Vi hade vidtalat den gifte sonen att följande morgon komma ner till Arjeplog för att tala in i mikrofonen. Det var en strålande solmorgon, vattnen glänste, fjällen tindrade, svenska flaggan lyste i luften över samhällets röda och vita hus, då Hedin och jag parkerade bilen utanför doktorsbostaden.
- Ja, här har jag nu en bild för herr Nordström, sade den utomordentlige doktorn. Vi talte lite om kvinnornas svårigheter i går kväll. Jag har kommit att tänka ytterligare på saken. Kvinnan är en hjältinna häruppe. Hon måste leva ensam i månader uppe i fjället med barnen, medan mannen är borta på arbete. Hon skall skotta sig genom ett par meter höga drivor, om inte mer, till fähuset, till brunnen, kanske i vinande snöstorm. Hon skall om sommarn hjälpa mannen dra not, hjälpa honom slå hö på starrängen - med barn i kont på ryggen.
Och hör nu, vad som hänt här på morgonen. Det rör tjänarfrågan. Det var en kvinna här. Gravid. Hon hade ett svårt eksem och fordrade absolut vila, vilket jag sa henne. Men då svarade hon, att hon inte hade tid till det. Jag frågade varför? Jo, därför, svarade hon, att hon måste sköta lagårn. Hon kunde visserligen få hjälp i mjölkningen av mannen, men då skulle hon hindra honom att arbeta i flottningen, och det kunde hon inte, för den förtjänsten behövde dom. Och hon for sin väg, gråtande av både förtvivlan och raseri.
Sådant är läget här! Och vad ska man göra? Vad ska man ta sig till?
Det var då, svaret kom. Åtminstone aningen, skymten av ett svar.
Den unge nygifte från gården vid Uddjaur hade infunnit sig, han hade åkt ner på cykel, och snart sutto doktorn och han på var sida om mikrofonen, men samtidigt hade en lapp också kommit, och medan inspelningen pågick i doktorns vardagsrum, stod lappen hos mig ute i hallen, där jag skötte signaleringen till Hedin.
Och här får man nu höra fjällvärldens egen röst.
Doktorn började:
- Du, som har sett hemma, hur en kvinna lever uppe i Lappmarken, du kan ju berätta för mig litet, hur mor hade det.
- Jo, hon har haft elva barn, och tungt har det varit.
- Och nu ville du försöka få det annorlunda i ditt eget hem. Nå, på vad sätt hade mor tungt? Det var elva barn, men det var väl mycket annat också?
- Jo, så hade hon att försörja familjen naturligtvis med fiske och litet av varje.
- Ja, hon fick hjälpa till att dra noten och lägga ut näten och så vidare.
- Och att sköta ladugården.
- Ja. Nå, snöskottning på vintern, det var mycket snö då som nu förstås?
- Jo, nog blev det litet med det, men inte något vidare inte. Den manliga arbetskraften fick ta det.
- Själva huset var ju relativt stort, med stora rum?
- Det blev väl i alla fall mest att bo i köket.
- Ni bodde där mest. Det var det rum, hon hade att sköta. De andra stod tomma.
- Det var inte så väl inrättat heller då.
- Nå, när du nu började bygga åt dig, då tänkte du: här ska bli annorlunda, här ska min hustru få det lättare.
- Jo.
- Hur ordnade du upp det, då?
- Jo, jag satte mig i en ganska stor skuld.
- Ja, jag ser du har lagt in vatten- och avloppsledning. Varför har du gjort det?
- För att kvinnan ska få det lättare.
- Ja, och det har hon givetvis fått också.
- Jo, jag tror det.
- Ja, och du har även värmeledning. Det har väl kostat dig en hel del?
- Ja, det har kostat.
- Många tusen?
- Jo, jo.
- Men du är ung och räknar väl på att arbeta, så du klarar av den där frågan så småningom.
- Jo då, det tror jag säkert.
- Jaha. Nå, har ni det bra nu, då, går arbetet bra med dessa moderniteter?
- Jo, då.
- Det är lättare för din fru än det var för din mamma på alla sätt och vis?
- Jo, säkert.
- Ja. Nå, jag ser ni har ordnat så, att ni i källaren kan ha tvättstuga och badrum så småningom. Det är inte inrättat nu, men det har ni också tänkt er?
- Jo.
- På vad sätt har du tänkt ordna det?
- Jo, med tiden ska man ha sköljbassänger och så värmepanna förstås.
- Ja, och då ska du få varmvattnet till bassängen från värmepannan?
- Jo.
- Och det ska du ha som badmöjlighet också?
- Jo.
- Nå, var tar du vattnet ifrån, då?
- Jag har brunn under källaren.
- Är du inte rädd för att det blir fuktigt i huset då?
- Nej, jag ska försöka sätta lufttrumma från själva källaren och ut igenom.
- Ja, visst, ja, från källargropen utåt, så fukten dras ut på det viset. Nå, det har du haft något år. Har du haft något besvär, när du inte haft lufttrumma?
- Jag har haft det bara ett år.
- Har det blivit fuktigt?
- Nej.
- Det tycks gå bra att ha brunnen under.
- Vi har ventil i skorstenen.
- Så du drar ut direkt därifrån. Och sen har du ordnat, så du har ett kök, och det har ni huvudsakligen till arbetsplats och matställe.
- Jo.
- Nå, var ligger ni då?
- Vi har sovalkover.
- Ni ligger inte i köket, ni vill inte ha det till sovplats?
- Nej.
- Det är inte som förr, att ni flyttar alla tillsammans i ett rum, utan ni har skilt er åt och kommer ut i de olika rummen i huset.
- Det är bättre för hälsan, säger dom.
- Visst. Du har inte något rum, som bara står på parad för att ta emot främmande, utan använder alla rum?
- Jo.
- Tänkte du ha något fint rum med uppställda möbler, eller ska ni bara ha rum, som ska användas?
- Vi kan nog behöva alla, för familjen kan ju bli större.
- Vi ska hoppas, den ska bli ännu större. Alltså, den erfarenheten ni har de år ni varit i detta nybyggda hus är god?
- Jo.
- Och din hustru är nöjd?
- Jo.
- Vad är din önskan i detta fall? Vill du det ska bli vanlighet?
- Jo, på landsbygden öuerallt. Det är bättre, att kvinnan får det lätt.
- Ja, just hon har för hårt nu. Menar du det?
- Jo.
- Ja, det tror jag också.
»För att kvinnan skulle få det lättare!»
Här var brytningen med den urgamla föreställningsvärld, som jag under hela resan överallt stött på och som innebar, til syvende og sidst, att kvinnan, vilken hos naturfolken brukar vara mannens slav, även i gamla Lort-Sverige realiter betraklats på samma sätt.
Nu betydde hennes flykt från landsbygden, från slavgörat i smutsiga kök och i smutsiga ladugårdar, kanske ytterst, att hon rest sig mot detta slaveri.
Häruppe var måhända, som av doktorns berättelser framgått, ett dylikt sakernas läge mer kännbart än någon annanstans, och här steg nu en man av den nya tiden upp och deklarerade, att han lade hemmets arbete så, att »kvinnan skulle få det lättare».
Kanske var det början till det förlösande ordet! Och det kom inte från de högt utvecklade samhällena nere i landet utan från fjällens folk.
De yttersta skola vara de främste!
