Bild 7. Det fattiga Småland.
Titta på bild 7. Det är bilden av ett småländskt landskap. Berghällar, enris, sten och sten och sten. Och på bild 8. Det är en typisk, förfallen, småländsk bondstuga. Och på bild 9. Det är Villa-Sverige, fräckt placerande sig mitt i detta utpräglade Lort-Sverige.
Låt mig berätta om allt detta och börja med, hur det gick, då vi lämnat den snälle och vänlige kyrkoherden. Vi susade in i Småland, och strax öppnade sig en horisont av bruna mossar och myrar mot en fjärran blå skogsrand som i Norrland. Backar, branter, väg som en orm man trampat på huvudet, så ilsket ringlande, förfallna små herrgårdar, förfallna små bruk, förfallna små bondgårdar och torpstugor, allt i äpple- och körsbärshagar, och ungdomar i bilar med livsfarligt sätt att köra - riktiga Småland.
Och mitt i allt detta låg en gammal by.
- Dit ska vi fara, sade ciceronen, ännu en kommunalman, ty här var provinsialläkaren borta på semester. Dit ska vi fara, så ska herrarna få se hela det gamla Småland i ett enda extrakt. Det är en gammal släktby, och där bor nästan bara gamla ungkarlar, som är så snåla, att dom inte ens nänts gifta sig. Och det är så förfallet, att husen ramlat omkull och stå lutade mot varandra.
Bild 8. Gammal förfallen bondgård. Småland.
Vi kommo dit över smala, steniga vägar mellan lutande, mossbevuxna gärdesgårdar, över broar, i vilka plankorna hoppade livsfarligt upp och ner. Och det var en by! Den var som en hög uppbrutna trädrötter, spretande mot himlen åt alla håll.
- Men vad i Herrans namn! stannade ciceronen och bara gapade. Han pekade, vi tittade i fingrets riktning och sågo det nya vita funkishuset under byggnad mitt i rishögen.
Några karlar kommo förbi, sågo vår häpnad.
- Jaa, sa de, när en har börja, så är det inte annat för oss än att följa efter!
Avundsjukans monument, det skulle kanske en dag bli denna gamla snuskby, som nu luktade gödsel, surnad källare, ruttet vatten, unken stugluft och som kanske om ett par år skulle vara en tip top funkisby, med ordnad vattenledning, ordentligt avlopp, propra ekonomibyggnader, centralvärme, badrum - och rakade, tvättade män i snygga konfektionskläder. Nu kunde man knappt urskilja dem från gödselhögarna.
Bild 9. Villa-Sverige stiger ur Lort-Sverige. Småland.
- Jaa, vem vet! sade ciceronen. Råd har dom, inget tvivel om den saken. Och ingenting kan för mig, som arbetat så länge i det allmänna, vara mer glädjande än synen av detta hus. Nu vet jag ju inte, om funkis precis är det rätta. Man måste nämligen säga det, att ännu har man inte funnit den rätta bostadstypen för landsbygden. Problemet är just precis, hur man ska kunna tillämpa principerna för det nya, som nu tränger sig fram, på det bestående. Vad nu den här trakten beträffar, så har Samfundet för hembygdsvård anordnat årliga byggmästarkurser på tio dagar för deltagare, som förut lärt grunderna till yrket, och dessa kurser har gjort mycket gott.
- Smittar inte denna nybyggnadsverksamhet av sig?
- Jo, säkert, säkert. Men vilket arbete det har inneburit för hälsovårdsnämnderna! Kunglig Majestäts proposition om de statliga bostadsförbättringslånen kom ju 1933, 1934 började verksamheten sättas igång, och det hela kom ju så häftigt på. Man kan ju tänka sig, då bara från en enda socken kunde komma en femtio, sextio ansökningar om förbättringsbidrag och då stugorna, som skulle förbättras och alltså först besiktigas, ofta lågo djupt in i skogen, dit det inte fanns möjlighet att komma med bil.
Nu får man ju räkna med, att det tar tid att reformera och att vi bara hållit på några år. Det bästa beviset är den här gamla byn. Man får räkna med de gamla inrotade vanorna, men här ser herrarna, hur det nya tränger fram i alla fall. Få se om tjugu år, hur här ser ut, inte bara i denna bygd utan i hela Småland och i hela landet.
- Så inte bara intresset är allmänt utan lusten att göra det bra, också?
- Tja, det finns naturligtvis brister, det säger sig själv, men så mycket kan jag i alla fall säga efter dessa fyra år, att det är det mest glädjande arbete man kan ha, och det kan jag för den här trakten lugnt garantera, att man gjort rätt för de anslag man fått, fast, naturligtvis, de allra modernaste principerna har ju inte kunnat tillämpas. Centralvärme till exempel har ju inte kunnat ordnas mer än i enstaka fall. Det är mycket, som måste ordnas först ute på landsbygden, där man inte har så lätt tillgång på vatten till exempel. Men kolossal nytta har bidragen gjort, ingående reparationer har utförts, glädjen är allmän bland folket, till och med partigränserna har i den här frågan utsuddats. Jag kan tryggt säga, att alla är med, oberoende av politisk åskådning och samhällsställning.
- Prästerna också?
- Prästerna? Jaa. Det är ju ett kapitel för sig, det. Dom lever i en värld för sig och är nog helt och hållet verklighetsfrämmande, så det är väl det, som förklarar, att dom är så omöjliga. Se, det är det med dom, att dom lever inte med folket. Det är nog följden av hela biskopssystemet. Det är på biskoparna och befordran prästerna tänker mest, folket ser dom inte, och därför blir hela kyrkolivet mer och mer ett enda underligt kafferep med tanter, medan allt annat försvinner. Och förresten! I de här bygderna så är det dessutom frikyrkoprästerna, som till stor del leder folket, vi har ju inte så långt till Jönköping, som av gammalt är en läsarhuvudstad, och frikyrkoprästerna hatar statskyrkoprästerna, det är en sak, som inte står att förneka, det är ju klasskampen på det religiösa området, som vi vet, och så blir statskyrkoprästerna isolerade. Det kan ju sägas, att det är synd om dom, på sätt och vis, men mycket är det nog också deras eget fel.
- På vad sätt?
- Ja! Vad intresserar dom sig för? Att få så slotts- eller
herrgårdslika prästgårdar som möjligt, och nu på sistone har det ju
dessutom blivit en rent olympisk tävlan mellan de olika kyrkoherdarna
att restaurera sina kyrkor. Det är vad dom bryr sig om. Man ska tänka
sig det, att statskyrkoprästen, det är en universitetsbildad man, som
bor fint och lever närmast som en andlig godsägare, ovanför sina
församlingsbor. Han kan inte tala med dem som jämlikar.
Frikyrkoprästen däremot står ungefär på samma bildningsgrad som sina
»församlingsbröder», har ungefär samma ekonomiska standard och avlönas
inte av staten utan av dom. Han är en av dom, förstår dom, känner på
samma sätt som dom och därför kan han också leda dom. Det kan aldrig
statskyrkoprästen, och därför blir han isolerad och oftast antingen
likgiltig eller hätsk mot allting i tiden. Men! Det där är saker, som
i alla fall betyder fasligt lite i det praktiska livet, så det kan vi
lämna åt sidan. I stället skulle jag vilja råda herrarna att ta en
titt på statfolk också här i Småland för att få en liten jämförelse
med förhållandena i Sörmland och Östergötland.
