När vi så hade detta svenska modellsamhälle, årgång 1938, bakom oss och åter kände frisk skogs- och barrdoft inte bara i näsan utan i själen, sade Hedin:
- Du vet, jag måste skratta åt bilen!
- Hur så?
- Jar tror, han tyckte det var synd om det där samhället.
- Hur menar du?
- Hör du inte?
Jo, jag hörde som ett knackande och slamrande, liksom av ett spjäll, ur motorn.
- Du vet, jag tror han blev så förbaskad, så han sprack.
Och faktiskt: bilen var trasig.
- Det finns bara en sak att göra, sa jag, vi får sätta honom på verkstad i Malmö. Vi måste ha honom absolut pålitlig, vi har värsta delen kvar. För tänk, om nånting händer oppe i Lappland.
Så kom det sig, att vi körde direkt ner till Malmö.
