Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dupuis har efter Watteau graverat en liten komposition, »De olika åldrarnas
sysselsättning». Det är en borgerlig interiör å la Chardin. Och hvad är väl Watteaus sista
verk »Gersaints skylt» annat än en realistisk lifsbild? Och äfven i mästarens mest
representativa arbete, de galanta festerna, hvilken mängd realistiska element finnes icke i dem,
trots deras Elyseiska drömluft! En skriftställare (G. Schefer) har framkastat den idén, att
en mängd af personerna i dessa taflor äro porträtt, och intet är falskare än det klander,
som frankänner figurerna individualisering. I dessa bilder återkomma flera gestalter som
stående personnager. Man igenkänner dem, när de träda in på skådebanan och man
skulle kunna kalla dem vid namn. Hvem minnes t. ex. ej guitarristen, med det blonda
yfviga lockhåret flygande kring en skaldepanna, den käcka profilen och det
sjelfbe-rusade greppet i strängarne, eller den ensamma betraktaren, som står afsides från
de famnande och hviskande paren, lutad mot balustraden, en heroisk liten figur med sin
örnnäsa och sin stolta hållning, liksom längtande från detta njutningslif till någon okänd,
lifsfarlig handling. Tänker man endast på sjelfva formgifningen, hur lefver ej verkligheten
i dessa gestalter, sä franska i sin eleganta vårdslöshet, i sina rörelsers nervositet. Det
är Watteaus samtida, blott förfinade, festklädda och flyttade till det Cythere, som hela
seklet tagit till destinationsort, men dit Watteau ensam nått fram.
Efter Watteau följa lians efterapare Pater och Låneret som hvardagar efter söndagen.
De kopiera hans lustgårdar och befolka dem med kärlekspar som han. Men
förtrollningen är bruten öfver deras fester. Inbillningens strålglans har förflyktigat frän landskapen
och menniskornas ansikten, och nykter dager trådt i stället för Watteaus melodiska
atmosfär. Så mycket mer ingår det af verklighetselement i deras konst. Pater är en
sedeskildrare med flamländsk botten under en fernissa af parisisk krönikör. Bredt
karrikerande humör finnes t. ex. i hans »Byfest» i Sans Souci, och hvilken berättare är
han icke i sina många parisiska interiörer, på en gång kylig och opassande, i grund
förstående sin publiks smak för den lättfärdiga anekdoten. Man betrakte blott hans
»Morgonbadet» (Sans Souci) eller den i sin låtsade naivitet otillständiga badscenen i
vårt museum. Låneret var långt mindre temperamentsmenniska. Det är ett drag af
tölpighet öfver hans figurer, helst när skalan blir så pass stor, att behofvet på uttryck
stegras. I den franska sedebildens historia står han framför allt, teaterkärt pariserbarn
som han var, som begynnare af den falska genre, hvilkens sedeskildringar stamma från
scenen i stället för från naturen, men hvilkens oäkthet frälses af ett behagfullt koketteri.
Mängden af seklets s. k. verklighetsbilder höra hit: Bouchers och Baudouins preten-
derade bondscener, som äro Favartska opera-comiquer, Greuze’s bymålningar, som äro
melodramer.
Men Chardin kom, och först med honom fick lifsbilden sin rätta pondus. Hur
beundransvärd är han icke! Starkare än någon revolutionstalare med sin retorik, visade
hans pensel, att det tredje ståndet var »quelque chose» och vittnade om all den
besparade fond af styrka och natur, som lefde hos Frankrikes kärna. Har det någonsin
funnits en artist, som förlänat den anspråkslösaste af verkligheter en sådan tjusning, en
prosaist med så enkel, men så stor och fast stil? Som de bästa af holländarne fann han
en oändlighet af koloristiska uppenbarelser i de blygsammaste ting, hvilkas färgspel lyser
i dagern. Med honom fick verkligheten i franskt måleri sitt artistiska burskap.
Chardins exempel följdes af andra, af den profillöse Lépicié, af Jeaurat, hvilkens
tungt målade, mörknade sedebilder med sina figurer från gator och torg — tråkiga som
Vadés Poissardstycken — bäst passa för Paris historiska museum (Musée Carnavallet)
där också ett par af dem hänga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
