- Project Runeberg -  Niclas Lafrensen d.y. och förbindelserna mellan svensk och fransk målarkonst på 1700-talet. Konsthistorisk studie /
91

(1899) [MARC] Author: Oscar Levertin - Tema: Sveriges allmänna konstförening
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tenskaplig tete-ä-téte vid tebordet, en dams svärmeri framför sin frånvarande väns
miniatyrporträtt, små kokotters lek med sina husdjur, en societet, som med skratt och galanteri
förnöter en sommareftermiddag eller i en slottssal säger hvarandra komplimanger och
spela tric-trac — se der äkta motiv för Lafrensens skildringskonst. Lika svag som hans
dramatiska förmåga, lika ringa är hans karaktäriseringskonst. Hans personer sakna
uttryck. Se på hans största sedetafla »Hvad tycker abbéen?» Sjelfva figurernas
individualisering är så godt som ingen, men situationens konkretion vinnes genom
detaljskildringens noggrannhet. Lika precis som Moreau le Jeune var Lafrensen derför i
accessoar-skildringen. Hans rumsbilder röja särskildt en tapetserares och dekoratörs fantasi. De
äro ej en likgiltig ram, som glömmes för de uppträdande personerna, utan lefva och tala
lika mycket som gestalterna, och i förmåga att i små format gifva intrycket af höga,
ljusa och rika lokaliteter står mästaren högt.

I ofvanstående skiss öfver det franska verklighetsmäleriet och Lafrensen är en
hufvud-sak med flit lemnacl åt sidan, som kräfver sitt ord för sig.

Det är den erotik, som gifver sjelfva det rinnande blodet i hans konst som hos
de flesta af småmästarne från tiden. Det finnes en estetik, som velat ur könslifvet
förklara sjelfva konstens uppkomst, och hvem känner ej den af rococon älskade
myten om Dibutade, som kärleken gjorde till måleriets uppfinnarinna? I sjelfva
verket spelar dock driftlifvet en högst skiftande roll inom de olika konstepokerna. Det
finns asketiska tidehvarf, för hvilka kroppen och dess behof varit nästan hatade, och
som ändock nått en sublim konst, t. ex. gotikens skulptur, och andra åter, för hvilka
sin-neslifvet är sjelfva roten, från hvilken konsten spirar, 1700-talets Frankrike är ett af de
mest typiska och afgjorda exemplen på det senare. Under det föregående seklet hade den
religiösa andan äfven genomträngt profanverlden med sitt allvar. Kärleksidealet blef högt
och eteriseradt som hos Racine eller madame de la Fayette. Känslan togs på allvar,
och lidelsen fick en från begären frigjord form och gjordes till en social dygd. Men
med rococon lefde renässansens hedendom upp igen. »Den antika Venus återföddes —
säga epokens yppersta skildrare, bröderna Goncourt — »ej ur hafvets skum, men ur
hjärtanas lättfärdighet.» Litteraturen och konsten visa det båda, men konsten med långt
mer glöd och poetisk inspiration. Ty hur många rader, verkligen genomglödgade af
erotisk eld, hittar man i litteraturen, om man frånser några privatbref, som
mademoi-selle Lespinasses, före »Nya Heloisa» och Parny? Novellistiken gifver läsaren
liaison-lifvets diplomati och nöjesmenniskornas psykologi, men livar är sjelfva lidelsen? Hur
kall är ej Crébillon i all sin erotiska oanständighet, och än mer genrens mästare Laclos!
Hur tunn är ej den erotiska melodien i tidens tallösa kärleksmadrigaler hos alla de
tusen små poeterna af Dorats klass! Dessa »Bröstbuketter till Cloris» plockades ofta ur
herbariet i stället för ur trädgården, och de fräcka anekdoterna på vers kunna kanske
tända med sin lättfärdighet, men glöda sällan sjelfva. I konsten däremot har denna
sensualism skapat en kel skola af bildverk, strålande af sinnligt behag. Seklets
banbrytande målare Lemoyne gick icke förgäfves i lära hos senrenässansens störste feminist.
Med skäl kunna rococons artister kalla Allegri sin andlige stamfader, och med fulla
händer hafva de öst ur det »flöde af gudomlig vällust», som strömmar genom hans
verk. Starkare än för Lemoyne blef en berusad sinnlighet inspiration för Boucher,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:00:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lolafrens/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free