- Men vi kan visa alldeles motsatta sidor också! Dessbättre! sade ciceronen och i väg susade bilen eller rättare sagt bilarna ty pressen var trofast med.
- Säg mig, frågade jag, säg mig i alla fall först, vad beror det på, att det finns så mycket av den gamla surdegen kvar här i Skåne? Det skulle intressera mig i allra högsta grad att höra, och jag är säker på, inte bara mig, utan genom min förmedling via radion hela svenska folket. Skåne betyder ju så oändligt mycket i landets ekonomiska liv. Och ni skåningar är ju ett så rasande duktigt folk.
- Jag tror, svarade ciceronen, att svaret är ganska enkelt. Det nuvarande tillståndet beror förmodligen huvudsakligast på att vi befinner oss i en övergångstid i en utpräglad transformationsperiod mellan det gamla storgodsbruket och det moderna smärre jordbruket.
- På vad vis då?
- Jo, som herr Nordström från sin jordbruksresa vet, så är Skånes storgodsjord till mycket stor del, kanske till största delen, utarrenderad. Överallt sitter det arrendatorer på gårdar som har mycket stora jordbruk i förhållande till jordarna uppåt landet. På dessa gårdar arbetar de med statare, som bor i de gamla dåliga stathusen, just av den typ vi nu sett exempel på. Dessa arrendatorer är villiga att reparera och bygga om. Men! Så kommer det avgörande. De vet inte hur länge de kan få sitta på gården. De kan få lämna den när som helst.
- Varför?
- Därför att godset kan sälja gården att styckas ut till småbruk och egnahem. Vad ska arrendatorn göra?
- Nej, jag förstår!
- Men vi ska titta in här. Det är ett nytt stathus. Titta först på det där!
Han pekade utåt slätten. Där låg, med ett ensamt stort träd vid hörnet som tröst i ensamheten och förfallet, ett utdömt stathus av den urgamla, den klassiska typen.
Bild 15. Utdömt stathus, Skåne.
- Och så detta!
Ciceronen pekade på ett spritt nytt, prydligt stenhus.
Vi marscherade över en sandgång, kantad av gräsmattor och nyplanterade träd och buskar upp till huset, på vars baksida fanns en gårdsplan med fristående uthus parallellt med boningshuset, som rymde två familjer. Huvudingångarna vette ut mot vägen; mot gårdsplan och ekonomibyggnad hade man kökstrappan.
Lägenheten bestod av kök tambur och två rum av vilka det ena mot vägen och tamburen var »finrum».
Här fanns det nu slask, vatten, diskbänk, ordentligt skafferi och matkällare, med värmepanna, i rummen ordentliga, bonade trägolv, värmeelement och moderna snickerimöbler. Finrummet innehöll sålunda ekmöbel: bord, sex stolar, skänk, litet sideboard. På golvet wiltonmatta, på bordet hemvävd duk, på stolarna sitsar av läderimitation, och runt wiltonmattan trasmattor. Lite nysilver, ett par enkla tavlor och de moderna hemmens huvuddekoration: personfotografier av män och kvinnor, i beväringsuniform, i vigselståt eller i vanlig smoking. Gud vet om det inte var i detta lilla prydliga hem jag såg vigselattesten i glas och ram på väggen, ungefär som jag en gång i Östergötland såg ett hem dekorerat med pris-certifikat för suggor och galtar, inramade, i dubbla rader längs väggarna. Ja, varför inte! Det är affektionsminnen lika bra som hjort-, älg- och andra horn i slottens hundhallar.
- Nå, sade doktorn till den unga hustrun, sedan vi gått husesyn, är ni nöjda?
- Jä! Va vi ä! Vi ä sau nöjda, sau!
- Då är det väl roligt på ett helt annat sätt än förr att leva och arbeta?
- Jä! De få ja säj!
- Vad har ni nu i stat? frågade jag. Och vi började räkna ihop, doktorn, ciceronen och husmodern samt undertecknad, i form av protokollförare.
- Jo, det är 27 hektoliter stenkol...
- Skånska?
- Naej! De e allt riktiga stenkol...
Prosit!
- Vidare?
- Fyra kubikmeter bok och björkved och ett lass risbränsle.
- Vidare?
- Hundra kilogram vete, 200 kg. råg, 600 kg. korn, 4 liter oskummad mjölk per dag, och...
- Den brukar ni ju byta ut? sade ciceronen.
- Ja, män! För en liter oskummad får vi två liter skummad.
- Och vidare har ni 1.200 sträckfamnar potatisjord?
- Ja, män!
- Och trädgårdsland?
- Ja, män! Har vi sau.
- Vad räknas statens värde till i pengar? frågade jag.
- Sexhundrafemtio kronor.
- Ja, sade ciceronen, men det blir mer, om man räknar ny bostad, efter 75 kr. per rum och 50 kr. per kök. Ytterligare högre, då det är elektriskt ljus som här, bad o. s. v. Sen blir ju värdet sjunkande, ju sämre bostaden är.
- Och detta, frågade jag, då vi kommit ut igen, är det grundtypen för de nya statbostäderna här i Skåne?
- Ja! svarade ciceronen, lite dröjande. Ja! Det kan man ju säj. På sätt och vis. För di bäste. Så bra kan det ju aldrig bli i di gamle ombyggde statshusen, hur man än förbättrar. Det skulle bli för dyrt, då vore det bättre att riva och bygga alldeles nytt. Och det har man också gjort på några håll.
- Så förbättringen är i gång överallt? Vad säger doktorn?
- Det tror jag nog, man vågar säga.
- Men nu är det en alldeles speciell sak, jag undrar på. Nu får dessa statare nya bostäder, här byggs småbruk och egnahem i tusental, och ingenting kan vara mer glädjande. Men när nu dessa tiotusentals människor så här med ens lyfts upp ur snusk och vantrevnad och ska starta så att säga ett alldeles nytt liv, vad har dom då för exempel och förebilder för ögat? Vad går dom efter? Jag tänker, då jag frågar så, närmast på vad en provinsialläkare uppe i mellersta Sverige kallade för hemvården, trevnadsvården. Har dom slotten, arrendatorsgårdarna, de förmögna bondgårdarna till förebild?
- Det är omöjligt att säga! svarade både doktorn, inspektrisen och ciceronen.
- Det bästa, sade jag, är väl, att jag får se en gedigen bondgård och sen göra mina egna jämförelser.
- Utmärkt! Vi ska just till en sådan gård nu! sade ciceronen.
Bild 16. I en skånsk by.
De skånska bondgårdarna äro ju berömda. I den lokala litteraturen framstå de ju som himlens boningar, och inbäddade bland gamla monumentala träd äro de ofta helt enkelt underbara. Av människor, som växa upp i skuggan av dessa susande, honungsdoftande jätteträd, vilka bevaka deras ingång, och utgång, år ut, år in, måste formas ett rotfast, tryggt släkte. Och det inre av det hus, vi nu trädde in i? Ja, jag skulle närmast vilja säga: som ett välmående stadsborgarhem på 1880 - 1890-talen. Ett stort ljust kök, mot gårdsplanen, därinnanför ett rum, tjänstgörande på en gång som matsal, vardagsrum, husmoderns arbetsrum, sedan - »finrum», ett par tre i rad, fulla av bastanta möbler, i ek, läder, schagg; mattor; mörka tapeter; skänkar, skrivbord, blombord, soffor, djupa fåtöljer, rökbord; långa gardiner; silverpjäser; bladväxter; tavlor; fotografier o. s. v. Massor, massor, massor. Hela det sociala standard-signalstället, lika typiskt för det slutande 1800-talet och det ingående 1900-talet, som 1920- och 1930-talens funkisinteriörer för vår tid, med mönje-gulrött, svart, grått; tandläkarstolen av nickelrör; kubism på väggarna; bar i hörnet och orientaliskt låga bäddar på vaxbonat ishalt golv.
Bild 17. Skåne vid Öresund.
Och livet i en skånsk bondgård som denna, jag tänkte nu närmast på husmoderns liv, ty kring husmödrarna samlade sig ju alldeles uppenbart hela bostadsproblemets ljus som i fokus. Här var det en riktig, präktig, gladlynt, hjärtlig skånsk mora.
- Nåå, fru Persson, började jag, sen ett kaffebord, så rikt som hela gamla testamentet, serverats. Nu drar vi oss undan för oss själva. Hur stor är den här gården?
- Fyrti tunnland.
- Och djurbesättningen?
- Åtta kor, så kvigor och kalvar, förstås. Och fyra draghästar och ett föl.
- Nåå! Smådjur, då? Det har ni väl också. Fru Persson ska väl ha lite att pyssla med?
- Pyssla med! Jä, har jag sau! Etthundra höns och femtio kycklingar och trettie grisar. Sau, nog har ja att pyssla med.
- Och tjänare?
- Jä! Det ä en flicka och jag. Så är det maken och två drängar i maten.
- Och allt detta, plus det här stora huset sköter fru Persson bara med en enda flicka i köket?
- Jä, gör jag sau!
- Men säg, fru Persson, hur har ni egentligen med tjänarfrågan här nere i södra Skåne? Uppåt landet klagas det allmänt.
- Naj... ja... naj, här har vi inte så svårt. Jag har en flicka, som har gått i folkhögskola, och hon sköter minsann både hushållsarbete och utearbete alldeles utmärkt. Och så är hon en finfin kokerska.
- Va har hon för lön?
- Femti i mån.
- Och arbetet. Deltar hon i mjölkning också?
- Jä, män!
- Och när mjölkar ni första gången?
- Halv fem på mårron, sen halv elva, och så kvällsmjölkningen halv fem på aftonen.
- Och mjölkningsmaskin?
- Ah nej! Det är möe bättre utan. Både för mjölk och kreatur.
- Och så dessemellan maten?
- Jää, män! Maten och huset och sömnad. Måtro, väv har vi också oppe. Så har hon ledigt var tredje söndag, och då görs allting för söndan klart på lördagseftermiddan, så har hon söndagsaftnarna också lediga.
- Ni tycks ha det bra här på orten, då, fru Persson. Men hur kan ni förklara det, då det är så svårt på andra håll?
- Jä! Man kanske kan saj det, att denne trakten är liksom mera ålderdomlig. Här finns inga städer, och inga industrier och inga stora gods på nära håll. Det är bara små jordbruk, och folket är kyrksamt. Bra präster, humana och bra, har vi alltid haft också. Så är jorden bra. Folket ha sin bärgning och begär inte mer.
- Och så är här mycket vackert!
Jag pekade ut mot havets blåa rand borta över trädgårdshäcken.
- Jää! Det är trivsamt. Det är det, det!
Men så kom frågan upp i mig igen. På följande sätt. Vi gjorde en sista lov kring gården.
- Och här bor inte drängarna i stallet! sa inspektrisen med lysande ögon. Utan i byggningen.
Vi tittade in. Ja! De bodde mycket riktigt i byggningen. Men, men, men! Ett mörkt rum. Två träsängar, omålade, vill jag minnas. Filt och ett lakan och halmmadrass. Rummet naket, liknande en materialbod. på något vis påminde mig denna drängkammare om skansen på en passagerarbåt. Det var en väsentlig skillnad mellan skansen och aktersalongen!
- Men vi får se annat! sa doktorn, och färden fortsatte.
