Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frivola småbildernas publik var fåtalig nog, helst cn moralisk reaktion skulle göra
sig gällande strax efter den gustavianska tidens slut. Mälarens interiörer hade
dessutom en parisisk modekaraktär, hvilken trots alla svensk-franska förbindelser
verkade främmande. Rik fantasi eller starkt konstnärligt initiativ hade Lafrensen aldrig
haft. Några starka försök att blifva svensk interiörmålare gjorde han också
knappast. Så blef följden, att han lade gouachemåleriet åt sidan och återgick till att
blifva porträttör i miniatyr. Här fans också en lucka att fylla. Det hade sedan Lafrensens
vistelse i Sverige ej funnits en enda miniatyrmålare af rang i landet, utan konsten hade
fallit i händerna på rena dilettanter, som protokollsekreteraren Lundbäck, af hvilken
cirkulerade många Gustaf 111:s porträtt, hållna en smula i Lafrensens egen manér, men
oändligt underlägsna med glåmig och svag färg. Behofvet af en miniatyrist särskildt för hofvets
räkning hade låtit Gustaf III inkalla dansken Cornelius Höyer (1741 —1804). Denne
var elev af Massé och fullföljde hans minutiösa, sirliga och konventionelt förskönande stil.
Hans porträtt af Gustaf IV Adolf som barn och Sophia Magdalena och hennes båda
svägerskor äro mekaniska i uppställningen och utan mycket uttryck eller lif öfvcr ansiktena,
men präglade af en ej oangenäm rutin i sin grågröna helklang. Höyers exempel sporrade till
vidare utbildning en ung landtmätare, som dock var konstnär till hand och hjärta, och hvilken
redan en tid försökt sig som miniatyrmålare, A. U. Berndes (1757—1844). Under 1780-talet
är han den ende svensk, som förstår ej blott miniatyrkonstens bokstaf men också dess anda,
och han anlitades redan nu flitigt. En räkenskapsbok, som han fört och som nyligen
kommit i Nationalmusei ego, visar, hur han begynte kopiera de kungliga porträtten efter
Höyer, men snart fick han också måla efter originalen. I hans anteckningar figurerar hela
Stockholms societet under slutet af 1780-talet från hofvet ner till bourgeoisien. 1785 har
han så t. ex. bland andra förevigat drottningen »ä 1’antique», mamsell Hagman och
Bournonville, 1786 hertiginnan, hertig Fredrik Adolf, Claes Julius Ekeblad o. s. v. Berndes
priser voro låga. Undantagsvis betalar hertig Carl 50 r. s:mt för ett porträtt. Eljes är
20 eller 16.32 r. s:mt det vanliga. Berndes var en samvetsgrann och begåfvad
konstnärs-natur med en svärmisk, af det slutande seklets anspråksfulla sensibilitet präglad känsla,
men utan riktig originalitet. Under yngre år är det Halls berömda miniatyrer, som spöka
i hans hufvud. Han drömmer om deras fria penselföring, deras djärft strimmade fonder
i brunt och violett, dräktens friska behandlig och tonens glans. Senare imiterar Berndes
Lafrensen, som man ser t. ex. på hans porträtt af fröken Sofia Ulrika Conradi (utfördt
enligt hans räkenskaper 1793). Det eftersträfvar parisarens distinktion, hans lätta blekhet
och hans effekter i hvitt, men blir maniereradt och kritigt i den hvita dräkten utan att
ens tillnärmelsevis nå Lafrensens virtousitet i framställningen af stofferna. Men den
vackra fröken är skildrad med ett onekligt behag, och en verklig artists grepp
och uppfattning känneteckna ofta Berndes miniatyrer. Man betrakte t. ex. porträtt
af fru Schröderheim i Nationalmuseum, ty det är säkerligen af Berndes och icke af
Lafrensen, som det hypotetiskt uppgifvits. Den sorgliga katastrofen med fru
Schröder-heims död inträffade ju 1 Januari 1791. Lafrensen kunde således aldrig hafva målat
henne de visu. Men detta porträtt är näppeligen en förminskad kopia men verkar med
sin omedelbara realism som gjord efter originalet. Berndes räkenskaper ådagalägga, att
han 1789 målat både fru Schröderheim och hennes siste älskare den vackra petit-maitren
Seele. Sjelfva utförandet med den strimmade, brungrå fonden å la Hall, och hela det
uttrycksfulla och passionerade men osköna verklighetsintrycket, som Lafrensen säkerligen
förfinat och eteriserat med ett skimmer af sinlig kvickhet, talar mer om Berndes än om
den gratiöse, svensk-parisiska kvinnosmickraren. Porträttet är emellertid ett förträffligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
