Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbindlig belåtenhet. Sin bästa tid torde han hafva ägt på 1750—60-talen, ehuruväl
1755 års taxeringslängd visar, att han för fattigdom blef befriad från utskylder. 1761
var han dock på modet, eftersom den unga snobben Claes Julius Ekeblad då
besöker hans atelier och där finner en hop porträtt »som voro till en del bra träffade,
men en del voro rätt slätt släta». »Man ser därigenom», tillägger han med sidotanke på
Lundberg,» hur stor olikhet det kan gifvas mellan mästare i en och samma konst».
Karaktäristiska arbeten af Brander finnas i Medicinalstyrelsens samling, å hvilka de
blå mantlarne ännu erinra om Scheffel, medan ett par verk på Vibyholm visa full,
ljus rococo. Det gäller framför allt det förträffliga portättet af Karl G:son Bonde, friskt
individualiseradt, ljust och behagligt i färgen, bredare i penselforingen än de Scheffelska
verken. I Rehbinders samling finnes en De Besche från 1763 med samma intryck af
frisk klarhet. Flera svenska gravörer hafva arbetat efter Brander — framför allt Jakob
Gillberg och Snack.
Dylika rivaler var det föga svårt att besegra. Så förblef Lundberg länge ostridd
den egentliga representanten för svenskt måleri, och pastellen öfvervann helt och
hållet oljan. Lundberg kunde, hur mycket snabb och skönmålare han var, ej sjelf
sköta alla beställningar utan hade till hjelp flera lärjungar, särskildt för utförande
af kopior och repliker. På 1750-talet fans i hans atelier en för öfrigt okänd medhjelpare
vid namn Petterson (Roths bref till Tessin), och som hans efterliknare i olja
verkade ända till döddagar »hofkopisten» Jakob Björck (1726—>793). Frånser man det
alltid stilvidriga i att en konst söka imitera en annans teknik, kommer denne i sina
olje-bilder den Lundbergska elegansen öfverraskande nära. Det är en glans och ett skimmer
öfver hans talrika bilder, som göra dessa älskvärda och gladlynta verk trefliga och
intagande. Med allt skäl var det, som Lundberg genom ett gäfvobref från 1774 »för 24 års
trogen tjänst» skänkte den anspråkslösa och talangfulla kopisten en samling
kopparstycken, eskisser etc. — Björck hade sålunda begynt sin verksamhet hos Lundberg 1750.
Bland Lundbergs andra elever böra nämnas Cogell och Hall, men två andra var det, som
egentligen fortsatte hans konsts traditioner. Det var Ulrika Pasch (1735 —1796), pastellist och
gärna ihågkommande pastellen, äfven när hon målar i olja, ojämn artist som målat
förträffliga porträtt, men också många stela verk med de Paschska surmulna, grå skuggorna i
ansiktena och en klumpig detaljering af rosetter och band. Jonas Forsslund (1754—1809)
slutligen är seklets sista svenska pastellist och låter dess 1700-tals elegans gå öfver i stirrig,
blägrön kromolitografi.
Lundbergs inflytande räckte kan man säga till början af Gustaf III:s tid, då Per
Krafift och framför allt Lorenz Pasch äter gåfvo kredit åt oljan och på nytt togo upp det
sträfvande, som i hvarje lefvande konst aldrig kan dö, om också tidtals undanträngas —
den nationela stilens. Roslins utomordentliga ryktbarhet och intrycken af hans verk från
besöket 1774—75 gåfvo den definitiva afslutningen åt pastelltiden. Lundberg synes sjelf
under de allra sista åren återvändt till oljan — att döma af de tre porträtt han enligt
sin bouppteckning 1785 utfört för hertig Carl (de stå där rubricerade bland de osäkra
fordringarne). Äfven Lundbergs privatlif blef under den gustavianska tiden mer
isole-radt, sedan hans främsta gynnare, grefve Tessin aflidit, hvilkens gäst han så ofta
brukade vara på Kesäter och Äkerö. Sjuklig lefde han sedermera en reflekterande,
religiös åldrings stilla lif i sin rikt inredda bostad. Bouppteckningen visar, att han vunnit
en för en svensk artist föga vanlig förmögenhet. I den Grillska firman hade han
placerat närmare 100,000 dal. k. m:t, och instrumentet röjer på hvarje punkt den i fråga
om linne, service och silfver kräsne epikuréen. Så lefde den gamle artisten, uppassad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
