Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1798) sluta att tala om honom. Den sista publiken lemnade kring 1798 —1800 den gamla
konstnären, hvilken af försvagad syn dessutom hindrades från vidare verksamhet.
Detta är, livad som kan anföras om Lafrensens konstnärsverksamhet efter
återkomsten 1791. Ännu sparsammare flyta notiserna om hans privatlif under denna tid, sä
sparsamt, att man knappast skulle veta något därom, såvida vi icke ägde kvar ett
underbart skuggspel från dessa dagar. Det är Sergels karrikatyrer. Med öfverlägsen fantasilek
gifva dessa speritningar en fortlöpande skildring af just detta skedes artistlif. Det
är en aristofaneisk komedi, i hvilken en skönhetsdrucken konstnär tar sin hämd på en
oskön verld. Den stora preussiska bildhuggaren G. Schadovv, som 1791 besökte
Stockholm och därvidlag flitigt umgicks med Sergel och Lafrensen, har i sina bref lemnat en
mängd intressanta ströanmärkningar om det dåtida stockholmslifvet. Han finner de
svenska artisterna lika älskvärda som lättsinniga och lata, och utbreder sig såsom förståndig
nordtysk öfver »das schvvelgerische» i det svenska umgänget. Sergels teckningar
lära oss också, att Bellmansluften ännu i 1800-talets början fläktade öfver Fredmans och
Ullas stad, och hans ritningar skildra drastiskt konstnärskretsarnes fester, spelpartier och
pic-nicquer — utflykter till Nyckelviken och Kräftriket, glada tillställningar med aktriser och
dansöser, med vin, dobbel, sång och natursvärmeri. Lafrensen är i denna Sergelska komedi
icke någon af hjeltarne såsom Desprez eller Masreliez, hvilkas öfverlägsenhet lyser igenom sjelfva
karrikatyren, men ej heller en så fräckt behandlad Pulcinella som Elias Martin, storätaren
och bildbibelmånglaren, öfver hvilkens beskedliga, platta skalle mästarens hela olympiska
åska urladdar sig. Lafrensen är med uppnäsan i sin runda ansiktsoval skildrad som den
godsinte betraktaren, seende på det hela med en åldrad och uttröttad njutningsfilosofs
välvilliga leende, ensamt brakt ur humör vid spelbordet och därför också förevigad
med en sur min, när han tappar på Boston. Den »snälle» Lafrensen hörde under hela
denna tid till Sergels intimaste krets. Sjelf har målaren för att göra vännen glädje afmålat
hans barns mors Anna Rella liffulla och ståtliga drag, och ännu de sista åren af hans
lef-nad finner man Lafrensen som gäst hos Fredrika Löw, Sergels sista »amante en titre»,
det gustavianska Stockholms Aspasia. Det var i denna krets Lafrensen sökte glädje
och förströelse, när hans ögon ej längre orkade arbeta, och stillheten i hans hem blef
den gamle parisaren tryckande. Men från och med 1800-talets början, då den verkliga
ålderdomen kom, torde han framför allt hafva lefvat stilla i sitt hem. Lafrensen hade
vid återkomsten från Paris först bott i Storkyrkobrinken, men flyttade sedermera till
Klara, där 1797 års mantalsförteckning visar honom boende (kvarteret Sporren).
»Professor Nils Lafrensen. 1 jaktvagn, 1 par Equipage hästar, 1 Piga, Drängarne Wernberg
och Nyström.» Denna lyx med hästar och två drängar tog snart slut. Ännu 1807
hade han dock, som man ser af mantalsförteckningen — han bodde nu kvarteret Elefanten
—-dräng, piga och hushållerska. Den sista hette Maria Brun, och kanske stod tecknaren
R. W. Brouhn (f 1882), hvilken ägde en samling Lafrensenska skizzer, i släktskap till
henne. Bouppteckningen öfver hans hem visar ännu i all anspråkslöshet det drag af
förfining, som sällan verkligt förfranskade svenskar lägga af. Någon egentlig atelier
tycks åtminstone pä slutet ej den gamle konstnären hafva haft, men i hans sal
stodo arbetsbordet af al och ritpulpeten af mahogny. Eljes finnes i denna inredning
blott ett rum af intresse. Det är Lafrensens sängkammare, i hvilken han samlat allt han
kunnat hemföra af Pariserlyx, och hur karaktäristiskt är icke detta sofrum med sin
budoar-stämning för den gamle kvinnodyrkaren och alkovskildraren! Rummet är hållet i grönt
i den blekgröna skiftning, som han alltid älskat. Gardinerna voro af grönt taft, länstolarna
klädda med grön damast. Det stockholmska solljuset bröt sig mot ljuskronans kristall-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
