Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belägenhet, som min ungdom åtföljdt», och »för att utan oro för min bärgning hinna
mählet af den korta tid mig ännu kan återstå att upplefwa.» Betänker man, att det är
akademiens direktör — alltså landets högst stälda konstnär, som uttrycker sig i dessa
bevekande ordalag, får man, äfven om man med skäl lägger både ett och annat ord i
skriften på familjen Paschs traditionela förmåga att skrifva melodramatiska inlagor, en
sorgsen bild af en dåtida svensk konstnärs vanskligheter. —
Men den yttre tillbakagången torde hafva hängt ihop med en stor social förändring,
som utmärkte ingången af 1800-talet, och hvilken man bäst kan studera hos den man,
som nu blifvit akademiens præses, Fredenheim, och hvilken såsom öfverintendent stod i
spetsen för konstförhållandena.
Få menniskor äro så lätta att komma in på lifvet som Karl Fredrik Fredenheim.
Hans outtröttliga skrifklåda, hvilkens bränad ett lif af administrativ korrespondens ej
förmått stilla, har sörjt för att vi kunna följa hans lefnadslopp från den stunden, han totade
till de första bokstäfverna till den, då fjädern för alltid föll ur hans styfnade
kopistfingrar. Med naiv sjelfbelåtenhet har han i sina dagböcker efterlemnat ett jättelikt
lefnadsprotokoll, som icke glömmer ens den likgiltigaste af tillvarons fadaiser — och så
mycket är visst, att en mer genomgående narr får man leta efter. Han var löjlig såsom
lillgammalt otadligt mönsterbarn, såsom fjäskig, uppåtkrypande yngling, för att till sist
under mannaåren lysa i ceremonimästarens roll med Polonii esprit. Som konstchef tror han
sig minst vara en svensk Colbert, och långa maximer ur dennes biografi fylla hans
anteckningar bredvid pratet om kabalerna i akademien, hämorrhoiderna och lifvets andra
besvärligheter. I grunden älskar han icke artisterna, om han också arbetar för dem med
berömvärd, byråkratisk rättrådighet. Deras oroliga temperament begriper han icke. Deras
önskningar finner han alltid öfverdrifna, och sjelf anser han sig förstå konst vida bättre
än de där herrarna, »som blott kunna måla ett hufvud i pastell och rita ett landskap i
touche . Med allt detta söker man förgäfves i hans anteckningar en enda vändning, som
visar, att han inför konsten känt en smula af den heliga rysningen öfver ryggen, och
karaktäristiskt nog är att han helst resonerar estetik med — Fredrik Sparre, riskansleren
i bedröflig åminnelse. Vi se de båda herrarne språka om »manér, antique och style»,
Fredenheim med sin viktiga näsa och Sparre, såsom Pasch utan att smickra målat honom
med detta hufvud »qui avait tout du ballon hors la faeulté de s’élever».
Med allt detta var Fredenheim personligen en hedersman af mycket lofvärd drift, flit
och plikttrohet. Största tacksamhet känner man till honom för hans arbete med museum.
»Detta Museum — heter det i hans Diarium från 1797 — har från början besynnerligen
men fruktlöst varit contrarieradt af kunnige och okunnige, hos de förra af en jalousie, icke
ovanlig hos lärda och poeter, hos de sednare afen icke ovanlig hos dumheten och högfärden.
Men af Konungen och Hertigen Regenten har det genast blifvit protegeradt till en grade
at befrämja det hela om ej just fullkomligen detailerna af den inrättning, hvars föremål
är et äreminne af Gustaf III och varit af Gustaf IV Adolphs dyrbaraste egendom».
Men äfven för akademien kunde han genom sin kredit hos konungen, hvilkens
pliktkära inskränkthet ej stöttes tillbaka af öfverintendentens pedanteri, uträtta mycket godt.
Men hela typen af en dylik konstchef visar anryckandet af en ny tid. Akademiens förste
præses Tessin, grand seigneur och konstälskare utan like, hade med glansen af sin rang och
sitt inflytande förhöjt det nyss ur handtverket skilda konstnärsyrket. Hans efterträdare
Hårleman, Cronstedt och Adelcrantz voro artister, hvilka på samma gång intogo en
betryggad rang i samhällsställningen. — Med Fredenheim kom skrifvaredömet för första
gången i spetsen för konstlifvet. Den gustavianska epoken med sin stämning af krig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
