- Project Runeberg -  Lort-Sverige /
§ 15. Den förtryckte husfadern

(1938) [MARC] [MARC] Author: Ludvig Nordström - Tema: Politics
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

KAP. XII. Det nyaste Sverige.

§15. Den förtryckte husfadern.

Bild 68. Jämtländsk bebyggelse med hässjor.

Så var Lappland avverkat, och i skyfallsliknande regn, efter en solstrålande dag, susade vi om natten ner genom Åsele lappmark, sedan vi förgäves sökt få rum i Lycksele. Omöjligt! Varje rum upptaget! Det var cirkus i stan, och folk hade strömmat till från halva Lappmarken. Det var en sista bild av dessa bygder.

Bild 69. Från Storsjön. Jämtland.

Och nu, sedan vi följande dag passerat Lapplands södra gräns, började nya frågor sysselsätta tankarna, frågor, som fått fart uppe i fjällen, närmast om kvinnans ställning och hennes betydelse för bostadsproblemet. Jag hade fått höra däruppe om nya rörelser i Dalarna, om att landshövdingen i Falun börjat arbeta för kollektiva ladugårdar, kollektivt jordbruk, att Carl Larsson i By skulle vara inne på samma tankelinjer och att agronom Otting vid Fornby lantmannaskola i Stora Tuna hade hela frågan klarlagd.

Dit, till Dalarna, måste färden därför ställas. Kanske väntade där lösningen på Lort-Sveriges problem. Och hur det gick med den saken skall herrskapet i sinom tid få höra.

Men nu hade jag öronen öppna mest för detta, och vad jag såg och hörde på vägen dit ner, i Jämtland och Härjedalen, visade mig, att här var uppenbarligen nya ting i görningen, nya idéer i antågande.

Bild 70. Bondgård. Jämtland.

Vad för övrigt dessa två landskap angick, visade de icke något nytt, utöver vad resan förut blottat. Det var samma eviga visa: dålig grund, inga biutrymmen, kallt, fuktigt, dragigt. Eller: nya bostäder med värmeledning, W. C., vatten, slask, badrum.

- Vad man kan konstatera, sade provinsialläkaren i nordligaste delen av landskapet, det är, att genom telefon, nya vägar, kommunikationer har ödemarkens hysteri börjat försvinna. Folket blir för var dag öppnare, mindre misstänksamt, mindre dystert, mindre inåtvänt. Och därmed följer mera företagsamhet, som uttrycker sig inte minst i att nya, goda bostäder ser dagen.

Vi togo ett par dylika i betraktande, och de stodo på höjden av det bästa jag sett i andra landsdelar. Här kom så en ny syn även på tjänarkrisen.

- Det är komplett omöjligt att få inte bara tjänarinnor, berättade doktorn, utan även sjuksköterskor. Vi måste byta jämt, jämt, jämt! Jag vet faktiskt inte, vad jag ska ta mig till. Jag kan snart inte göra en operation. Jag kan inte ens få någon, som kan göra en narkos. Alla mina blindtarmar måste jag skicka till Östersund. Om vi bara hade lite militär här! utropade han med lyftade armar. Vi kan inte konkurrera med Östersund, bara därför att där har dom militär! Men även Stockholm och andra större städer drar. Och så är det också det, att lönen faktiskt är för dålig. Bara från denna kommun ha bara på senaste åren cirka 200 flickor farit till Stockholm. Och att få dom till jordbruk är helt sonika inte att tänka på. Vi har ett 20-tal platser anmälda på arbetsförmedlingen här. Inte en, som vill ha dem!!

- Nåå, vad är doktorns syn på saken?

- Att det rent individuellt sett är rasande obehagligt. Men om det socialt sett är någon olycka, det är en annan fråga. I själva verket är det tvärtom bra, att flickorna kommer ut. Dom vill ha plats i goda familjer söderut, och dom sköter sig bra, man har aldrig hört något ont om dem. Sen kommer dom tillbaka hit, då har dom uppfostrats, avslipats, kultiverats, så gifter dom sig här och bidrar faktiskt att sprida kultur i bygden.

- Något annat doktorn skulle vilja ha framfört?

- Ja, här äts för mycket mjöl- och köttmat. Som har avlöst den gamla proviantdieten med salt och rökt i timmerkojorna. Man skulle äta mera saltsjöfisk...

Folket tycker, insköt här den tillkallade kommunalmannen, att det inte är nog kraftig föda i detta klimat.

- Må vara, men här finns numera gott om sörlänningar, och dom vill ha fisk. Jag vill säga, att det är en grym orätt mot oss häruppe från Göteborgs och Stockholms sida, att man inte vill organisera transporten hit av färsk saltsjöfisk. Det är ju nu för tiden en enkel sak.

Bild 71. Gamla kåkar. Jämtland.

Hela detta tjänarproblem och kvinnoproblem, som från och med Arjeplog kommit i nytt ljus, fick ytterligare belysning genom uttalanden av ett par lugna, kloka Jämtlands-bönder, den ene mer liberal, den andre mer konservativ men båda mycket allvarliga, den senare snarast dyster.

- Har man kreatur och barn, sade den förste, då är det stört omöjligt att få tjänstefolk. Det slutar väl med, att det blir husfadern, som får ingripa. Ja, här har en del karlar redan börjat mjölka. Nu är problemet den förtryckta husmodern. Snart blir det väl så, att det blir: den förtryckte husfadern!

- Nå, vad säger ni då om kvinnorna?

- Jo! Jag anser, att kvinnorna får alldeles för lite andel i planläggningen av nybyggda bostäder. Männen planlägger husen utan att fråga hustrun, men det är fel, för det är i alla fall hon, som ska arbeta där och då ska hon också vara med om planläggningen.

- Vill dom det själva, då?

- Nej, se, det är just det, som har varit och är det tokiga. Dom har inte gjort sig gällande. Dom har inte haft några egna synpunkter utan har överlämnat allt åt karln. Men det måste bli så, att kvinnorna stimuleras till att verkligen anstränga sig och detta i planläggningen och karlarna att vakna upp och lära sig inse och uppskatta kvinnans andel.

Det var ju klart besked. Nästa bonde sade betänksamt:

- Jo, för all del! Det är klart, att söker mannen göra det bra för kvinnan, så blir det bra.

- Ni menar, att om han bara tar hänsyn till hennes arbete, så behövs inte hennes hjälp vid planläggningen.

- Ja. Och det finns det, som är viktigare än den saken.

- Vadå?

- Jo, att det kommer att gå utför med hela landet, om inte bönderna får bättre pris för sina produkter. Staten fordrar bättre bostäder, bättre lagårdar, bättre djur, allting ska vara bättre! Ja visst, men vem ska betala? Staten får allt vara god se till, att bönderna då också får bättre betalt för vad dom producerar. Annars kan dom inte gå med på förbättringarna. Se bara, hur det är nu! Man har inle råd att leja folk längre. Det blir så småningom en fara för landet, som jag säger, för produktionen av matvaror minskas. Bönderna håller på att dras ner i fattigdom, det är hela saken det. Och dom som förbättrar sina hus, skuldsätter sig och kan stå på huvut när som helst.

- Nå, vad säjs, om bönderna till exempel byalagsvis slog sig ihop om gemensam lagård? Det är planer uppe på det!

- Ja-a! Kanske det, till sist! Det skulle vara en 500 djur, då!

Och tankfulla båda tryckte vi varandras händer och skildes.

Med nästa läkare var jag åter inne i gamla Lort-Sverige. Han förde mig på resans värsta vägar, där det föreföll, som om bilen vilken minut som helst skulle gå runt eller springa i luften, till några av de uslaste bostäderna jag sett, folk, som bodde i stugor, så genomruttna, att då man trampade på golvtiljorna ramlade sakerna på bord och byråar, eller i nakna, iskalla rum ovanpå höskullar och ladugårdar.

Bild 72. Gammal gård. Bergslagen.

- Bara i mitt distrikt finns det 100-tals dylika gårdar! sade han. Och runt om i landet finns det naturligtvis tusentals!

Och i Härjedalen, på gränsen till Hälsingland, sade en man och pekade bortåt de skogklädda bergen:

- Här är av gammalt en sådan inavel, att hela byar är befolkade bara av idioter och sinnessjuka. Och här råder en sådan bypolitik, att man hjälper bara sina anhängare. Det gör, att endast dessa få bidrag. De duktiga ställas utanför, och kan dom, så ger dom sig därför också i väg. Och så blir bara de efterblivna kvar.

Jag var åter tillbaka i Lort-Sveriges hjärta, och det kändes åter, efter den höga luften i Lappland, som ett kvävande, stinkande kolos, matos, snuskos.


Project Runeberg, Mon Dec 17 20:03:03 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lortsvrg/kap12p15.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free