Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cesare Lombroso och hans lifsgärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med glädje och entusiasm offentliggjorde L. sin upptäckt,
om hvilken han hade grundad förhoppning, att den skulle kunna
rädda tusenden och åter tusenden af hans kära landsmän. Till
tack härför behandlades han af sina kolleger inom fakulteten
såsom en narr, en lögnaktig svindlare och kvacksalfvare, af de
makthafvande såsom en folkfiende. De stolta lombardiska
magnaterna, som under lång tid bjudit sina hungrande arbetare denna
giftiga föda och på så sätt ostraffadt förstört befolkningen,
började en strid på lif och död mot den revolutionäre skändaren
af deras magnificens. Med den tänjbarhet i ansvars- och
samvetskänsla, som tyvärr icke blott i Italien är ett genomgående
drag hos »beati possidentes», lyckades det till och med dessa
agrartyranner att få till stånd en s. k. vetenskaplig kommission,
den där skulle pröfva Lombrosos samhällsvådliga pellagrateorier.
Sammansatt af hans personliga fiender, kom denna hedervärda
areopag — med medicinska fakultetens i Pavia dekanus i
spetsen — till det resultat, att L’s studier voro humbug och
bedrägeri, att hans försöksdjur voro cirkusmässigt dresserade till
framförandet af sina pellagrakonster! — Hvem undrar på, om
Lombroso, för tillfället öfverväldigad af detta moraliska nederlag,
ej kunde annat än med sin stora landsman, Dante, utropa:
»Io non piangea, si dentro impetrai» — »jag grät icke, men
mitt inre vardt till sten»?
Han var dock alldeles för öfvertygad om sanningen af sin
upptäckt och om dess stora samhälleliga betydelse för att låta
svärdet falla efter det första nederlaget. Hans ställning såsom
praktiserande läkare, vetenskapsman och akademisk lärare blef
visserligen »häftigt skakad» — L’s egna ord i företalet till hans
arbete om pellagran —, men han förtröttades ej, viss, att
»sanningen oemotståndligt skulle tränga igenom, ty äfven de
skickligaste anlopp måste slutligen stranda mot de granitmurar, på
hvilka hon hvilar»![1] Efter trenne decenniers ihärdiga kämpalek
mot medvetna lögner, egoistiska klassintressen och politiskt
maktmissbruk lyckades han få sin teori erkänd af sitt lands främsta
vetenskapsmän samt dess praktiska tillämpning i lag genomförd
af regering och parlament.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
