Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro modellerade genom pålagd färg i samma ton nästan utan skuggning, som i en
sorts rosig pasta. Omgifningen utarbetades sedan med olika fullständighet —
landskapen särskildt med sina trän och skyar utfördes akvarellaktigt med mjuka,
sväf-vande massor.
Någon gäng betjenade sig Lafrensen af oljan. Från hans svenska tid har man
bevis därpå i de båda små genrestyckena pä Säfstaholm. Därpå tyda kanske
beteck-ningarne å de graverade bladen, då det heter Lavrince pinxit. Gouachemålning brukar
vanligen uttryckas med peint au gouachc och teckning med delineavit (ensamt uttrycket »peint»
för original, som bevisligen voro gouacher, förekommer dock en och annan gång). Tre
oljemålningar tiliskrifna Lafrensen har jag sett i Paris, alla tre i hvarje fall Lafrensenska
kompositioner. Den bästa af dessa föreställer en dam, som sitter och betraktar ett
miniatyrporträtt, hvilket hon lyft upp från ett litet bord, och kammarflickan
instämmer i herskarinnans beundran! (jfr »Trösten under bortvaron») Taflan har i de glatta
ansiktena och den minutiösa stoffbehandlingen något som tyder på en miniatyrist. De
öfriga två äro så grumliga i färgen, att man ogerna vill anse dem stamma frän Lafrensen. —
Alla tre erinra en svensk betraktare en smula om Hilleström. De hafva hans genretaflors
format och storlek på figurerna, och kvinnornas ansikten förete en uttryckslös butterhet,
som ej är ovanlig hos den svenske bourgeoisiemålaren.
Ursprungligen porträttist i miniatyr, hade Lafrensen säkerligen från början att kämpa
med en viss svårighet att komponera och sammanställa figurerna. Något fotografiskt i
anordningen vidlåder ej sällan hans gruppering, och därtill bidrager en egendomlighet i
hans arbetssätt, som röjer en oneklig fantasiens torka. Lafrensen gjorde nemligen ej
blott som alla tidens mästare — hur många gånger hafva ej Boucher och Fragonard
varierat sina galanta motiv — en mängd repliker af kompositioner, som vunno framgång,
> men han flyttade grupper, figurer, ja hela detaljanordningar från det ena verket till det
andra. Detta var ingenting nytt. Till och med tidens mästare Watteau har flera gånger
gjort sammalunda. Men en så direkt och mekanisk sjelfreproduktion som Lafrensens
torde höra till sällsyntheterna. I ett af hans yppersta verk Parksocieteten (Miihlbacher)
igenkännes sålunda genast det vackra paret, som kommer arm i arm. Det har också
framstälts på en särskild liten tafla, känd under namnet »On y va deux.» Grupperna i
»Toiletthandlerskan» och »Den förtegna Soubretten» äro synnerligen lika o. s. v. Men
ej nog med, att personagerna gå igen. Äfven sjelfva mice-en-scenen återkommer, såsom
kulisser och mobilier på en teater. Det verkar onekligen en smula löjligt att till punkt
och pricka återfinna hela små arrangemang som t. ex. af en emmastol med några plagg
i sitsen och en fruntimmersridicule af siden bunden i breda »comet» band öfver karmen,
eller att på väggarna i flera af hans rum se precis samma ovala tafla, omgifven af sin
rosenguirland, föreställande Cupido, mättande så förtjust med bågen, som han ännu ej
hunnit tröttna på sin enformiga leksak. Detta tillvägagående röjer miniatyristen, van att
leverera porträtt en gros, och meddelar hans kompositioner ej blott en viss enformighet,
men stundom äfven en brist på organisk enhet.
I ofvanstående rader hafva företrädesvis skuggsidorna af den Lafrensenska tekniken
framhäfts. Hvar och en, som sett hans bilder, känner också dess sällsynta fulländning
och vet, hvilka fördelar han förstått draga både af gouachens matta glans och af sin
miniatyrkonsts sirlighet. Det är en harmoni öfver hans små målningar och en elegans
öfver deras figurer, som förtjusa. Framför allt är det i hans interiörer, som hans
målar-begåfning framträder. Det är kärleksgemaken frän 1700-talets slut med deras ombonade
instängdhet och deras erotiska färgskala af rodnad och blekhet, dunkelblätt och förgyll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
