Och nu skulle det bli lappmannens tur. Men när han fick höra skivan med den föregående intervjun spelas upp, blev han rädd och ropade med sin hesa röst:
- Nä! Nä! Nä!
- Seså, Pirto! Seså! Seså! Lugna dig nu och var klok. Du är ju en förståndig karl!
- Nä! Nä! Nä! skrek han bara som ett envist barn och snodde sig som en orm kring en trädstam, men »Lappmarksdoktorn» var inte lappmarksdoktorn för inte. Till sist hade han Pirto framför mikrofonen, och så satte Hedin, efter en för andra omärklig signal från mig, i gång. Efter några lugnande inledningsord på lappska fortsatte doktorn:
- Du kan ju tala svenska, så du förstår, vad jag säger. Lapparna börjar nu på senare tid att ha hus, alltså vanliga trähus. Vad tycker du om det, är det bra?
- Jo, det är pra.
- Varför tycker du egentligen, det är bra?
- Det är pra, micke pra.
- För hälsan?
- Jo.
- Det är jag inte så säker på. Ni bygger dem alldeles för små, ni bygger inte lämpliga hus, dom skulle vara större, och så skulle det vara luftigare i dem. Varför bygger ni så små hus?
- Större hus kostar mera penkar, förstår tu väl!
- Ni har inte råd?
- Nej.
- Men är det inte mycket det, att ni är vana vid kåtan och därför vill ha det smått och trångt. Trivs du i ett trähus, ett vanligt bondhus?
- Jooo.
- Det går bra?
- Joo.
- Nå, varför har ni flyttat in i dessa hus, är det bara för hälsans skull, är det inte också så, att ni tycker, det blir billigare på många sätt?
- Jo, tet plir micke pillikare.
Det blir billigare på det sättet, att ni har hustru och barn boende där, medan de renskötande far neråt kusten med renarna?
- Jo.
- Varför blir det billigare? Är det för att ni har mindre flyttningskostnader?
- Jo, mindre flyttningskostnader.
- På vad sätt flyttar ni nu med familjen, om ni fika flytta, kör ni med renar och pulkor?
- Nej, det är slut.
- Vad kör ni med?
Hästar och pil.
- Ja, men bilar kan inte gå överallt, där ni ska fram med renar.
- Nej.
- Och då kör ni med häst och släde?
- Jo.
- Blir det inte ganska dyrt att leja hästar då?
- Jo, det plir micke dirare än pil.
- Är bilskjuts billigare?
- Jo, pilskjuts är pilligare.
- Ja, men när ni nu måste ta hästskjutsar och på detta sätt flytta, kan ni få med allt bohag? Ni skulle kunna slå upp kåtorna lätt ändå i snön neråt kusten.
- Va?
- Ni kan lätt slå upp era kåtor ändå. Skulle det inte gå bra det, ta dem på hästskjuts till kusten?
- Kåtan till kusten? Nej.
- Inte det. Ja, det är naturligtvis lättare för kvinnorna och barnen att inte behöva följa med utan ha en fast punkt att stanna på.
- Jo.
- Är det även därför kanske ni har byggt ert hus?
- Joo.
- Nå, tycker du inte, att de hus, som en del lappar skaffat sig, är väl små, väl dåliga? Tycker du inte, att ni borde göra dem litet mera lika svenskarnas hus, så att det vore bättre för familjen att vara där?
- Svenskarnas hus?
- Ja, mera som svenska hus och inte så små stugor.
- Det är pättre i stora stugor, men det kostar mera penkar.
- Jaha. Men jag har sett, att ni ibland bor två familjer i en sådan där liten stuga. Tycker du inte, att det är osunt?
- Jo, tet är tet också, men tu vet, lapparna, te tar ingen hyra, te tar ingen hyra.
- De tar inte betalt av varandra. Det är ett stort problem, och det är svårt under övergångstiden att se, vad som blir av det, men vi få hoppas, att ni också lär så småningom att bygga lämpliga hus.
- Denna fråga om lapparnas överförande till fast bosättning är den viktigaste och den grundläggande punkten i hela lapproblemet! sade doktorn, när vi åter blivit för oss själva. Här i Arjeplog har vi gjort oss av med alla sådana rester från äldre tider som kyrkstäder, bondstäder, lappstäder. Herr Nordström har ju sett i Jokkmokk och Arvidsjaur, hur dom ser ut. Och som det kan vara av intresse för herr Nordström, då lapparnas bostadsförhållanden kommer på tal, att ha frågan belyst, ska jag be att få överlämna den här brevväxlingen mellan lappfogden i Norrbottens södra distrikt och mig. Utan alla anspråk för övrigt. Ursäkta, om språket är lite slarvigt.
Och som denna brevväxling ger inte bara ljus över lapparnas bostadsfråga utan över vad som sysselsätter Lappmarkens dagliga tankar, avtrycker jag här, med de båda herrarnas benägna tillstånd, de båda värdefulla dokumenten.
Lappfogden i Norrbottens
Södra Distrikt, Luleå.
Till Herr Dr. E. Wallquist, Arjepluog.
Ärade Broder!
Jag har ställts inför ett problem, där jag vore särdeles tacksam för råd från Din sida.
De till norra Jokkmokk inflyttade karesuandolapparna ha lagt sig till med små stugor i Porjus samhälle. Dessa bebos under vinterhalvåret av kvinnor, barn och även en hel del manfolk, medan de verkliga renskötarna befinna sig med renhjordarna bortemot 10 mil nedanför Porjus. Denna omläggning av levnadssättet har onekligen varit till men för ordningen i renskötseln. Och vad värre är så måste förhållandet också anses olyckligt och farligt för lapparnas hälsotillstånd. De i Porjus befintliga lappbostäderna äro nämligen i allmänhet så trånga, att de däri boende genom bristande utrymme hos rummet utsättas för sanitära olägenheter. Och dessutom vidlåda många andra brister de ifrågavarande bostäderna. De äro kalla och dragiga, uppvärmningen sker i allmänhet från järnspisar.
Vid företagen undersökning har det konstaterats, att icke mindre än omkring 100 lappar i Purjus bo under här nämnda förhållanden. Antalet av dem disponerade rum är 21, vilket innebär, att i genomsnitt 5 lappar bo i samma rum. Jag har haft tillfälle att besöka några av dessa bostäder till exempel på morgnarna, innan familjerna stigit upp. Stanken och osnyggheten i övrigt var svår att uthärda.
Det synes vara lappväsendets plikt att ingripa i de nu påtalade förhållandena. Men frågan är att finna den lämpliga utvägen. För egen del intar jag den måhända gammalmodiga ståndpunkten, att lapparna skulle må bäst av att Porjusbosättningen bleve helt avvecklad och att lappfamiljerna i stället såsom i gamla tider följde renhjordarna till vinterbetesmarkerna längre ned i landet. Men då uppställer sig - såsom Din kollega Dr. Thulin mycket riktigt påpekat - svårigheten att i bondgårdarna där nere erhålla lämpligt husrum. Bagarstugorna, som lapparna på sina håll bruka hyra under vintermånaderna, äro visst icke bättre än Porjusbostäderna. Den utvägen stode ju visserligen alltid öppen, att lapparna skulle bo i kåtor, men vanan att vintertid bo i hus torde vara så inrotad hos de flesta av Porjuslapparna, att en dylik omläggning av deras livsföring säkerligen skulle bliva mött av det allra största motstånd. Och så är frågan också den, vad man - med åsidosättande av all så kallad lappromantik - verkligen skall säga om tältkåtan som vinterbostad. Själv har jag aldrig mått annat än bra i en sådan kåta, men eftersom mina kåtavistelser aldrig omfattat någon längre tidsföljd, är min erfarenhet av saken helt värdelös.
Som Du finner av den härvid fogade avskriften av Dr. Thulins av mig begärda yttrande i ämnet, lutar Dr. Thulin åt den uppfattningen, att lappväsendet icke har annat val än att låta Porjusbosättningen bestå och utvecklas och att lappväsendet också skall sörja för att bostadsförhållandena bliva förbättrade, så att de sanitära olägenheterna må kunna avvärjas. Emedan en sådan hjälpaktion från det allmännas sida emellertid med största sannolikhet skulle få oanade ekonomiska konsekvenser - med hänsyn till vederbörandes egendomsförhållanden torde den av Thulin förordade lånevägen icke vara framkomlig - är jag mycket tveksam, om det kan vara tillrådligt att göra något förslag i den riktningen. Under hand har jag talat med Landssekreteraren om saken, men han är bestämt emot en statlig medverkan till åstadkommande av hus åt renskötande lappar.
Innan jag företager mig något i saken, ville jag sålunda höra Din åsikt om, vad som lämpligen är att göra i syfte att avvärja den sjukdomsfara, som onekligen nu hotar de här berörda lapparna - och för övrigt även lappar på annat håll med ungefär enahanda vinterbostäder.
Med hjärtliga hälsningar
Erik Malmström
Luleå den 21 maj 1938
Lappfogde Erik Malmström, Luleå.
Broder!
Tack för Ditt synnerligen intressanta brev rörande lapparnas bostadsfråga. Vad Du framlägger om Porjuslapparna, finner sin motsvarighet även här om ock ej i samma skala. Vi ha samma problem att syssla med.
Min personliga inställning är denna. Frågan måste ses i ett vidare sammanhang. Man är beroende av utveckiingen överhuvud för de nomadiserande lapparna, och den tror jag går i riktning mot ett starkt moderniserande, där mångahanda nya seder skola giva plats för nutida hjälpmedel i livsföringen. Och jag tror, att det är ganska meningslöst att spjärna emot. Vad man bör företaga är att i möjligaste mån leda utvecklingen in på banor, som vårt vetande och sunda förnuft säga oss kanske äro bäst. Bostadsfrågan för lapparna är en detalj i det hela. Och att det fasta huset snart skall vara huvudbostaden även för nomaderna, det är jag övertygad om. Kåtan kommer troligen att stanna kvar enbart i form av »koja» vid arbetet, däremot ej som viste för familjens kvinnor och barn under större delen av året. Jag tror, att nomaderna i allt mindre utsträckning komma att bli nomader i verklig mening. De glida över i en fastare tillvaro, och deras och familjens dag skall alltmer likna övriga innebyggares i lappmarkerna. Jag kan ej heller se - om vi lämna renskötselproblemen åsido - att det under förutsättning att ett större antal kvinnor och barn ej deltaga i hjordvården, dessa ej skulle kunna hava en fast bostad på lämpligt ställe inom flyttningsområdena. Tänk på skogs- och flottningsarbetarna, som ha sin gård, sitt nybygge eller vad det nu är, och som stor del av året vistas vid arbete långt bort från familjen. De bo då i kojor - det skulle för lapparnas del vara kåtor - ganska primitivt, medan familjen hemma lever ordinärt liv i hus av bostadstyp. Kommer det inte att bli något liknande för nomaderna?
Jag tänker mig den utvecklingen. Jag kan alltså inte ställa mig avvisande mot, att lapparna för sina familjer på lämpliga ställen ordna bostäder. Läget av dessa måste bli beroende av dels de olika distriktens karaktär, dels typen på renskötseln. Jag inbillar mig, att det för Arjepluogs del måste vara bäst om denna bebyggelse sker i lågfjällen, i björkskogen. Men när nu så sker, måste givetvis bostaden byggas god cch ändamålsenlig. Den gamla öppna kåtan var en för sitt ändamål mycket god bostad. Härlig vädring, likväl visst inte kallt och dragigt, som många tro. Genom den nedärvda skötselseden (risgolv till utbyte med mera) visst inte dålig hygien. Den bostaden är alltså synnerligen lämplig i och för sig, om den får vara i fred. Och skall övergång ske till annan, fast bostad, då skall denna ske ordentligt och inte med en massa kompromissanden. Bergström förde fram en typ gamme med täckt tak och järnspis, som Du vet, och den är förskräcklig - romantik av sämsta slag. Jag tror, att han mot slutet insåg det. Vi bytte många ord i den saken. Nu var det så olyckligt, att han införde den vid skolorna och därmed kom barnen att tro, att det var en bra bostadsform. Dessa slutna kåtor borde snarast förbjudas, vare sig de finnas vid skola eller i fjäll. Vi ha tyvärr några sådana i Arjepluog. Med trägolv, som alltid är smutsigt, med fukt och dunster i mängd.
Nej, det skall vara ett riktigt hus, stort tilltaget, byggt som ett vanligt nybygges hus. Vi ha ju svenskarnas erfarenhet att följa. Varför skall den icke duga! Kyffen och kåkar med liten luftkubik, små fönster, usel grund med mera sådant tillåta vi iche hus svenskarna. Det bör ej heller ske beträffande lapparna. Men nu är det nog så, att även om vi kunna få fram vanliga rejäla hus för nomadernas stillasittande familjer, så hava vi icke därmed tillfört dem huskultur. Det tager tid, lång tid, jag tror ibland generationer, innan kåtafolk lär sig denna, då de flytta in i hus. De bylta ihop sina sängkläder, som om det vore vid kåtväggen, de förvara kärl som vid arran och de skura lika ofta, som de byta ris på kåtgolvet. Hur vi ordna husproblemen, kommer det att taga mycket lång tid, innan lapparna äro vanda vid att bo fast, och innan dess blir det aldrig prima i deras stuguhem. Nomadskolorna, om de byggas på svenskt vis, kunna göra stor nytta och sprida gott vetande. Men mången lapp är lapp och intet annat, vad han än hänger på sig eller flyttar in i.
Vi få alltså räkna med en övergångstid, varunder förhållandena icke kunna bliva idealiska. Men jag tror, att vi måste acceptera lapparnas allt vanligare sed att bygga sig hus. Sedan vi så gjort, då är det också att taga steget fullt ut och att i och med gillandet ställa fordringar. Då duger det ej heller längre för lapparna, att de få komma med halvmesyrer. De få finna sig i, att de nu bli bedömda, ej som nomader, vilket de ej längre i full utsträckning äro, sedan de fått fast hus, utan som vanliga bofasta. Och därmed måste de följa gällande hälsovårdsbestämmelser för byggnader på landet. Därmed kommer jag till frågan om, vad som skall företagas.
Sedan urminnes tider har ju bosättning skett av nomader, men det har kanske varit av andra skäl och under något andra former än nu. Denna bosättning har alltid försiggått under mindre goda hygieniska betingelser. Husen ha blivit för små - kåtans mått spöka - och renligheten har påverkats av de för nomadlivet medförda sederna. Så småningnm har lappen lärt sig de bofastas seder och blivit en vanlig nybyggare och ofta en god sådan. Många familjer ha blivit efter, men på allra senaste tiden sker nu en uppryckning, dels genom det ökade intresse, som myndigheterna visa bostäderna, bland annat genom statliga bidrag till bostadsförbättring, dels genom den förbättrade allmänna hygienen. Vi ha till exempel i Arjepluog sett lycklig utveckling i Lillviken med flera ställen, och vi hålla på med bostadsförbättring för flera familjer: Anders Mattssons i Sautel, Tjipko, Tjärnberg och så vidare. Barnen vistas på skolor och se därunder goda hem. Allt bidrager till, att, jag tror, vi inom rätt kort tid skola få bostäder även för de lapska nybyggarna väsentligt bättre än tillförne. Tråkiga undantag få vi förstås alltid dragas med.
På samma sätt bör nu vederbörande hälsovårdsnämnd intresseras för dessa nomadbostäder, som givetvis icke kunna undandraga sig hälsovårdsstadgans § 43. De böra inspekteras, förbud för flera familjer i samma rum skall utfärdas, alltför usla bostäder böra utdömas. Alltså ett sanitärt arbete verkställas på precis samma sätt som om det vore bostäder för svenskar. Det tager tid att få fram något gott. Men lapparna måste lära sig, vad den bofasta kulturen fordrar. Det måste bli ett arbete på lång sikt. Och jag tror det skall gå att nå resultat, även om övergångstiden på denna punkt liksom på så många andra inom lappväsendet blir svår.
Skulle jag nu efter dessa personliga synpunkter giva Dig ett speciellt råd beträffande Porjusfallen och liknande i Arjepluog för övrigt, så är det, att lapparna icke böra förbjudas att hava dessa bostäder. Men däremot skola dessa av hälsovårdsmyndigheterna inspekteras - i fallet Porjus borde det gå lätt - och likaså måste hälsovårdsmyndigheterna med biträde av lappväsendet se till, att åtgärder till förbättrande vidtagas. Lapparna måste erfara, att de icke få slå sig ned fast, hur de behaga.
Att de små instängda rummen med endast järnspis äro osunda behöver väl ej framhållas. Hälsovårdsstadgan lämnar möjlighet att ingripa. Men vad som sedan skall göras, förbättringarna menar jag, det måste lapparna själva utföra, så vida det ej rör sig om fattigvårdsfall. Det är säkerligen alldeles fel väg att lämna dem statlig hjälp i någon form, ty därmed tager man ansvaret från dem. Det är en utveckling i rätt riktning man vill ha fram. Ett uppfostrande. Lapparna skola läras göra goda fasta bostäder, och ingenting lär dem så bra, som om en uppförd byggnad bommas igen av myndigheterna och icke får användas utan förändring.
Försök alltså att komma i kontakt med hälsovårdsnämnden i Jokkmokk och intressera den för problemet. Den vägen skulle jag gå.
I de fall, då Du på Dina resor finner samma mindre goda förhållanden inom Arjephlog, är jag Dig mycket tacksam för underrättelse därom, så att saken kan framläggas i vår för övrigt intresserade hälsovårdsnämnd.
Har Du vägen förbi, så kom in och diskutera vidare. Jag tycker, att detta är en både intressant och viktig fråga, och det vore bra roligt, om man kunde få den på rätt bog.
Hälsningar! Tuus
Einar Wallquist.
