- Nu tror jag, det inte skadar med lite siffror! sa jag till Hedin, då vi susade vidare genom ett starkt kuperat skogs- och sjölandskap, längs en trång älvkorridor. Och jag fortsatte:
- Vet du, hur stor procent av hushållen i hela landet, som, enligt statistiken över undersökningen i de svenska landskommunerna 1935 - 36, består av pensionärer? 6,9 procent. Och i östra och södra Götaland? Det vill säga där vi nu är? 7,4 procent. I Mälar- och Vänerlandskapen är det 7,1 procent, och i Dalarna och Norrland är det 6,3 procent. Alltså, för hela Sveriges del har man största uppsättningen av såna här gubbar och gummor just här och sen hela vägen ända ner till Skåne. Sen kommer det att minska en aning, då vi svänger upp åt västra Sverige, och ytterligare, då vi kommer in i Dalarna och Norrland. Men hela vägen söderut nu har vi att räkna med, att i var fjortonde stuga ungefär, som vi ser, så sitter det en sån här gubbe och gumma.
- Det är ju själva Bellman!
- Vänta, gosse lilla, det är inte nog med det! Det är lite annat vi ska ha klart för oss också. För det första, att ju längre söderut vi åker, desto fler rum har man, men, och det är det viktiga, samtidigt desto mindre golvyta, det vill säga, desto mindre rum. Det ska vi hålla ögonen på. Ju längre norrut vi kommer, desto färre bli rummen men desto större. Lägg det på minnet nu! Och så en sak till: ju längre söderut vi kommer, desto mer vanligt blir det med så kallade kallrum. Har du varit i södra Sverige? Skåne, Halland, till exempel? Inte, då ska du få känna på iskalla, genomfuktiga, råa och genomblåsta rum. Men du ska höra vidare. Medianluftrymden i smålägenheter inom 100 undersökta orter 1935 var 14,5 kubikmeter per person, för Dalarna och Norrland 17,2, alltså över riksmedeltalet, för Mälar- och Vänerlandskapen 13,7, alltså under riksmedianen och slutligen för östra och södra Götaland bara 12,3. Kort och gott, här är det svårast i Sverige ur bostadssynpunkt. Och tar vi frågan om fönsterventilationen, så kommer östra Götaland näst lägst, för inte mindre än 40,5 procent av de undersökta bostäderna där saknar fönsterventilation, Men där ligger Dalarna och Norrland sämst till med 52,5 procent och Skåne, Halland och Blekinge bäst med bara 14,1 procent, men olikheterna på det området sammanhänger naturligtvis med klimatet. Ja, där har du en liten reskarta för det vi nu närmast har framför oss. Och nu har vi prästen numro två. Ska bli intressant att höra, vad han har att säga.
- Var det inte den du var misstänksam emot? För smokingen?
- Jo, precis.
Och för fortsättningen är det kanske bäst att med ett par ord beröra den historien. Innan jag lämnade Stockholm hade jag, som förut nämnts, fått mottaga en ström av brev, och bland dessa befann sig också en invitation från den kyrkoherde, vi nu skulle besöka, en invitation till middag med stiftets biskop. Brevet tillfogade, att smoking måste medföras. Nu medför ingen förnuftig människa vare sig smoking eller annan gå-bort-dräkt, då man ger sig ut på en undersökning, vare sig det gäller fyrskepp, ladugårdar eller de fattigas bostäder, och vidare har man vid dylika undersökningar inte en minut över till sällskapsliv. Vår dag började klockan 6 - 7 med toalett och dusch, kl. 8 en kopp te med smör och bröd och två löskokta ägg på rummet. Sedan blev det inget ätet förrän klockan halv 8 - 10 på kvällen, allt efter dagsmarschens längd och antalet ställen att besöka. Under dagen i bilen tuggade vi på lite syrliga karameller, en apelsin, ett päron, och så mår man bäst och hinner mest.
Kyrkoherden menade väl och hade inte tänkt annat än att visa en vänlighet, kanske var han också imponerad av en biskop, då det för mig gällde landets fattiga i usla bostäder, det föreföll mig på något vis så föga i samklang med kyrkans uppgift, att det faktiskt gett mig en känsla av misstänksamhet mot allt det prästerliga. Det var emellertid ingen ond vilja hos mig mot honom, och att jag behandlade läkare precis likadant, om de brusto i vad jag ansåg vara pliktkänsla, torde framgå av det faktum, att den ende, som ville prompt tvinga mig att stanna och äta festmiddag med sammantrummade honoratiores, for jag förbi. Jag var ute för att arbeta och utföra en undersökning på kortast möjliga tid. Icke för något annat.
Gott. Vi kommo fram, och en vänligare, verkligt »snällare» man har jag knappt råkat. Jag förstod smokingen och alltsammans. Men! Någon inblick i vad resan gällde blev det ej.
- Här är en gammal religiös bygd, sade han, där Rosenius och Schartau möts. Den andliga strukturen av denna mentalitet blev given av den på 1850 - 60-talen verksamme berömde predikanten X. I hans och Fjellstedts personer möttes här söder och norr...
- Jo, jo, visst, kyrkoherden! Och det är säkerligen mycket intressant, men det är egentligen inte det, jag har kommit hit för att ta reda på.
- Ja, men, författaren förstår, mentalitetens struktur hos folket i dessa bygder beror av deras fasthållande vid de religiösa och moraliska traditionerna från de dagarna: plikttrohet, arbetsamhet, sparsamhet och vid trotjänareidealet i god mening...
- Ja, ja, kyrkoherden, men...
- Se...
- Här är ju industri?
- Jo, men författaren förstår, så har vi för denna mentalitet en gräns i norr, ungefär i...
- Säg, kyrkoherden, har ni kaserner här? Eller egnahem?
- Det har varit kaserner, men de avfolkas, de yngre skaffa sig egnahem, och kasernerna byggs om till kommunala inrättningar, sjukstuga etc. Ska vi inte göra en liten promenad upp till en utsiktspunkt, därifrån vi ser ut över bygden. Då blir det lättare att förstå, hur strukturen av denna bygds mentalitet...
- Men jag kanske kunde få resonera med några äldre och yngre arbetare?
Kyrkoherden såg på mig, jag på honom. Vi förstodo båda, att här möttes i våra personer inte två befryndade världar som i Rosenius och Schartau utan två diametralt motsatta världar, som aldrig kunde riktigt mötas. Jag förstod, att jag begått ett kapitalt misstag, då jag tänkt mig möjligheten att få veta något väsentligt om Sverige av i dag genom prästerskapet. Felet var mitt, och jag hade att ta konsekvensen: först avkoppla prästerna, sedan be dem om ursäkt för att jag dragit in dem. Jag gör det här och nu. I det följande komma de att skymta, och det ljus, som kommer att falla på dem, kommer att bli kritiskt. Kanske gör jag dem, religionen och kyrkan den enda tjänst jag kan genom att låta denna kritik komma fram. Det blir deras uppgift att acceptera eller bemöta den.
Emellertid, kyrkoherden skaffade fram tre arbetare. Här hade jag nu de första representanterna för industrin under resan. Det var en gammal bruksplats, som undergått modernisering, och nu pågick uppenbart ett livligt egnahemsbygge som övergång från den forna kaserntiden. Jag ville gärna höra, hur dessa arbetare, vilka jag förmodade vara präglade av den lokala »mentalitetens struktur», om vilken kyrkoherden talat, hur de ställde sig till ombyggnaden av Sverige ur bostadssynpunkt, och som de kallats av kyrkoherden, bad jag honom leda intervjun, vilket han på det vänligaste sätt biföll.
Den fick följande form:
- Anser herr Jonsson, att en arbetarbostad i
allmänhet bereder möjlighet för husfadern att i avskildhet, lugn och
ro kunna läsa och skriva och sköta allmänna uppdrag?
- Det är så, att den vanliga bostadstypen på landet är 1 rum och
kök för arbetare. De rummen skall användas som matrum och sovrum och
möjlighet för familjens umgänge, som i regel är förlagt till tiden
mellan 7 - 10 på kvällen. Först därefter, efter klockan 10, kan
husfadern tänka på att företa sådant arbete, som fordrar ostört
lugn. Jag har själv under en 20-årsperiod skrivit ungefär 400
protokoll och andra handlingar, och det finns många med mig, som har
gjort detsamma. Därför skulle jag vilja uttala som ett önskemål, när
det tänks på att bygga arbetarbostäder: Tänk på en lugn vrå, där
husfadern eller annan familjemedlem ostört kan ägna sig åt studier och
åt att uträtta sådant arbete, som åligger honom på grund av allmänna
uppdrag.
- Anser herr Andersson, att de här rådande bostadsförhållandena
menligt inverkar på familjebildningen?
- Ja, på den frågan kan bli endast ett svar. Det är ju stor brist
på bostäder inom vårt samhälle, och det skulle vara önskvärt, om det
kunde beredas mera bostäder. Ungdomen, som nu tänker gifta sig, får
vänta både fem och sex år för att kunna få en bostad, och denna bostad
blir då endast 1 rum och kök. Jag skulle vilja säga det till
statsmakterna, att de skulle hjälpa ungdomen med lån o. dyl. till egna
hem, så att de också kan få en framtid.
- Vad anser Lundberg svårigheterna nu vara för att i ett hem få
nödig stillhet för andakt?
- Jag tänker närmast på mig själv och min familj, sex personer,
fyra barn, där i köket hustrun lagar mat, bakar och tvättar och barnen
ska läsa sina läxor. När då barnen är små, så måste de lägga sig rätt
så tidigt, och så måste det bli lugnt och tyst, och har man då en
lekmannagärning, exempelvis i en söndagsskola, så tarvar det en del
förberedelser, och när ska det göras? Jag anser, att 1 - 2 rum och kök
bör vi ha, alla arbetare, och det strävar ju staten efter, och vi
hoppas, att önskan blir uppfylld.
Här mötte jag, hela den lokala mentalitetens struktur till trots, det moderna Villa-Sveriges än mer utpräglade mentalitetsstruktur: förlitandet icke på Gud utan på Staten. Här var icke bön och åkallan. Här var krav: var så god och ge oss bara! Här var stridsfronten tydlig och klar.
Jag hade hört och sett nog. Jag for vidare.
