Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp ett ansikte med en monumental styrka, som ej är vanlig på det glatta elfenbenet, och
äfven kulören är mången gång bländande i sitt furioso. Ypperlig stoffmälare, skildrar
han som ingen annan den blommiga nettelduken och de rutiga sidena, moderna vid denna
tid, och t. ex. hans förtjusande bild af Marianne Ehrenström 1799 har hela den stora
men anspråksfulla Corinne-romantiken frän seklets början.
Om de öfriga miniatyrmålarne är föga godt att säga. Det gäller både en resande
utländing, som G. Rota (i Sverige kring 1806—10), hvilkens porträtt af Masreliez dock
ej är utan en viss intimitet i karaktäriseringen af målarens grofva, en smula mjältsjuka
ansikte, och de svenska målarne i smått, af hvilka äfven de bästa och mest
samvetsgranna, som J. E. Bolinder (1768—1808) den snart till Finland afresta Ee Moine (1780—1859)
och G. Andersson (1788 —1833), alla äro släta och ointressanta. Skönhetsglansen,
DAMPORTRÄTT AF N. LAFRENSEN D. Y.
behaget, stämningen äro borta, och miniatyrmålarne blifva då de tråkigaste af
fotografer, hos hvilka en oharmonisk färg utan innebörd blott förvirrar verklighetsintrycket.
Så framträder också i miniatyrens lilla lifsafspegling den brist på elegans och
förfining, som utmärker den generation, hvilken skulle beherska det nya århundradets början,
och huru väl förstår man icke att den åldrade Lafrensens konst med den ömtåliga
glansen, den luftiga, erotiska stämningen, den siratliga elegansen skulle duka under för det
brutalare, hårdare uppfattningssätt, hvilket artister som Bossi företrädde. Det är också
med ett oförnekligt vemod, som man betraktar Lafrensens sista miniatyrer, de äga något
af vissnande blommors sjuka men in i det sista utsökta leende. Hur gammal målaren
blir, och hur trötta hans vid loupen och elfenbenet utslitna ögon, aldrig mister hans blick
skimret öfver verlden. Det är alltid samma ljusa tonstycke i blekgrönt, vårhvitt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
