verk, framställningen af Marie-Antoinette med sina
barn, har säkerligen här hemma allt för mycket upphöjts på Roslins och andras
bekostnad, utan att man vill gå så långt, som samtida franska kritici, hvilka kalla det ett
rent medelmåttigt arbete. Uppställningen är vacker och denna dunkelgröna vrå af
Tria-nons engelska park med sitt rundtempel en så passande fond till den olyckliga
drottningens gestalt. Själf träder hon oss till mötes med denna stolta, lätta gång, som hennes
stigande embonpoint icke förmådde tynga och med hvilken hon, österrikiskan, öfverträffade
parisiskorna. Hufvudet är vackert måladt och med fog berömdt för sin likhet, men hur
liflöst ligga ej hennes händer och de små marionetter, som hon leder, äro de uttryckslösaste
af uttryckslösa furstebarn. Det lilla maniererade porträttet af hertiginnan d’Angoulcme
från 1786 (retrosp. utst. 1898), som ansluter sig till den större taflan, visar i sin gulsiktiga
behagsjuka ett ytterligare steg mot den höggradiga nevrasteni, som började belasta
den franska färgen. Men det är just genom sin skälfvande mottaglighet för livad som
låg i luften, som Wertmiillers konst från 1780-talet är lärorik att studera. Den visar,
huldet svenska måleriet gaf utslag för de sista rörelserna inom seklets konst. Wertmiiller
sökte sedermera en smula imitera Gainsborough (i hans lilla porträtt af Washington med
stridshingsten. — Hammerska samlingen — är uppställningen tydligen inspirerad af ett af
dennes mästerverk: Colonel S:t Leger, Hampton Court) och skapade sig först på äldre
dagar ett eget solidt och lugnt manér. Det är detta Wertmiillerska uttryckssätt, som
vi känna genom en mängd porträtt från konstnärens sista svenska uppehåll (framför
allt i Konstakademiens samlingar) liksom genom den bröstbild af Washington, som nyligen
kommit till museum. Det är präktiga och redbara verk, från hvilka den franska
modeprägeln från 1780-talet alldeles förflyktigat, men tyvärr också det, som hos den unga
konstnären fanns af poetiskt svärmeri. Det var kanske en konstlad melodi i dessa
ungdomsverk med deras trånsjuka längtan efter antik stil och sträng linieforing, men det
var dock musik i dem. Alderdomsverken äro flärdlösa, samvetsgranna och tråkiga och
lida af det begynnande borgarseklets hela brist på klang och glans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
