De ville bara visa mig utmärkta gårdar, speciellt en. De präktiga gubbarna.
- Vi ska visst titta på den, sa jag, och det ska bli intressant. Men först vill jag se det sämsta, ni har att visa. Jag är inte ute för att beundra utan för att söka hjälpa dom, som har det svårt. Och för att undersöka alla sidor av den här saken.
De rådslogo.
- Joo, no finns det usselhet! sade de. Hä göre no!
Och körde mig till några små stugor, som lågo i utkanten av en by och voro hyreslägenheter. Men om jag nu under resans lopp blivit förhärdad av allt elände jag genomvadat eller om det var tomheten i stugorna, den rena luften, avsaknaden av smuts, snusk, allt slags lump, som gjorde det, alltnog jag förblev tämligen oberörd. Men själva funno de tillståndet upprörande, och främst gällde det de otillfredsställande anordningarna mot kylan: dålig grund, dåliga golv, dåliga fönster. Deras upprördhet var dock snarare av moralisk än av hygienisk natur.
Så kommo vi då till det de verkligen ville visa, en ombyggd bondgård. Och jag förstod dem. Det var en mönsterstuga. Två rum, rymlig hall, ljust och luftigt kök samt tvättvrå på nedre botten, två rum, lika rymlig hall och badrum, ordentligt badrum som i en stadsvåning, uppe. Där skulle nu W. C. insättas. Stora, luftiga garderober, stor matkällare, fuktfri och fin, stor källare för värmeledningspanna. Vatten, slask, ordentlig diskbänk. Rummen ljusa, luftiga, med bra möbler, korkmatta.
I övre hallen satt gumman vid sin symaskin och sydde flitigt. Gubben, född 1862, visade oss omkring, stolt men fåordig.
- Nå, va har det kostat? frågade vi.
- Hä ha kosta... Ja, int minns ja hä!
- 3.000? 4.000?
- Ja, no gick hä åt, no!
- Räknar ni egna arbetet också, då?
- Näe! Huga då!
Men 4.000! Och ett helt modernt inrett hus om fyra rum, badrum, W. C., värme, det var ju häpnadsväckande. Det låg mitt inne i en typisk hopgyttrad dalaby, med gamla längor av logar och härbren runt om, längs bygatan, med fruktträd på gårdsplanen, med älven nedanför och en annan by mitt över vattnet.
Det var det nya Dalarna, det nya Sverige, försiktigt makande undan det gamla, växande som en blomma ur det gamla Lort-Sveriges gödselhög. Jag omfamnade den präktige gubben, och han småskrattade och sa:
- Ja! Int ä hä nå a tala om!
