- Du hörde, sade jag till Hedin, när vi för högsta fart susade tillbaka till slättbygden för att inte låta doktorn vänta. Du hörde. Han sa precis detsamma som gubben i Småland.
- Ja, du vet, det tänkte jag inte på. Men det är sant. Att di större får och di små blir utan.
En sak blir allt tydligare, min gosse. Folkhemmet är inte lika fint sminkat på insidan som på utsidan. Det är missnöje i landet, på alla håll och i alla klasser. Nu gäller det alltså, att vi håller både öron och ögon öppna. För det här börjar peka på lågt barometertryck och oväder, kanske storm.
Och i den stämningen kommo vi ner till doktorn, som tåligt väntat oss, och så bar det ut på nya upptäckter. Det var nu jag fick en plötslig och oanad inblick i det hot, som kulturens framsteg i Sverige på exkrementernas område innebar för oss alla.
Dagen var strålande, och det hela började som rena idyllen. Doktorn hade en pippi: vårmusseroner. Läkare ha alltid någon pippi, lättbegripligt förresten, de måste ha något, som en stund befriar deras själ från trycket av allt elände de måste se, all dumhet, de måste bekämpa. En tid sjöngo de hela högen, till luta. Det var någonting rent ohyggligt. Det berodde på att det fanns två storsångare bland Stockholmsläkarna med jättepraktik. En tid seglade de, det var mindre störande för den allmänna säkerheten. Nu förefalla de att vara samlare på konst eller om inte precis på konst, så i alla händelser på tavlor. Jag tror inte, jag någonsin sett så mycket tavlor i svit som på denna färd, det var som att vandra genom ett sammanhängande galleri från Landskrona till Pajala.
- Det har dykt upp vårmusseroner! sade doktorn. Vi ska se om vi kan upptäcka någon lokal, så ska jag visa herr Nordström. Den bildar blåaktiga ringar, mycket typiska och lätta att urskilja på markytan i det stubbiga gräset.
Men vi funno bara fingeravtryck efter korusor. Hela resultatet var, att bilen gjorde figurer som en lastångare, undvikande torpederna från en u-båt och att vi missade rätta vägen.
Vi besökte ett slott, den distingerade och charmerande grevinnan, åtföljd av en liten hund, som liknade följden av en mystisk förbindelse mellan en sork och en grästuva (jag fick veta, att hertigparet Windsor hade samma sort), visade oss gamla statbostäder, med gamla nigande gummor och darriga, tårögda gubbar i strumplästerna, med de eviga jättelika spismurarna, det vanliga skumrasket o. s. v., och nya statbostäder, som icke höllos snygga.
- Konstigt! tänkte jag. Det tycks vara omöjligt.
Men grevinnan ssde:
- Med den korta arbetstiden och det därav nödvändiggjorda intensiva arbetet måste man ha bra arbetarbostäder. Har man det, trivs hustrurna, och då blir det bra män och bra hem.
Jag tänkte fråga om lakan och madrasser och be att få titta på sängarna, men det var onödigt, min inre bild var fixerad och klar. Så jag gjorde inspektionen så kort som möjligt. Det var också lätt att känna i luften, att min visit inte var speciellt angenäm. Och hur skulle den kunna vara det? Här kom en författare och tittade på hur man hade det. Sen skulle han skriva om vad han sett, berätta i radio, och man skulle kanske få schavottera för hela landet. Det gjorde mig ont här som hos de fsttiga. Men jag var ute för att konstatera verkligheten av i dag, jag måste ju tala sanning, annars var hela resan meningslös, och avsikten var ju bara: att gagna alla.
Men doktorn, som i all sin försynthet var en liten envis man, hade en bestämd plan. Han ville slå ett slag för sin käraste idé: värmeledningen, och efter att ha hört oss för i en smedja åkte vi upp till en liten lanthandel, där han försvann genom dörren och blev borta en god stund. Till sist blev jag lite otålig, jag hade som alltid ont om tid, och gick in. Jag fann honom i ett litet kök, ett litet, litet kök innanför kontoret, tillsammans med några kvinnor, grävande i spisen.
- Titta, herr Nordström, titta! sade han. Här har vi nu värmeslinga.
I själva eldrummet, på rosten låg som en metalltub, den gick i form av ett smalt rör ut ur spisen genom väggen till ett vanligt element i det angränsande kontoret.
- Håller det elementet varmt? frågade jag.
- Ja.
- Hela rummet?
- Ja, då, det blir ordentligt varmt.
- Är det kallt annars?
- Ah ja, i butiken kan man knappt vara om vintern. Hela huset är så uselt byggt, att på vinden ser man dagsljuset mellan bräderna, och golvet ligger på marken.
Mycket riktigt, uppe på vinden var huset som en spånkorg, och det var säkerligen så även nere, fast tapeterna skylde. Jag förstod doktorn. Men han hade blivit fascinerad av en stor f. d. sillkagge av plåt med lock uppe på vinden.
- Vad är det? frågade han den kvinnliga expediten, som visade oss.
- Vattencisternen.
- Till värmeledningen! Javisst! Hur ofta fyller ni på vatten?
- Vi har aldrig fyllt på. Inte på 4 - 5 år.
Med någon möda fingo vi av locket. Cisternen var till ungefär en fjärdedel fylld med rostigt, oljigt vatten.
- Herr Nordström ser, hur enkelt det är. Och det fungerar utmärkt. Mycken reumatism och många andra sjukdomar, njurlidanden till exempel, skulle kunna undvikas, om man bara införde denna enkla burk och denna primitiva slinga överallt. Mer behövs inte.
När vi fortsatte vår färd, sade han:
Det är också en annan sak i samband med bostädernas värmefråga, och det ar den dåliga dörrhygienen. Det är ett elände med dörrarna här i Skåne. Dom är glesa, dom sluter inte till ordentligt. Folk tror, det inte betyder någonting. Det betyder oerhört, kalla fötter, kalla ben, kallt underliv, kall rygg, reumatism, underlivslidanden, njurbesvär, allt möjligt. Vi ska in här.
Denna dörrfråga skulle jag möta nästa gång - i Norrbotten!
Bilen tvärstannade vid en låg, otroligt smutsig gård och vi gingo in. Det var ett småbrukarhus. Gode Gud! Vilket hus! Vilket hem. Grått ute, grått inne, av lera, som föreföll att ha stänkt från vägen, ty huset låg alldeles i vägkanten, inte bara på ytterväggarna utan genom väggarna in i rummen, att ha förvandlat möbler och allt bohag, golv, mattor, den bleka, tandlösa hustrun, de lika bleka, gråtande barnen till en mardröm i grått. Och där luktade: barnkiss, potta, fläskos från spisen, sura klader, lagård, allt, som var fattigdom, snusk, bedrövlighet.
Och så: ett finrum! Ett stilla, stilla, dött, låst finrum som fjärran från världen! Med fotografialbum på mittbordet.
Sannerligen, dessa finrum började bli det mest gripande av allt. På något vis påminde de mig om engelsmännen i tropikerna, som för att uppehålla kontakten med civilisationen och icke förlora sin självrespekt bland svartingarna iförde sig smoking till varje middag. Dessa finrum, avskilda från det hopplösa slavlivets myllrande smuts, voro som en motsvarande kontakt med mänskligt liv. Det var smokingen, det var mer, det var Mariabilden i nischen för katoliken, en liten, liten stråle av gudomlighet mitt i eländet. Jag kunde ha bugat mig för dem och gjort korstecknet.
- Jag måste tala med hälsovårdsnämnden i morgon dag, så där blir ändring för dessa stackars människor! sade doktorn, då vi med fattigstanken sittande kvar i näsan fortsatte. Och ruskade bekymrad och upprörd på huvudet.
- Här skulle väl dusch bidra till mer mänskligt liv! sade jag, och som vi just passerade en vacker å, där några ungdomar i glada baddräkter togo ett vårdopp, tillade jag:
- Och den stigande kallbadsfrekvensen måste väl också i sin mån öka renlighetsbehovet?
Nu kom det.
- Givetvis! Sommarens havsbad för dem, som kan komma i åtnjutande av en sådan lyx, skapar otvivelaktigt ett växande behov av personlig hygien även vintertid och bereder på det viset vägen för dusch och bad. Men då har vi här i denna växande bygd ett fruktansvärt problem.
- Och det är?
- Att genom det dagligen växande antalet W. C. och genom det likaledes växande antalet avloppsledningar från de nya större och större samhällsbildningarna, hålla alla vattendrag på att förvandlas till kloaker.
- Det låter fasansfullt!
- Det är det också. Vattendragen, det är landets blodkärl. Förorenas de, då...
- Det blir blodpropp, det!
- Kan man säga, om man vill.
- Och vad är att göra?
- Omöjligt att säga ännu. Men använder vi bilden med blodpropp, så
bör man betänka, att det är en farlig sak, som i elakartade fall kan
leda till döden.
