Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tagits i fråga um Sergels Amor och Psyche, där den unge guden går hög och stolt
framåt, som den antika konstprincip efter hvilken den formats, medan den lilla
kvinnan med den hårdt bestraffade nyfikenheten har hela rococons förfining öfver sin
runda, hopkrupna gestalt. Hos för ögonblickets behof specielt organiserade
konstnärssjälar, såsom Clodion, sammansmälta olösligt de båda epokerna under detta intressanta
decennium (1760—1770), då Ludvig XVI:s förtjusande stil utdanas, lika skild från
rococons godtycke som från empirens härda och torra exercis. Om man från en stor
mästare som Fragonard går till den lille, som är föremålet för denna undersökning,
blir förhållandet enklare En och annan gång har kanske också Lafrensen velat
gifva tidsyran en liten stämning af Priapusfest, men det är hos honom idel tanklös
efter-apning, ty det fanns ej i hans natur den ringaste gnista af klassicism. Denne parisiske
stockholmare, som frän en njutningslysten och af rococon behärskad födelseort
omplanterades i Bouchers hufvudstad, hörde med hela sitt väsen samman med den täckhetens
och budoarskämtets konst, hvilkens glanstid redan var öfver, när han sjelf slog
igenom pä 1780-talet. Lafrensen är en försenad rococoartist, hvilken liksom sin mästare
Baudouin bort lefvat under Du Barrys spira, och än mindre än denne hade han i blodet
någon känsla för de två makter, hvilka under Ludvig XVI småningom förvandlade den
franska konsten: den antika stilen och den patetiska etiken. 1 Ivilken flod af vältaliga
anatemata skulle ej Diderot hafva gjutit öfver hans konst, om han känt den och värdigats!
Det vore orättvist att säga, att Lafrensen är utan någon originalitet. Han har en
sådan i sitt temperament, som låter honom framställa situationer och existensbilder med
en ro, som är fransmännens nervösa och dramatiska lynnen främmande, och hans
teknik-ägde också, som vi skola se, en oneklig individualitet. Men tänker man på
komposi-tionssätt och ämnesval, är han helt lärjunge af franska lärare. Det finns knappast ett
motiv hos honom, som ej behandlats förut. 1 sina eleganta och älskvärda gouacher gifver
han en sorts resumé af en hel genre. Latom oss dä ett ögonblick betrakta den siste af
liaison-lifvets förhärligare i samband med den riktning, hvilken han afslutade.
Ett hufvudsträfvande inom 1700-talets franska måleri var livad vi kalla realism
verklighetscröfring Man ville fånga omverlden och ätergifva den med högsta grad
af intensitet. Tänker man på rococons innersta väsen, tyckes här föreligga en inre
motsats. T)’ af alla förklaringar öfver rococons psykologi torde ingen vara sannare än
den som vill härleda dessa egendomligheter ur overklighetens och fantasilekens begrepp.
Hela rococon är i detta afseende, som det visats af Schmarsow i hans »Barock und
Rococo,> från hvilken jag här länar utgångspunkten för min tankegång, afgjord motsats
till sin föregångare, barocken. Denna kan icke få påtaglighet och styrka nog. Den
rör sig med den största tänkbara apparat af stät och den drygast möjliga mängd
af massa. Se på en i äkta barock tänkt rums bild som ett af Le Bruns Versailles-gallerier.
Det är ett begär i sjelfva materialet att manifestera sin närvaro, som tynger och
imponerar, och till och med vid takmålningen, där fantasien letar efter spelrum och luft,
är figurernas realitet så betonad som möjligt genom våldsam formgifning och tungt
pålagd färg. Och ändock tyckes detta ej förslå för stilens frenetiska lifsvilja, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
