Kommunalkamrern satt på sitt kontor, ett lågt, skumt rum med små, rutade fönster, gammaldags som på Skansen, i flygeln till ett stort rött 1700-talshus, med ärevördiga lindar på gårdsplanen överskuggande det hela.
- Hur folket lever runt om här i stugorna? Joo, herr Nordström, dom lever som rävar.
- Som rävar? Vad menar kamrern med det?
- Dom svälter.
- Svälter? I nutidens rika Sverige?
- Dom svälter. Och då tänker jag i första hand på skogstorparna runt om här i bygden. De ha det värst.
- Skogstorpare under de stora godsen?
- Under de stora godsen.
- Vad ha de för inkomster?
- Under beskattningsgränsen.
- Under 600 kronor?
- Mellan 400 och högst 600 kronor.
- Då kan dom väl inte köpa...
- Nej. Dom köper praktiskt taget ingenting. Dom lever på potatis, fläsk vid stora tillfällen och framför allt sill. Mycket, mycket potatis och lite, lite fläsk. Och potatis, som pressas i sillaken.
- Och de ha mycket barn?
- Ja, i synnerhet lantarbetarna. Som alltid.
- Och vart ta barnen vägen?
- I regel till industrin och till städerna. Trivs inte hemma i fattigdomen, dom tar vad som helst bara för att komma bort från den.
- Och hur bor dom?
- Ja, herr Nordström ska få se.
Vi satte oss upp i bilen, körde genom solnedgångsidyllen in i skogen och stannade vid en av dessa låga stugor, med syren vid bron bakom gärdesgården, gröna rutor i fönstren, låg skorsten över taket och lingula, blåögda ungar i dörren, en av dessa tusende sinom tusende låga stugor, som pricka Sveriges land likt en flora av blygsamma förgätmigejer eller natt-och-dag.
- Det här stället, sade kamrern, ägs av en f. d. lantarbetare, som köpt det. Det ligger en större egendom här nere i bygden, som inköpts av A/B Svensk Jordförmedling i Stockholm och styckats till småbruk.
När jag hörde detta, blev jag dubbelt nyfiken. Jag hade gamla erfarenheter av nämnda institution från min jordbruksresa genom Sverige sommaren 1930. Inget namn var då så hatat som namnet Svensk Jordförmedling. Det betecknade nöd, sorg, förtvivlan, orsakade av affärsmetoder i svensk jord, som direkt svarade mot hus- och tomtspekulationen i städerna. Fattiga slantar hade lagts ner i dessa avstyckade små jordlotter, hopp om bärgning och ett tryggat liv hade väckts hos ofria varelser, men hoppet hade slocknat i förtvivlan, då köpekontraktens bestämmelser knepo till om halsen, och Gud vet, hur många som kastats genom dessa spekulationer ut på vägen och försvunnit.
Vi stego in i stugan.
- Är far hemma? frågade ciceronen de tre barnen, av vilka en flicka på 13 - 14 år föreföll vara äldst. Nej, han var borta. Mor då? Också borta. En pojke stod mitt på golvet med huvudet omlindat.
- Vad är det med dig, då?
- Tandvärk!
Det var den typiska torpstugan. Ett litet, litet, lågt kök, en ödslig, lika låg kammare med lumpiga trasmattor, ett par utdragssoffor, på vilka målningen skavts av, på väggarna ett par naiva färgteckningar. I köket en gammal sotig, smutsig spismur, som upptog nästan halva utrymmet, en utnött, rankig skänk, ett bord utan duk vid fönstret, på det potatisskal, sillben. En lukt av sillake och instängd luft, sammansatt av odörer från röta i trävirke, mögelsvamp, nattkärl, gamla svettinpyrda kläder, sura skodon, smutsiga strumpor, fyllde stugan. Aftonsolen sken in på allt detta elände och samlades kring de tre barnen, som stumma tittade på oss med blå, öppna, klara ögon.
Jag tror inte, jag kan karakterisera mig själv som sentimental eller ens lättrörd, men med ens var det, som om ett osynligt väsende tagit ett järngrepp om halsen på mig, och tårar ville tränga fram. Vilket väsende? Sveriges ande.
Dessa ungar, de hade ögon så oberörda som aldrig av människoblick skadade skogstjärnar. Jag tänkte på Heidenstams dikt: »Tiveden», här som aldrig förr förstod jag den och hela hans hyllning till den tysta heroismen, kulminerande i karolinernas släkte. Den kärve norrlänningen stod plötsligt mitt inne i de mjukare svearnas innersta ordlösa själ. Jag har aldrig sett något vackrare än dessa stumma barn i denna fattigstuga. Jag fick fumligt upp en femtioöring ur fickan och gav till pojken med tandvärk, och vilka ögon på honom och på de andra, då han visade den!!
Och jag hörde Karlfeldt ur graven:
»Hur kräsligt leva vi i Juda städer...»
Här mötte jag Sverige, det verkliga, det verkligaste Sverige, långt
bort från städerna.
