Och vad sade svenska folket själv om allt detta?
Jo, när det genom press och radio blivit bekant för landet, att jag skulle ut på denna forskningsresa, hade min telefon börjat ringa i ett och min brevlåda att spy en ström av brev.
- Kom! skrev och ropade man från längst i söder till längst i norr. Kom och se, hur vi måste bo.
- Bönderna, sade en röst, darrande av rörelse i telefonluren, förstå att sköta sina djur, men hur sköta de sina barn? Som om de vore djur!
- Kom och se, skrev en, hur det är att bo under en ockrare! Kom och se, skrev en annan, hur klockare, som icke samtidigt äro skollärare, få bo! Kom och tala med min värd, så att jag äntligen får rättvisa, skrev ännu en. Kom och hjälp min gumma och mig, skrev en darrande hand, så att vi få bygga om var stuga, som vi vill!
Så trängde rop, larm, böner, suckar, tårar, förbannelser med ens likt en störtflod över mig från hela Sverige, från hela det lyckliga Folkhemmet, världens föregångsland!
Vad skulle jag tro? Vad trodde jag, där jag satt i den framilande bilen? Ingenting. Jag är för gammal att tro något eller någon. Jag vill se själv. Och aldrig har en brinnande yngling längtat mer att få se sin älskades ansikte än jag att få se Människo-Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss.
Och jag skulle få se dem, jag fick se dem, det kan herrskapet skriva upp.
Jag fick se, vad jag icke trott: Lort-Sverige.
Och då avser jag icke bara kroppslig lort utan även andlig. Och i
alla klasser.
