Men nu hade jag börjat känna nog lortlukt både i näsan och i själen. Tiden var inne att få en första nypa frisk morgonluft, jag hade att inte bara se de nerruttnade resterna av ett förgånget, smått, fattigt, urindividualistiskt och uregoistiskt Sverige utan måste få även den första vårbrodden av det berömda Folkhemmets Sverige fram i synfältet.
- Det finns! Även här på trakten!! Dessbättre! sa doktorn och förde mig i yrande dammoln tillbaka till utkanten av samhället.
Bilen stannade tvärt, och vi stego ur vid en liten, liten stuga.
Bild 6. Den typiska småbrukar-»villan». Östergötland.
- Titta nu först på den här! Till jämförelse! sa han. Här kan man inte stå rak, och hela stugan består av ett rum och kök. Komplett förfallet. Stugan är tillbommad.
Ett par hundra meter därifrån stannade han bilen igen och pekade omigen. Se bild 6.
- Jämför nu! Här bor nu samma familj! Dom kunde inte stanna längre i det gamla rucklet. Här är nu källarvåning av betong och två bostadsvåningar på den. I källaren är det pannrum för värmeledningen, vedkällare, matkällare och tvättstuga med anordningar för kommande bad, i nedre våningen är det hall, kök, kontorsrum och sal eller finrum, naturligtvis, det ska man inte inbilla sig, att svenskarna kommer ifrån, och så på övre botten hall och tre sovrum. Va säjs om det för en småbrukare? Nu ska vi titta in. Det är präktigt folk.
Jag tittade mig omkring.
Det syntes, att allt var spritt nytt. Tomten var nybruten, ännu lågo trädrötter kvar i dagen, men träd grönskade och blommor lyste. Huset var ännu inte målat, bara oljestruket. Stilen var, som synes av bilden, inte vidare lustig. Det var den vanliga typen med brutet tak, som av någon oförklarlig anledning vunnit svenska folkets hjärta, vidare verandan, som man aldrig sitter på men som är ett socialt standardmärke liksom »finrummet» och så naturligtvis frontespisutbyggnaden ovan verandan. Ja, vill man visa världen det svenska folkhemmet i en enda bild, så kan man visa detta hus, som icke längre heter hus utan »villa», vilken benämning visar det demokratiska svenska folkets begreppsförskjutning uppåt och dess känsla av att ha ärvt och efterträtt den gamla nerhyvlade överklassen. Svenska folket av i dag bor i villor. Sverige är en uppväxande enhetlig villastad från Ystad till Haparanda, det är vad en resa som denna lär en, och när man först genomvandrat Lort-Sveriges gungande och i stor utsträckning stinkande kåkar, då gläds man av hela sitt hjärta åt detta uppväxande Villa-Sverige, som dess rätta benämning bör vara, och än mer kommer man att glädjas, då de tyvärr här och där kvardröjande dofterna från Lort-Sverige definitivt vädrats ut ur alla villor. Men det tar nog en ny ansträngning, förmodar jag. Då ska värmeledning och badrum samt vädring och bad ha blivit obligatoriska! Och dit är det ännu en lång, lång väg, så i Lort-Sverige få vi nog tills vidare leva. Låt vara i ett modifierat Lort-Sverige, i ett Lort-Sverige, som bit för bit försvinner därför att det alltmer känns som en skam.
Nå, emellertid! Hur tedde sig nu detta nya Sverige under uppbyggnad? Så här, i några stora drag! Luften i huset var ren, luktade endast oljefärg och linoleummatta och framför allt: det var icke längre de betryckta, tysta, resignerade eller dämpat förtvivlade uttryck, som jag passerat eller, rättare, som passerat likt spöken genom min själ under de föregående dagarna i Södermanland och det begynnande Östergötland.
Vad inredningen beträffar, för att ta den först, så bestod den övervägande av snickerimöbler, litet schagg, litet pegamoid, golven voro starkt oljestrukna och delvis korsade av nya, snygga trasmattor med en skarp apelsingul tvärrand som huvudkännetecken, en gulfärg, som jag tidigare lagt märke till i hemvävnader i Östergötland och som kanske är landskapsfärg - Östergötlands blomma, är det inte blåklinten? - tapeterna voro naturligtvis rosiga och naturligtvis i en sorglig, mörk ton. Det var inte ett spår av hemtrevnad, inte ett spår av komfort, dit har Villa-Sverige ännu inte hunnit. Det var naket, opersonligt som inköpt på auktion, men första etappen på vägen till bostadskultur var dock tillryggalagd, det var snyggt.
I köket: rostfri diskbänk, vattenledning och avlopp.
Och människorna?
- Nåå? sa doktorn och pekade på diskbänken med en blick på den gladlynta husmodern.
- Ja, nu slipper man få disken i skorna! skrattade hon.
- Nå, och det!? pekade han på värmeledningselementen.
- Ja, lull, lull! sa husmodern.
- Ja ja! Ja ja! lyfte doktorn med allvarlig min sitt pekfinger. Det är nog bra med värmeledningen, men badkar i källaren? Dusch? Hur går det med det?
Doktorinnan var också med. Hon skrattade gott.
- Ja, nu kommer du med din käpphäst!
Och alla skrattade utom doktorn, som lugnt fortsatte:
-Jag förlåter er aldrig, om ni inte ordnar bad eller åtminstone dusch, nu när ni har både värmepanna, tvättstuga, rörledningar och allt. Och jag kommer icke att släppa er, förrän det blir gjort.
Det var en provinsialläkare, det! Sådana ska de vara! Och sådana voro alla de, som jag hade att göra med. Ansvarsmedvetna, uppfostrande, ledande, lärande, tuktande, förmanande, bestraffande, uppmuntrande, belönande.
Och jag fann, att i denna första av Villa-Sveriges villor måste en inspelning ske. Villa-Sveriges röst skulle höras över landet som kontrast till Lort-Sveriges, och genom denna inspelning öppnades faktiskt porten till det, som väntade mig under fortsättningen av resan. Det var en liten bagatell, som först kom mig att le. Sammanhanget var detta. Vi skulle ha besökt ännu ett nybyggt hem, men som alltid under färden var tiden knapp och endast det absolut nödvändiga kunde tas med. Därför hade jag måst stryka hemmet i fråga; det vi sett, räckte till.
Nå, mikrofonen monterades i nedre hallen. Hedin gjorde klart - då insteg en lång, mager, slätrakad, gråsprängd gubbe.
- Jag fick inte äran av ett besök, som utlovat var! sade han mitt emellan bistert och surt. Doktorn var situationen vuxen.
- Gabrielsson får bli intervjuad i stället!
- Utmärkt! sa jag. Doktorn får intervjua båda herrarna. Min röst får man nog höra ändå i radion i detta sammanhang, så den ska vi utesluta ur inspelningarna så mycket som möjligt.
Tätt tryckta till varandra, hopträngda på två trästolar, sutto de båda representanterna för det nya Villa-Sverige, på ena sidan mikrofonen, doktorn mitt emot dem, på den andra. Runt omkring sutto eller stodo husets fru, doktorinnan, ett par besökande och undertecknad. Hedin satt i bilen ute på gården lutad över inspelningsbordet och de snurrande grammofonskivorna.
Samtalet kan anses som modell. Det visar nämligen, hur svårt det är att få folket att tala, att redogöra enkelt och ordentligt. Därför tar jag med hela denna intervju, oavkortad.
Doktorn började, och de andra svarade. Jag kallar den ene, ägaren av det hus jag ovan beskrivit, för Persson, den andre, vars nybyggda hus vi icke hunnit besöka, för Gabrielsson.
Alltså:
Nu, började doktorn, skulle jag vilja fråga Persson,
hur det kom sig, att Persson byggde sig en så här storslagen och fin
bostad, när Persson inte var van vid att bo i mer än ett rum och kök
förut?
- För att alltså få mangårdsbyggnaden här på gården, så att
densamma skulle fylla tidens krav, så måste jag ju ha den så, att den
kan fylla fordringarna.
- Hur kom det sig att Gabrielsson byggde då? Gabrielsson hade ju en
bra bostad, ett stort rum och kök, och Gabrielsson gick åstad och
byggde sig så storslaget med en gång?
- Ja, det var ju detta, att vi var ju ganska trångbodda, med den
familj vi var, och då kom vi på den tanken, att vi skulle försöka få
en ny stuga, och det var ju själva orsaken till att den blev.
- Jaha. Nå, Persson, vad är det Persson sätter störst värde på,
egentligen, i den här bostaden? Är det det ökade antalet rum, eller är
det värmeledningen, eller vad är det för någonting? Är det det stora,
präktiga köket, eller är det den allmänna trevligheten, eller vad ska
man säga?
- Ja, det rymliga köket kommer nog i första hand, och
värmeledningen också är nog väldigt präktig.
- Och så tvättstugan, anser väl Persson, att ni har mycket stor
glädje av.
- Ja, det har vi naturligtvis. De, som ska tvätta, det är till stor
nytta för dom.
- Nå, ännu en sak, när ni bodde i den där stugan, som var så liten,
då fick ni ligga många i ett rum. Då har ni väl planterat ut er i den
här stugan, så att ni inte är mer än ett par stycken i ett sovrum? Är
inte det en väldig skillnad?
- Jo, det är ju givet, att det är en stor fördel att inte packa sig
samman i två rum.
- Nå, vad tycker Gabrielsson egentligen är den väsentliga
förändringen med avseende på bostaden?
- Ja, det huvudsakliga är ju, att man bar bättre plats och inte
behöver sammanpacka sig alltför mycket, utan vi kan dela på oss, så
att vi ligger nu allra högst två i varje rum. Det gör ju en väsentlig
del till det bättre.
- Nå, Gabrielsson har ju en liten slöjdbod också nere i källaren,
och matkällare finns det o. dyl.
- Ja.
- Nå, hur är det med golven här, Persson, dom är ju fernissade och
i ordning och sparar en hel del arbete för husmodern.
- Ja, det är ju givet, att de fernissade golven är lätta att hålla
rena.
- Och det sätter Perssons fru värde på, för de är lätta att hålla
rena?
- Ja.
- Märks det på hennes humör någonting?
- Ja, hon har gott humör.
- Antingen hon måste skura eller inte?
- Ja, hon hade gott humör i den gamla stugan också.
- Jaså, hade hon det. Det var väl det som gjorde, att det var så
trivsamt där nere, för Persson hade trivts där hela tiden, efter vad
jag har hört?
- Jaha, väldigt bra.
- Nå, men hur har Gabrielsson haft det med sina
fruntimmershistorier, om jag så får säga, i hemmet?
- Ja, det är inte annat än gott, de tycks trivas mycket bra.
- Och det har inte blivit några förändringar med avseende på
förhållandena i den gamla stugan och i den nya?
- Nej, de tycks trivas bra i den gamla stugan också, de som nu bor
där.
- Ja, men ni tycker, att det är mera lättskött och mera allmän
trivsel över det hela?
- Ja, visst är det det, det är ju givet, att det är det på allt
sätt, och med tvätt och allt som förekommer behöver de ju inte stå ute
utan kan stå inne och ha det bekvämt och bra.
- Ja, om jag nu skulle fråga Persson, vad Persson anser är det
allra bästa i den här bostaden. Vad är det?
- Ja, den är ju ny och präktig utan några brister och skavanker för
närvarande, det kan ju sättas det allra största värde på, när man har
haft en gammal och dålig bostad förut, som inte var annat än skröplig.
- Än den här jämna värmen, som finns här nu, tycker inte Persson,
att det är en sak att sätta stort värde på?
- Jo, nog är det det alltid.
- Men när Persson gjorde så här fint och i ordning, funderade inte
Persson på att inrätta ett badrum också?
- Jo, det tänkte jag ju på, det skall väl finnas möjligheter ännu i
källaren, det får bli en framtidsfråga.
- Nå, hur har Gabrielsson tänkt sig med avseende på det där
badrummet?
- Ja, det har jag allaredan talat om, och det är meningen, att det
ska bli det, så det blir också en liten framtidsfråga förstås, och jag
tänker det ska inte bli så långt till, förrän det kommer.
- Nå, i alla fall, när ni nu har kommit i en trevlig bostad, där
det är ljust och trevligt och rent överallt, så har ni väl funnit, att
det vore allt skönt, när man kommer från sitt arbete, smutsig och dan,
att det allt vore verkligt skönt att åtminstone få ta sig en dusch
eller få lägga sig i ett badkar på lördan och göra sig fin till
söndan, eller hur?
Jag tror, att utom den glädjen, som ni har av era bostäder, så
känner ni nog innerst inne, att ni har gjort ett mycket gott verk
därigenom, att ni på sätt och vis har varit föregångsmän, ni har visat
era grannar, hur det går till att genom strävsamt och eget arbete
skaffa sig en bra bostad, och var och en kan gå hit och se, hur
trevligt och bra ni har det på alla sätt och vis. Jag får gratulera er
till det verkligt stora framsteg, ni har gjort i det avseendet, och
för den nytta, ni gjort hela er trakt på det sättet.
Läsaren torde märka, hur doktorn mjölkade och mjölkade för att få gubbarna att säga något av egen uppfinning, men som synes blev det mest ett upprepande i något annan, i något mer primitiv form av vad han så att säga lagt i munnen på dem. Vidare märker läsaren säkert, att, så snart han berörde badfrågan, då kom den gamla urtypiska svenska bondeundanflykten fram:
- Joo visst! Visst ska det bli. I framtiden.
Det vill säga:
- I helsike bryr vi oss om något bad eller dusch. Det får räcka nu, när fruntimmerna har fått tvättstuga.
Nej, det blir nog nästa generation om ens den, som får drivas som boskap fram till badreformen. Renligheten är icke Villa-Sveriges starka sida, dess huvudintresse är fasaden, att visa sig fin, mer än att vara det.
Och detta var alltså första kontakten med det nya Villa-Sverige.
