- Project Runeberg -  Cesare Lombroso och hans lifsgärning /
29

(1911) [MARC] Author: Ludvig Wolff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cesare Lombroso och hans lifsgärning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Anspoverung zum Rechtsbruche gedrängte unglückliche»,
(Lombroso), där »segern öfver frestelserna kräfver en öfver det vanliga
måttet gående moralisk styrka —; den revolutionäre, den politiske
förbrytaren
, som, ledd af ett ädelt motiv, — i
»förbrytare»-albumet också i regel representerad af ett sympatiskt och ädelt
yttre, såsom Bakunin, Orsini, Charlotte Corday, Vera Sassulitsch
m. fl. — offrar sig och sin existens för en idé, till andras lycka
och frigörelse, för samhällskulturens framsteg, som i regel ej kan
vinnas utan brytning af gamla former eller en omtaxering af
gängse värden — alla dessa olika slag af förbrytare äro ej
identiska eller fullt kommensurebla subjekt inför domarebordet
.
Men utan kännedom om kriminaipsykologi är det omöjligt att
göra någon åtskillnad ibland dessa kategorier. Och att å andra
sidan lita på domarens förmåga att bedöma, om och när grund
föreligger till en speciell psykologisk undersökning af en
brottsling, vore att bygga på en illusion (Thyrén).[1]

Oafsedt emmellertid dessa sistnämnda fall, där speciellt
tillräkneligheten afgör straffbarheten, så har den ökade kunskapen
om brottslingens psykologi ej kunnat annat än i grund
reformera vår uppfattning af straffets ändamål och betinga såväl dess
humanisering som dess afpassning och gradering efter detta.

Den gamla straffteorien, där straffet hade sitt ändamål i
sig själf, »ett vårt etiska medvetandes oafvisliga kraf, att det
onda, man gör en annan, skall vederfaras en själf» (Kant),
och sitt berättigande i vedergällningsprincipen — »lif för lif, öga
för öga, tand för tand» — tillhör en lägre utvecklingsgrad af
samhällsläran, på samma gång den föga stämmer öfverens med


[1] »Det bör ej heller längre få vara som nu, att man kan bli icke blott
domare utan till och med professor i straffrätt utan att ha satt sin fot i ett
fängelse» — säger med rätta Stjernstedt (»Vårt straffsystem» sid. 73): att
en kriminalist skall ha studerat lefvande material samt straffanstalternas
organisation och behandlingsmetoder, torde få anses som själfklart. Vore alla
människor lika, så kunde ju en blind rättvisa utmäta straffet; men då hvarje
förbrytare är olik den andra, och det icke är brottet utan förbrytaren, som
kräfver uppmärksamhet, har domaren väl gagn af alla sina sinnen för att kunna
individualisera sitt omdöme, innan han griper till svärdet (Gadelius). — Vid
vår yngsta juridiska fakultet — Stockholms högskola — ha också på sista
tiden kurser i psykologi med demonstrationer varit anordnade för studerande
till juris kandidatexamen, ledda af Docenten Kinberg, Konradsberg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 29 12:17:03 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lombroso/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free