Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde drömma fortsatt i dessa gröna himlar. Flora icke Venus är Taravals
skyddsgudinna. Men hur angenämt beröra icke dessa kompositioner, i hvilka rymdintryckets frihet
stegras genom de fä figurerna, ingen tanke på symetri tröttar, men de lätta grupperna
af spensliga gestalter verka som fjärilspar, nyss flugna ner pä blommor. Allt är lika friskt
livar gång man höjer ögat. Att målningarna granskade i detalj, i formgifning och uttryck
liafva nägot konventionelt öfver sin gratie, betyder föga mot denna förtjusande
helhetsverkan. Dessa plafonder aflöste, kan man säga, officielt den Lebrunska dekorationsstilen i
Sverige, och rococon tog spiran. Men mer än genom sin konstnärliga alstring fick Taraval
betydelse genom sin lärareverksamhet. Den svenska akademiens skola kan utom honom och
Tessin ej tänkas, och från dess stiftelse 1735 daterar sigen epok i vår konsthistoria. Ty
akademien lät ej blott för första gängen en ordnad undervisning och med den en oumbärlig
tradition uppkomma i landet, dess blotta tillvaro förändrade konstlifvets alla förhållanden.
Sjelfva undervisningen, som var rent imiterad efter den franska akademiens och utbredde
dess pedagogik, är utförligt skildrad af Looström och kan här förbigås. Ett ord om
akademiens betydelse för konstnärernas ställning torde däremot vara på sin plats.
Som redan i inledningen är påpekadt, hängde barockkonsten i Sverige ännu nära
ihop med handtverk och yrke. Afven i de kungliga hofmålarnes atelierer härskade de
gamla patriarkaliska vanorna. Schröder hade sina lärjungar liksom ämbetsmålarnc, och för
den allmänna opinionen var det pä sin höjd genom sin hoftitel, som han skiljde sig frän
sina anspråkslösa kollegor. Skräordningarne af 1720 och 1731, och 1739 års Hallordning
känna, med undantag af resande utländingar, ej några fria utöfvare af konsten. Flera
gånger under denna tid sökte man visserligen lätta på skråtvånget och auktorisera
frimästare, men ännu voro de gamla borgerliga korporationerna starka nog att uppehålla
och svartsjukt bevaka sina gamla privilegier. Konstakademien förändrade detta tillstånd.
Under den första tiden var dess ställning ännu sväfvande, och elevernas förhållande
till skrået eller dess filialinrättning, målaresocieteten, som skulle utdana de vid slottsbygget
anstälda målarne, rätt osäker. Men under 1740 — 1750-talen utkämpades småningom
den strid, genom hvilken de bildande konstnärerna för alltid bröto sig ut ur handtverket.
Looström har skildrat dessa skismer, och handlingar därom finnas i riksarkivet, medan
andra tillvaratagits i Gahms samling. Det var Pascharne, de båda bröderna Johan och
Lorenz, som här gåfvo de första klara prejudikaten, ehuru de själfva direkt framvuxit ur
handtverket. Bland de många talanger, som funnos inom familjen Pasch, var nämligen
icke den att lida i tysthet. Tvärtom, dess medlemmar liafva alla en utpräglad smak för
att skrifva aktstycken, slä sig för brösten och vara martyrer. Det har gjort, att man
i handhngar rörande dem kan följa själfva den process, genom hvilken konsten lösgjorde
sig från skråna. 1745 petitionera båda bröderna för att göra sig fria från de sista
banden med de borgerliga näringarne. Den intressanta skriftväxlingen i frågan förtjänade
ett eget kapitel. Här kan blott resultatet meddelas. Lorenz blef strax (1746) erkänd
som fri konstnär och befriad från all borgerlig tunga. Svårare var det för hans broder
Johan, en bråkig och processlysten man. Redan 1740 hade han blifvit skild från skrået
och förbjuden att falla i dess näring. Nu vill han få bref på att blifva hof- och
konstmålare med rättighet att själf skapa mästare. Ehuru notorisk ämbetsmålare, som
öfvertagit fadern Danckvvardts verkstad och först förestått den för sin moders räkning,
ansåg han sig stå himmelshögt öfver sina yrkeskamrater, hvilka han retade genom
sin högfärd. Han förklarade, att det utom honom ej fanns »någon habil målare af svensk
nation», ett påstående som ämbetet med skäl fann förolämpande. Ämbetet ville ej förneka,
att Pasch var en skicklig arbetare, men »det finnes likaväl nu för tiden så skickeliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
