Nu steg vägen upp mot fjällen. I Skåne hade fruktträden blommat ut, då vi lämnade landskapet, i Västergötland mötte vi de sista vitsipporna, när vi nu susade in i övre Dalarna, började snöfläckar dyka upp vid skogskanten och de först avlägsna, sedan sig allt mer närmande och sig allt högre resande bergåsarnas toppar att glänsa i vitt. Sverige är i sanning ett otroligt rikt och skiftande land. Här dök vi ner i djupa dalgångar, där strida älvar brusade, de påminde om Auvergne i Frankrike eller om vissa schweiziska och norska landskap, det var hela små världar, okända för övriga landet, och sedan vi passerat en högsta oändlig myr på 450 meters höjd, rullade vi nästan oförmodat ner på en leende högslätt av tät bebyggelse.
Och vad fanns där av intresse? Ett par saker. Den första: ett intryck av, att här existerade icke fattigdom, här klarade sig alla. Jag frågade läkaren och den obligata kommunalmannnen enligt det fastställda formuläret. De skrattade.
- Diskbänk! Slask! Vattenledning! Har funnits i tjufem år. Värmeledning. I full gång.
- Eldas med ved, eller hur?
- Ved! Ah nej! Koks! Det vill säga ved om dagen, koks om natten, om dom är små. Dom stora bara med koks.
På något sätt blev jag häpen över detta med koks här uppe i fjällen. Men - det fanns ju järnväg, och virket gick till annat.
- Nej, om det är nånting man kunde påpeka, så är det att den vanliga drag- eller vädringsventilen i väggen inte är omtyckt här. Det kommer in för mycket kall luft genom dem, även om dom är stängda, när temperaturen ute sjunker om vintern till -30° C. Nu, då man får in värmeelement sätter man rörventil över elementet i stället och får på de viset ren och samtidigt uppvärmd luft. En annan sak: ful och felaktig funkis har trängt sig in, helst med dubbla hörnfönster. Passar oss inte alls. Vad som skulle behövas vore helt enkelt en byggnadskonsulent eller helst en sakkunnig på småstugeområdet. Inte några arkitekter. Dom begriper ingenting och driver bara folk att bygga över sina tillgångar. Ja, sen behöver vi ingenting. Här klarar vi oss bra.
Det var den manhaftige Fridolins land jag nu kommit till, det var från första stund tydligt. Men dalmasen ska man aldrig riktigt tro. Han är produkten av en gammal enhetlig och i sig själv förankrad by- och sockenkultur. Han är som alla dylika gamla kulturtyper vass politiker och full av de dödas ben, och jag började snart ana, att i detta landskap, så beroende av turistindustrin, ville man inte gärna vidgå några brister i bostadshänseende.
Bild 29. Förfallen gård, alltjämt använd. Dalarna.
Men i själva verket är speciellt norra Dalarna av Sveriges träbebyggda delar den för ögonblicket utan gensägelse mest förfallna jämte Tornedalen uppe i Norrbotten. Inget annat landskap ser så trasigt, lappigt och eländigt ut som just Dalarna. Ödegårdar, stängda hus, ja, stängda byar stöter man på överallt, och värre ju längre uppåt landskapet man kommer. Nedåt Hedemora-trakten komma så de stora bondgårdarna, närmast påminnande om Norrlands, speciellt Hälsinglands. Vad som inte minst bidrar till detta intryck av förfall är dels, att så stora massor av gårdar äro grå. Det skulle icke spela någon roll, om hela bygden var grå och dessutom av samma enhetliga byggnadstyp, men nu är det fatala, att en hel mängd gårdar rödmålats, och det gör, att de mera delvis förfallna, delvis hoprasade husen framträda dubbelt tydligt och verka som helt enkelt övergivna, kastade pa sopbacken. Vidare har på senare år tillkommit en ovanligt sjaskig kåkbebyggelse, närmast i s. k. Hagalundsstil, så att det ser ut, som om man på konkursrealisation köpt upp hela lager av utdömda kåkar från Stockholms värsta förstäder. Intrycket blir så mycket starkare, som ju bebyggelsen i Dalarna är mycket tät, som det finns sa mycket vackert kvar sen gammalt och som slutligen själva landskapet är så monumentalt, att det helt enkelt direkt fordrar en värdig bebyggelse. Annars straffar det med att skoningslöst framhäva bristerna, framhäva slarv, likgiltighet och förfall.
Vad man emellertid kanske främst fäster sig vid, är, att Falun gått oerhört framåt på senare år och kringgärdat sig med en tät och gedigen nybebyggelse. Borlänge likaså, och inte minst Säter och Hedemora, som länge stått stilla. Grunden till denna utveckling ligger i en påtaglig industriell expansion, och man har det bestämda intrycket, att motsättningen i landskapet är motsättningen mellan en stigande industrialisering och ett bortdöende av gammaldags omöjliga jordbruksformer.
Det är »Fridolins lustgård», som håller på att vittra bort, ett
fabrikernas och ett det rationaliserade jordbrukets Dalarna står för
dörren, och det är inte alls sagt, att Dalarna om femtio år är ett
turistland som nu eller en Stockholmsmurarnas tillbommade fädernegård.
Det är snarare troligt, att det då har rensat bort det nuvarande
förfallet, byggt upp en ståtlig jordbruksindustri, koncentrerat sina
olika fabriker och icke som nu är kluvet mellan gammalt och nytt utan
definitivt har vänt blicken mot framtiden och mot utnyttjandet av de
rikedomar, som naturen lagt i dess hand.
