Det var efter denna första upplevelse med, helt naturligt, ganska nymornade ögon, som jag fortsatte från Eskilstuna ut i svenska geografin. Men innan jag går vidare i texten, skall jag kanske beröra ett fenomen, som i denna starkt arbetspräglade stad tog sin början: pressens intresse för bostadsundersökningen. Det var vid åtskilliga tillfällen för mitt personliga vidkommande rätt besvärligt och påkostande, men på den sidan av saken hade jag icke rätt att tänka, huvudsaken var, hur detta intresse visade, att bostadsfrågan var en av dagens mest levande frågor för pressen, alltså för den stora svenska allmänheten. Jag hade stundom kavalkader på en tre, fyra pressbilar efter mig, med fotografer och allting, och alla ortstidningar hade sedan, jag måste säga utmärkta, självständiga referat av vad de fått vara med och se. Överallt var häpenheten över att leva infattad i Lort-Sverige stor och harmen äkta.
Nå! Nu gick färden från Eskilstuna vidare söderut och österut. Jag vill redan här påpeka, att jag i det följande icke kommer att nämna några namn vare sig på personer, orter eller bygder. Det är här icke meningen att såra de enskilda, utan att söka väcka och stimulera dem. Om nationen som helhet kan såras i sin allt tjockare självbelåtenhet, så är det däremot en välgärning mot den.
Det var försommar. Skogsbackarna stodo fulla av vitsippor i den första grönskan, och i de blåaste sjöar speglade sig vita kyrkor och vita slott. Men nu var jag trollbunden. Jag började bara tänka på snusk och andra ohygieniska saker, undra, hur det egentligen såg ut bakom fönster och väggar. Och vad nu dessa slott beträffar, kände jag dem tillräckligt från mitt föregående liv. De voro visserligen fulla av gamla dyrbara tavlor, silver- och guldpjäser, stamträd etc. Men också av hundar, jaktgevär, älghuvuden på väggarna. De voro relikter från döda tider, med ofta döda själar i sina rum, och jag visste, att allesammans, hela raden, luktade de hundpiss och rävpiss, så man kunde storkna, från alla hundgårdar, hundkojor, hundkorgar och hundkuddar! Nej, förbi de vackra men lögnaktiga fasaderna. De voro också en del, en, som jag snart skulle komma underfund om, mäktig men samtidigt beklagansvärd del av Lort-Sverige.
Men först skulle jag nu konfronteras med något, jag icke förutsett. Det skulle inte klarna strax utan så småningom under resans lopp. Nu stötte jag emellertid på fenomenets början.
Förr i världen spelade som bekant prästgårdarna på Sveriges landsbygd rollen av förebild för hela bygden. De voro de naturliga förmedlarna av kultur och civilisation, då prästerna voro de verkligt styrande i landets socknar.
Nu? Prästgårdarnas roll är utspelad, prästens ställning är den isolerades. Läkaren har kommit i hans ställe, och läkarbostaden som norm och förebild har efterträtt prästgården, en förvandling, vars förlopp läsaren så småningom skall få bevittna.
Gott!
Jag står inför provinsialläkaren numro två. En spänstig medelålders man i korta byxor, sportklädd.
- Vad jag för min del särskilt vill fästa uppmärksamheten vid, säger han, är frågan om brunnarna på landsbygden. Jag skulle vilja påstå, att i hela Sverige är det endast i Kalmar södra och i Kronobergs län, som man har sinne för brunnar, som man har en verklig brunnskultur. Där placerar man brunnen på ett grönt tun på gårdsplanen med en vacker överbyggnad av trä och vals att hiva upp brunnskaret med. Det hela prydligt målat och väl hållet, framför allt skyddat mot ytvatten och olyckshändelser.
Mot brunnarna syndas det för övrigt i hela Sverige; man kan säga, att varje spår till brunnsvård saknas i vårt land. Det är en absolut nödvändighet, ur hygienisk synpunkt, att det reageras mot detta och att det helt enkelt ordnas kurser i ordentlig brunnsletning, så att man kommer ifrån den gamla otillfredsställande slagrutan. Det är nämligen nödvändigt, att man har tillgång till rikligt med vatten så nära huset som möjligt, framför allt med en brunn, så ordnad, att ytvatten inte kan tränga ner i den, t. ex. från ladugården, och detta naturligtvis främst med hänsyn till smittorisk. Särskilt har denna förut obeaktade fråga blivit aktuell nu, då man börjat misstänka, att barnförlamningen sprides just genom dricksvatten. Samma sak gäller ju tarmsjukdomar o. s. v.
Här i socknen kommer jag att ordna med noggrann brunnsinspektion på varje gård, och folket är redan intresserat.
I samband med detta måste också avträdena ordnas med ordentlig cementgrund och plåttunna, så att inte marken infekteras och infektionen genom ytvatten går ner i brunnen. Och gödselstäderna! Ja, ja, det är en svår fråga, här som på så många andra håll. De skola naturligtvis vara cementerade och kringbyggda.
Bild 1. Husgytter. Södermanland.
Vad avträdena beträffar, äro de i stort sett bra. Vi veta, att den nordiska rasen av gammalt skilt avträdet från bostaden. Det är icke så nere i Europa, där hade man ju fordom latrinrum under husen, vi minnas olyckshändelsen vid den berömda furstemiddagen i Tyskland någon gång under medeltiden, då golvet brast och flera furstliga personer drunknade i soppan. Ännu förekommer det dylika latrinkamrar under boningshusen t. ex. i de nya baltiska staterna.
- Och den personliga renligheten i dessa trakter?
- Mycket god. Ohyra är sällsynt. Jag märker vid mottagningar och sjukbesök, att, om jag beordrar blottande av fötterna, så äro de rena. Och vägglöss? Tja, det finns, men inte mycket.
Nej, folket är bra, men det måste undervisas. Man får lov att demonstrera och gå före med exempel. Vill författaren vara god och titta här, jag ska be att få visa. hur jag själv har ordnat med brunn, fotskrapa, fruktspaljé, köksinredning.
Han visade brunnen, som grävts i ett hörn av den nyanlagda trädgården icke långt från köksingången och omgiven av en berså.
- Så här ska en brunn vara konstruerad! sade han. Ett cementrör om en meters bredd, omgivet av grus till en meters bredd runt omkring, och resande sig till lagom höjd över markytan, så att man kan lägga på ett lock. Då skyddas vattnet mot infektion från alla håll, blir friskt och gott, och brunnen kan användas till bord. Här dricker jag mitt eftermiddagskaffe.
Ja, och så en hydrofor, som pressar upp vattnet till köket. Det hela är billigt, hygieniskt och bekvämt.
Han pekade på den närbelägna uthusväggen.
- Se där! Spaljé! Här får jag den ädlaste frukt. Om våren har jag runt huset den härligaste blom, den underbaraste doft.
Han förde mig in i köket, stort, ljust, rymligt, glatt.
- Mot norr! sade han. Det syndas oerhört mot det kravet på Sveriges landsbygd. Köken ligga mot söder, husmödrarna förgås i solgasset, maten fördärvas. Köket skall ligga mot norr. Och se här, barn en liten detalj. Dessa skåp! Man sätter dörrknappen i regel mitt i dörrhöjden. Är skåpet ovan diskbänken, måste man sträcka sig, är det under, måste man böja sig. Här sitta dörrknapparna så, att jag bara behöver sträcka ut armen och varken sträcka eller böja mig. Vidare: Här är allt, som hör till arbetet, sammanfört i en enhet: spisen, skåpen, bänken. Med ett enkelt handgrepp har jag allt.
Han vände sig till hembiträdet:
- Är det bra, så här?
- Jaa då! kom svaret ur hjärta och lysande ögon.
Han förde mig ut till köksbron, där var en fotskrapa och matta placerade, pekade:
- Förbiser man hos folket. Måste finnas. Överallt. Karlarna komma från ladugården med gödsel på skorna, från fälten med lera och jord, gå direkt in i köket. Följd: det svinas ner! Det skall bort. Man skall lära sig torka av fötterna. Jag visar folk allt detta. Det sprids från man till man. Folket är bra, men det skall uppfostras.
Så lärde och levde prästerna i gamla tider.
Nu är det provinsialläkarna, och detta var min första inblick i den
stora förvandlingen.
