Solen sken in genom det stora fönstret mot gården och bredde en glans över ett stycke av golvet. Mitt i gasset låg en kattmamma med tre eller fyra rosennosade ungar som trängdes kring tissarna, och mamman kisade och spann. Då kom genom den öppna dörren en mager, brun katt smygande, gled fram till den liggande kattmamman, lade sig, öppnade famnen och drog till sig en av de rullande ungarna.
- Titta! ropade gumman i flygeln. Alla samlades kring kattorna. Allt annat var glömt. Och gumman i flygeln pekade: Nu är hon här igen. Och modern säger ingenting utan låter henne hållas. Kan man tänka sig ändå!
- Vad är det? undrade jag.
- Jo, si, den där bruna fick ungar samtidigt som vår, svarade fru X., men man slog ihjäl hennes, och nu kommer hon dagligen hit, och vår katta delar med sig ungarna åt henne.
- Ja, ropade de andra i korus. Det har man väl aldrig hört talas om eller sett förut. Men titta, hur fint dom ligger där bägge två med ungarna emellan sig.
Jag fick en plötslig idé.
- Kom in, Hedin! ropade jag ut genom dörren, och han kom in.
- Har du sett maken? frågade jag och förklarade, och Hedin, som är en mänsklig själ, smekte både mammor och ungar.
- Nej, det var det märkvärdigaste jag sett! sade han,
varefter vi tryckte alla kvinnornas händer och fortsatte mot nya öden
och uppenbarelser, jag med åtskilliga nya synpunkter snurrande om
varandra i hjärnan.
