Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men konsten slog in på den andra riktningen, som också kallades ny, men hvilken i
verkligheten var gammal som staden, från hvilken den kom — Rom. Klassicismen var i
sjelfva verket renässansens sista böljeslag, den sista yttringen af antikdyrkandets öfvertro,
och detta sista, arkeologiska skede måste genomgås, innan konsten fick klart för sig den
för oss nu så enkla sanningen, att renässansens storhet just fans där den mest oförfäradt
och ursprungligt omdanat de klassiska idealen efter sitt eget beläte. Just den vetenskapliga
konsekvens, med hvilken skolgången hos antiken återupptogs i 1800-talets början, visade
felaktigheten i grundprincipen, efterlikningens princip. Äfven de största af de bildhuggare,
som bära denna rörelse, lära oss detta. Äfven de äro stora sålänge det antika blott är
ett kombinationselement i deras konst, medan det ortodoxa uppgåendet i en antikiserande
stil också visar utsinandet af deras konstnärliga skaparekraft. Hur berättar icke vår
store Sergels utveckling just detta!
Men långt ödesdigrare blef klassicismen för måleriet. Den ensidigt ökade känslan för
det skulpturala dref målarne till en rent omålerisk framställningsstil. Man tänkte och drömde
icke längre i färg. Kulören blef något sekundärt utan inre mening, och känslan för linje
och kontur lät målarne glömma färgplanet. Men ej nog härmed. Genom den berättigade
oppositionen mot rococons konventionela försköning mattades småningom den verkliga
skönhetskänslan. När konstnären då ej hade den antika skematiken att hjelpa sig med,
stod han rådvill inför naturen. Den enda rätta väg, som det nya seklets artister bort
slå in på, var den, som Davids trots allt så mäktiga konstnärsgenialitet beträdde i
sina bästa porträtt — den hänsynslösa naturalismens. Men endast sällan möta dylika
fullblodiga verk från 1800 talets början — det vanliga är en anspråksfull, oskön och
trefvande formgifning. Funnes ej en sådan magiker som Prud’hon, hvilkens linje har
välklangen i ett stråkdrag på en stradivarius, kunde man tro, att gratie och tjusning
dött med Tanden régime. Sedetecknarne visa oss kanske bjärtast blandningen af
borgerlig oskönhet och anspråksfullhet. En man af så äkta gallisk smak och esprit som
Debucourt blir under empiren svulstig och osmaklig, och ur Boillys genrestycken lyser
också bourgeoisiens anda. Den så florerande karrikatyren gifver i grimacerande fulhet
tidens vrångbild, och i Nordqvist teckningar hafva vi hemma hos oss ett uttryck för
riktningen.
Den som på retrospektiva utställningen 1898 steg ut från den gustavianska salen
till galleriet, i hvilket vårt eget sekels måleri begynte, måste ofrivilligt göra reflektioner
af ofvanstående art. Skilnaden i konståskådning kan näppeligen vara bjärtare. A ena
sidan äfven hos den gustavianska tiders medelmåttor äkta målerisk uppfattning, å den
andra ett framställningssätt utan all färgkänsla. Det är gripande att se, med hvilken
passionerad uthållighet ett färgens snille som Breda sökte hålla sin koloristiska mission
uppe midt i en tid, för hvilken färgens inre lif mer och mer försvann. Hur sträfvar
han ej att poetisera upp den svenska empirens anspråksfulla fattigdom, att gifva glöd åt
de knektaktiga herrmodena och glans åt den — särskildt i nordiskt luftstreck — så
löjliga kvinnodräkten! Han samlar all sin pensels must för att gifva innehåll åt denna
dräkts banala färgackord af den röda schalen och den hvita kjolen, och det glänser
och skiner i hans landskapsfonder. Men småningom mattas äfven hans hand, kulören
stelnar i de hvita roberna, och i en eldröd låga brinner den stora koloristens färg ner!
Genom en dylik jemförelse med konsten från 1800 talets början förstår man bäst
hvilken genombildad smak, som hvilar öfver det svenska måleriets första guldålder. Denna
konst har kallats osjelfständig, och visst är, att dess måleri ej kan tänkas utan franska
förutsättningar. De föregående bladen hafva sökt visa, hur denna allians mellan fransk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
