Generaldirektör Höjer i Medicinalstyrelsen hade välvilligt till mitt förfogande ställt tredje delen av Statistiska Centralbyråns redogörelse för särskilda folkräkningen 1935-36, avseende den i samband därmed verkställda specialundersökningen av bostadsförhållandena i 100 landskommuner, och jag hade legat en vecka i Öregrund före resans start och läst in denna statistik, så som man i unga dar låg och läste in en kurs för tentamen.
Där jag nu ilade fram på Södertäljevägen och såg det okända Människo-Sverige dyka upp som vårmusseroner ur naturen, drog jag mig till minnes vad detta tentamensplugg hade lärt mig.
Det var ingen särskilt grann bild, jag fått. Men kanske en så mycket mer överraskande.
Vi äro ju det ledande kulturfolket i världen, inte sant? Vi skicka ju massor av herrar och damer över till U. S. A., som telegrafera hem till Stockholmstidningarna, att det har en brevbärare i Jamestown och en chaufför i Detroit och en sånglärare i Chicago sagt. Och det har kommit hela tre turistångare på Strömmen, på en gång, och alltså är Stockholm världens mest beundrade och fulländade stad.
Vad sade folkräkningsundersökningen av 1935-36?
Att av de undersökta lägenheterna, d. v. s. av lägenheter i dagens Sverige äro 15,1 procent komplett förfallna, 18,6 procent äro genomusla, 40,7 procent äro mer eller mindre eländiga, 51,4 procent behöva förbättras. Och endast 7,9 procent äro fullgoda. De olika kategorierna ingå i varandra.
Detta är alltså den officiella bilden av hur världens ledande kulturfolk i denna dag till stor del bor.
Det är dagens Människo-Sveriges skelett, putsat och polerat och monterat i vetenskapligt stativ till svenska nationens benägna studium.
Det var det skelett, jag såg resa sig ur skogarna, fälten, äppelhagarna och körsbärsriset längs Södertäljevägen, och när läsaren nu fått del av min syn, kanske han lättare sväljer det kanske litet torra men mycket innehållsdigra frågeformulär, som Medicinalstyrelsen låtit utgå till de 43 provinsialläkarna för att av dem begrundas, till dess att jag dök upp i horisonten och på vilket formulär jag nu funderade, emedan det var det, som jag under hela min undersökning hade att följa.
Det löd så här:
Och medan jag nu är i farten med att klargöra för läsaren, vad jag skulle ta reda på, är det kanske bäst att jag också framlägger Diakonistyrelsens frågor till de 27 prästerna. De lödo så här: