Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Landsortens hjältegloria - § 1 - § 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 . LANDSORTENS PROBLEM
Det är onödigt, här finns allt, soni andra ställen
skulle kunna bjuda.
— Det säger min man också, ska jag säga
professorn. Han var på sjön i tre år och for väl mest
neråt Medelhavet, och sen började han arbeta i
Stockholm och var där några år. Och nog ska du
väl se Stockholm, säger han, bara för att ha sett det,
men inte är det någonting att se annars, i och för sig.
Det är sig likt överallt, säger han. Det är som
gumman sa, det, professorn: mankerar det i ena ändan, så
fallerar det väl i den andra. För så är det nog överallt.
§ 2.
Med anledning av detta samtal sade professorn
en dag, sedan han i botten genomtänkt fru Solins
ord, till herr Ankarsparre vid frukostbordet på S:t
Petri-Logen:
— Har herr Ankarsparre kunnat konstatera någon
förändring på de 8 år, som förflutit, sen herr
Ankarsparre var bosatt här?
— Ja, en rätt betydlig.
— Och den är? Och innebär?
— Förändringen är svår att uttrycka i ord, herr
professor. Jag kan ju inte säga, att stån på dessa
8 år förvandlats från småstad till storstad, då 12,000
invånare inte kan betyda storstad utan ju faktiskt
betyder småstad. Men jag skulle vilja säga, att stån
på dessa 8 år blivit stad.
Och det beror på en massa saker och ting. På att
sten börjat allt avgjordare tränga ut trä, och så på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
