Åter sitter jag hos en läkare, nu uppe i Ångermanälvens trävarudistrikt, mitt i själva dess centrum, i utkanten av ett stolt samhälle kring ett stycke permanentad landsväg, ett samhälle av butiker, banker och biografer, så typiskt för det moderna Sverige och kanske i all synnerhet för Norrland. Det märks, att här är ett centrum, ty patienterna sitta i rader, och läkaren visar mig under vårt samtal, vad han har att arbeta med, det är till hälften en privatklinik: vilorum, mörkrum, röntgen, laboratorium och ett par tre sköterskor.
- Måste! säger han. Det är så långt till lasarett.
Emellertid:
- Här har vi en ren industrisocken, säger han. 40 à 50 bönder på 15.000 invånare. Dessutom ett hundratal torpare, men 50 procent av dom är samtidigt industriarbetare. Och om jag ska säga något, som mer än annat karakteriserar det här distriktet, så är det, att här försiggår en transformation på själva landsbygden, som kanske är mer utpräglad än någgon annanstans i Sverige.
- På vilka områden?
- På alla, faktiskt. Bostäder, uppvärmning, vattenförsörjning. Ta vattenfrågan till exempel. Socknen har eget förstklassigt vattenverk med tillförsel från ett sjösystem häruppe i bergen. Det förser bönder, torpare, arbetare, egnahemmare. Sen har samhället egen vattenledning från en annan sjö. Förra vattenledningen, alltså socknens, byggdes av Arbetslöshetskommissionen och kommunen, det vill säga, det var ett stats-kommunalt arbete, så att själva arbetet utfördes helt och hållet av kommunens arbetslösa, och kommunen bekostade alla servisledningar. Samhällets vattenledning bekostades i sin tur av dess nöjesskatt.
Bild 43. Äldre bondgård. Ångermanland.
- Ja, vi har hela registret i full fart här på landsbygden centralvärme, slask, avlopp, W. C., badrum, upphörande trångboddhet. Det är bara ett par saker jag skulle vilja påpeka. Först renligheten. Vi har besvär av väggohyra. Men det håller på att bli bättre. Det passar sig inte i dessa trakter att ha ohyra. Det ligger i allmänna medvetandet, att man ska hålla sig ren och ha rent. Det följer den höjda levnadsstandarden för övrigt. Skollärarna har härvidlag också utfört ett gott arbete. Förr i världen nöjde sig ungarna med att nödtorftigt tvätta av ansiktsflatan, sen var man svart om hals, händer och så vidare. Men lärarna hittade på ett radikalmedel. Såna ungar skickades hem. Det blev allmän skam. Och nu är det onda botat.
Men det är en annan sak, som jag egentligen vill åt, och det är ventilationsfrågan.
- Ventilationsfrågan?
- Just precis! Och jag vill säga som min mening att här är helt enkelt fara på taket i vårt förträffliga moderna Sverige. Saken förhåller sig i all enkelhet så här, att genom de numera tack vare masonit, treetex, plywood etc. tätade väggarna hindras den gamla, om jag så får säga naturliga ventilationen, som karakteriserade de äldre, dragiga husen. I dem blev det nämligen ventilation genom springor, golv etc. och genom den starka temperaturskillnaden ute och inne. Nu däremot, då alla sprickor och springor tätas, ja, till och med klistras över, blir luften inne kvävande osund. Nu vill jag säga, att för dem, som vistas ute i friska luften hela dagarna, må detta göra mindre, men för gamla, för sjuka och för barn är det däremot en högst allvarlig fråga. Till på köpet börjar man ju alltmer att sätta in elektriska kokplattor i stället för vedspis, och därmed försvinner den sista resten av den gamla nnturliga ventilationen. Hela bostaden blir hermetiskt sluten som en konservburk. Och vad jag vill säga är, att hela denna ventilationsfråga berör hemvården på det allra intimaste, ty om den inte i tid uppmärksammas, så kan det få ganska allvarliga följder för folkhälsan.
Varpå han skyndade till sina väntande patienter, medan jag fortsatte undersökningen under ledning av två kommunalman.
Det hade grånat i luften och börjat bli surt, fabriksrökarna bolmade upp överallt mellan de dystra bergryggarna, och den gamla bebyggelsens fulhet och ohemtrevlighet i landskapet framträdde klart. Det var, som om bygden ville visa, att den begärde nya, ljusa bostäder.
Mitt i detta ruskväder väntade oss chefen för samma stora moderna företag, vilket hade så goda bostäder i Sundsvallsdistriktet, det vill säga chefen för företagets fabrik här i älven, på en leråker, där det inte såg vidare trevligt ut. Endast ett par spritt nya omålade egnahemshus.
Vi skakade hand, och han förde mig till det ena av de nya husen.
- Vi ska titta på det först! sade han. Så blir, vad jag ska berätta sen, mer åskådligt.
Här blev jag häpen, alldeles som Hedin brukade bli. Här hade jag nämligen HSB-våningar, förvandlade till individuella hus, vilka sedan skulle bilda ett modellområde på tjuguen stycken.
Interiören visade två våningar och källare, elektrisk spis, rostfri diskbänk, varmt och kallt vatten, badrum, med handdusch dessutom, W. C., korkmattor, modernt ljusa enfärgade väggar, oljemålade, i köket. Sen tapeter.
Det var inte det minst intressanta att studera inredningen i detta arbetarhem. Stommen var de prydligaste snickerimöbler, mörkbetsade, vidare vävda mattor, handslöjd i trä, som mannen utfört, ytterst skickligt gjort, oljefärgstavlor och teckningar på väggarna samt i hallen jaktgevär på renhorn och en rad diplom från Kennelklubben.
En jägmästares, en överingenjörs, kort sagt: en manschettvåning, inte en blåställsvåning. Detta var toppunkten av den moderna arbetarhemsrörelsen i landet. Här var det inte bara »Morgonstjärna». Här var Solen äntligen uppe, den sol, jag frågat om i Dalarna.
- Varje tomt, sade chefen, upplåtes till ett pris av 25 öre kvadratmetern! Vanliga priset här är 2:50 à 3 kronor...
Jag tänkte på Svensk Jordförmedling och tomtpriserna på Gräsön!!!
Varje tomt är på 1250 kvadratmeter. Och vad vi särskilt lägger vikt vid är, att dessa hus läggs på lämplig jord, där man kan driva blomster- och köksväxtodling. Dessutom skall här ordnas med lekplats för barn, med idrottsplats och lite av varje, som skapar hemtrevnad.
- Hur länge har detta pågått?
- Vi började för två år sen. Under fem år här vi lagt ner 150.000 per år för att få detta ordnat, varförutom vi årligen lägger ner 35.000 på förbättring av nio stycken bostäder per år.
Bild 44. Bybebyggelse. Ångermanland.
Mitt emot det fält, där vi stodo i duggregnet och resonerade om allt detta, reste sig en skrovlig klippa. Däruppe samlades i forna sociala ofredstider arbetare till demonstration och strid under blodröda fanor. Jag såg framför mig en tidig, grönkall vårkväll för trettio år sen, då jag gjorde mina första lärospån som reporter. 10.000 man under fanorna! Ett par skvadroner av Norrlands dragoner i sina ljusblå uniformer på vakt under den skrovliga klippan med sablar och karbiner, färdiga att rycka fram vid första order.
Nu! Trettio år senare! Industrichefen, två arbetare och undertecknad, tillsammans studerande planen för detta modellsamhälle! På samma plats.
Det var historia! Modern svensk historia!
Det kunde då icke förvåna mig, när mina arbetarciceroner förde mig till Ådalens gammalt i världen värsta plats, det sorgligt ryktbara Lunde, där fordom stuveriarbetarna huserade som vildar. Nu! Hade de byggt ett samhälle av tidsenliga egnahem, brutit den hårda jorden, planterat buskar, träd och blommor.
Ja, sannerligen, Norrland höll på att kultiveras på allvar. De
gamla vilda förhållandena var ett minne, och här gick tiden fram med
stormsteg, som doktorn sagt.
