Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förhärligat, med sin romantik, eröfrat Frankrike. Från Morels (1774) och Duchesnes
(1775) utgifna teoretiska arbeten i trädgårdsanläggning kom man 1782 till den nya
konstens Georgica, den engelska parkens epopée, Deli lies Les Jardins.
En omedveten längtan bort från den salongsexistens, som fjettrade tiden, hade hela
seklet igenom funnits i de förfinades hjärtan, längtan till lycksaliga öar —- Robinson
Crusoes och Cythére — till sagoland — Persien och Golconda. Ju mer öfverhettadt det
intellektuella lifvet brusade och sinnesyran tumlade, dess större blef trånaden efter
idyllens hvila. Man hittade den ej i verkligheten och målade den därför på väf och
papp. Rampljuset fick gifva den drömda lyckans eklärering, och orkestern suset och
fågelsången. Sä blef opera-comiquens scen ett landtligt Eden, hvilkets Adam och Eva
hette Lubin och Annette. Men teateridyllen var blott ett sken, en saga för stora trötta
barn, och behofvet af glömska och föryngring blef allt mer brinnande, ju mer seklet
åldrades. Så kom den nya lärans profet Rousseau, och naturen befans lyckligtvis vara en
idyll, rikare än någon spelad. Därför sökte man draga den till sig, få illusion af skog
i parken, af flod i kanalen, ty ännu föll det knappast mången in att gå utom häck och grind.
Man gjorde sin park till en landskaplig teaterscen, och där döpte 1’homme d’esprit om sig
till 1’homme sensible. Under magnolierna talade en åldrad man kärleksromantikens första
ord i frivolitetens ålder. En ny tid stod för dörren.
Det intimaste i menskligt samlif, klädsel och vanor, förändrades. Man kan räkna
de första åren af Marie-Antoinettes tid som extravagancens sista. I sjelfva verket gör
fanden regimes kostymlyx bankrutt med Rose Bertin, den sista stora modisten, hvilkens
fantastiska och smaklösa hårklädslar med en half leksaksbutik på hufvudet — les poufs
sentimentals — beteckna dess kulmination. Kring 1770-talets slut är pastoralstilen från
parken bruten in i sömmerskornas atelierer, och de förtjusande fruntimmersmoder komma
i omlopp, som känneteckna decenniet före revolutionen. Från kolonierna anses den hvita
släta dräkten hafva kommit och med ens blifva juveler, guldbroderier och siden omoderna.
Linonens, musslinets, de ljusa percalernas tid är inne. De höga plymerna och agrafferna
—- »les quesacos» — försvinna småningom för trädgårdsstilen och de stora halmhattarna,
moderna redan 1779. Den beställningsbok, som Marie-Antoinettes sömmerska m:e Eloffe
förde, är utgifven med en mängd dåtida modeplanscher af grefve Reiset. Ingenting är
mer förtjusande än dessa damtoaletter, ännu färgrika och fantasifulla, men på samma
gång med ansatser till enklare snitt. De långa, släta kjolarne med sitt mjuka fall, de
redingotskurna eller koftlika lifven, fichuerna och kragarna, den högbrättade halmhatten
med ljusa band, allt gifver kvinnotypen denna tid en smal högväxt elegans, lika långt
från rococons dockighet och empirens antik. Afven herrmoderna förändrades under
inflytande af engelska vanor, hin redingote af kläde »conleur de suie des cheminées de
Londres» hörde t. ex. 1787 till dagens högsta mod. — Allt förenklas, demokratiseras,
utan att ännu hafva mist snittets distinktion och färgernas glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
