Bild 49. De oändliga landsvägarna. Västerbotten.
Vi susade vidare längs ändlösa, spikraka landsvägar genom en skog, som aldrig ville ta slut. Däruppe är det gott om milar. Men till sist nådde vi vårt nya Bergslagen i Skelleftetrakten. Hela bygden mellan Rönnskärs smältverk nere vid Skellefte hamn, förbi Skellefte stad och upp till Boliden är numera som ett enda samhälle à la trakten kring Sundsvall eller i Ångermanälvens trävarudistrikt: höga bolmande skorstenar nere vid kusten, malmtåg längs Skellefteälvens ådal, bussar och bilar i rader på väg till och från Boliden. Stundtals är trafiken på landsvägen så livlig som på en Stockholmsgata, och så en tät, stundtals av skogssträckor avbruten bebyggelse med gamla röda bondgårdar, butiker, bensinstationer, tills äntligen Bolidens gruvsamhälle träder fram som ett arkitektoniskt skyltfönster mitt i skogens mörka ram.
Förhållandena i denna bygd voro i stort sett desamma som de jag nyss berättat om.
- Men, sade läkaren här, det är naturligtvis en mycket stark nybebyggelse på grund av den pågående industriella expansionen. Det har lett till den oväntade situationen, att här har vi inte hrist på bostäder utan på folk att fylla bostäderna med. Inte minst på den grunden, att man först tog in mycket folk vid Rönnskär, sen rationaliserade, och så har ett par hundra avskedats per år!
- Och följden?
- Arbetslöshet!
Som i övriga Norrland, övriga Sverige.
Men förresten är det precis samma moderniseringsrörelse här som överallt i landet. I en by här intill till exempel har på senaste sju år införts värmeledning i tolv av byns sjuttio gårdar.
- Vilken modell?
- Lite awikande från den söderut brukliga. En panna i förstugan, vedeldad, sen element som vanligt i rummen. Och i samma stund sprider man sig i huset. Man beböver inte längre, som förr i världen, sitta och hänga i köken, bara för att hålla sig varm. Var och en kan dra sig in till sig.
- Är det stor barnrikedom här?
- Största familj vi har är tretton personer, alltså elva barn. Men barnantalet sjunker hastigt. Vi får dra in barnmorskedistrikt allt vi hinner. Det är annat än på 1860-talet. Då fanns här i församlingen intill en familj på tjugutvå personer. Nej, här är bra. Folket är renligt, överhuvud taget stiger den personliga hygienen, ju längre norrut man kommer i Sverige, för att ta slut i Tornedalen, som är ett snuskhål. En sak som utmärker den här bygden, är den rikliga förekomsten av elektriska spisar. Dom är mycket vanliga i arbetarbostäder, hos hantverkare, handlande ute i bygderna, hos alla, kortast sagt, som måste köpa bränsle. Det blir billigare häruppe med elektrisk kraft.
- Bönderna, då?
- Eldar med ved naturligtvis. Överhuvud taget är det här som i ett Klondyke, men har fått bättre råd, man skall följa med. Och jag tror faktiskt, att folket här följer med moderna mera än till och med i Stockholm. Allting! Smink, puder, ögonbrynsplockning. Allt det sämsta och dummaste, först och främst, naturligtvis! Det är klart!
- Då är väl tjänarfrågan akut även här?
- Jag kan berätta en enda historia, som säger allt. Det var en bonde här i trakten. Han kunde inte få tjänstefolk. Han hade en enda son, sonen blev sjuk och måste läggas in på sjukhus. Fadern grät och sa: Va ska jag göra? Jag kan inte sköta allting ensam. Jag måste slakta djuren. Jag har vänt mig till arbetslöshetskommittén. Omöjligt. Och ändå hade dom 200 arbetslösa anmälda. Värst är det i alla fall med kvinnliga tjänare. Ja, om jag skulle ge en karakteristik av den här bygden, så skulle jag vilja säga, att det är ett av de säkerligen mest utpräglade brytningsområdena i hela landet. Industrialismen är på snabb frammarsch, jordbruket lämnar sina månghundraåriga levnadsvanor och traditioner och omformar sig efter den nya miljöns krav.
Bild 50. Boliden. Västerbotten.
Det var, som om jag sett en första glimt av förklaring till tjänareländet.
I Boliden hade man så det nyaste Sverige i en första modellutformning. Där hade aldrig funnits en arbetarbarack. Från första stund aldrig annat än högst 2-familjshus, d. v. s. två rum och kök nere för en familj, två gavelrum på övre botten, som familjen kunde hyra, om den så önskade, men där man i regel sökte placera ungkarlar, för att få dem spridda. För övrigt var allting det vanliga i moderna goda industriarbetarhem: värmeledning, vatten, slask etc. Och man höll just på att förbereda införandet av elektriska spisar. Badrum hade man i egnahemmen men ej i arbetarbostäderna. Vidare hade man ett särskilt vattenlaboratorium, där vattnet bakteriologiskt undersökes och där även Skellefte stads vattenledningsvatten kontrolleras, samt ett reningsverk för avloppet, så att inte de vattendrag, som skola ge dricksvatten, bli förorenade.
Jag frågade chefen:
- Har Bolidens exempel smittat av sig kring bygden?
- Ja, minsann, det har åstadkommit en vid räjong av förbättringar.
Och för att få den saken klar åkte jag sa i väg uppåt ödemarken, som dock är prickad av byar och enstaka gårdar, och kom till en riktig kärngubhe.
Hans gård ligger längst bort i en by, vid stranden av ett stort träsk, alltså sjö, stilla vatten, svartblankt där bygden speglar sig. Gubben, klädd i bastant vadmalskostym, grova kängor, mjuk skjorta med slips, slokhatt och med guldklockkedja över magen, är traktens allt i allo. Han står på gårdsplanen utanför sitt hus och reder ut en hög nät.
- Jä, jäg ha vari på aktion och ropt in dom här näten. Nästan alldeles nia! Jä!
Här säger man i för y. Och långt ä för a.
- Hur det är här? Jä. Man har nog mest ett rum och kök, i de stora bondgårdarna kök och rum och sal, men 50 procent av gårdarna har bara kök och kammare. Köket upptar halva huset, farstun och kammarn resten. Jä.
- Har bostadsförbättringsbidragen gjort nytta här?
- Nitta? Jä. Micke. Men långt från vägarna finns det micke ruskigt kvar. Uppe i fjällsocknarna, där ser man, hur det kan vara. Men här nere har det blivit hra. Jä. Det har blivit större förtjänster. Jä. Men det är int gott att veta, om folk har det bättre med de större förtjänsterna. På landsbygden. Jä. Men i samhällena? Nu bor man fint. Jä. Och har micke kläder. Jä. Förr fick man int ta på sig så micke kläder. Man fick arbeta sig varm. Och nu vill man int arbeta. Int i jordbruk. Det är int möjligt få pigor. Dom säg: Jää, no kund vi komma, om ni int hadd lagård! Jä. Fortsätter det så här i några år till, jä, då går det galet. Va ska vi leva på, om int jordbruket kan drivas längre? Och så fraktas det micke, micke kött och smör och ägg från Finland, men det vill man int tal om. Då kan int bönderna här konkurrera! Så på det viset tjänar int jordbruket på industrin. Jä. Det är finska kursen, marken står så lågt. Och så att bönderna int kan få tjänare. Men stig in! Jä.
Det stora köket, med raden av soffor. De nigande kvinnorna. I rummet innanför: trasmattor på underlag av linoleummatta. Skrivbord med modernaste telefontyp. Lite svenskt tenn. Små stilspeglar på väggen. Och gamla illustrationer. I stora rummet: ett myller av kläder, ägg och andra matvaror.
- Jä. Det, som mest grämer mig, är, att vi har sex flickor och fira pojkar. Alla är borta. Jä. Min gumma är 67 år, jag 62. Vi får leja piga nu. Jä. Nej, i samma stund Boliden kom hit, då börja det. På det viset. Jä. Arbetarna vill ha högre löner. Jä. Men va skulle jordbruksprodukterna kosta, om bonden skulle ha 1 krona i timmen? Jä. Förbättringsbidrag ä bra. Micke bra. Men det skull vara bättre med större bidrag till skogsdikning, skogsodling och nyodling. Jä. Odlingsmark finns micke, micke. Men det behövs folk. Och det behövs pengar. Men så kommer ungdomen på dans och träffar sina likar, jä, och dom säger: va gå ni där och lodar på landet? Ni ska ut och lufta på er. Och i väg bär det. Jä.
Vart jag kom, samma bekymmer. På skånska slätten. I Västerbottens
omarker. Vad visade det, om inte annat? Att Sverige var ett.
