Hade jag sökt en bygd, lämpad som studieobjekt, då det gällde fattigdomens specifika mentalitet, kunde jag förmodligen i hela Sverige knappt ha funnit en bättre. Det visade fortsättningen av denna intressanta dag.
Då doktorn var bunden av sin mottagning, blev det kommunalmannen som fungerade som ciceron. Innan vi lämnade doktorns bostad, hade vi först, sen doktorn gått till sina patienter, ett litet förberedande samtal i vardagsrummet.
Kommunalmannen var, skulle jag tro, uppåt sextio år och till professionen affärsman. Han var av medellängd, mager, med kort, rödlätt har, slätrakad, med klara, lugna, ljusblå ögon bakom glas och var till hela sitt väsen lågmäld och försynt men, som det glimtade fram, av en fast vilja och med klar överblick av Iäget i bostadsfrågan.
- Innan vi far ut och ser på några bostäder, sade han, skulle jag vilja säga några ord. Som doktorn påpekade nyss, är det här en fattig bygd, och det gör, att vi som är verksamma i det kommunala, får kanske företrädesvis med fattigt folk att göra. Nu kommer författarn närmast från det förmögna Skåne, där det ställer sig lite eller kanske mycket annorlunda, förmodar jag. Där är man antagligen uteslutande belåten med alla dessa bostadsförbättringar. Här ställer sig saken emellertid på lite annat sätt. Vi frågar oss här, i våra fattiga bygder, om det system, som tillämpas vid bidragens utdelande, verkligen gör den nytta, som åsyftats. Högsta tilldelningssumman är ju, som författaren vet, 1.000 kronor. Staten tillskjuter 50 procent, hushållningssällskapens egnahemsnämnder, då de utdelar hjälp, 40 procent. Men de verkligt behövande har inte medel att tillskjuta övriga 50 eller 60 procent. Och följden blir, att hela massan av dessa verkligt behövande inte får någon hjälp alls utan förblir i samma svåra att inte säga ofta förtvivlade läge som förut.
- Finns det inget sätt att hjälpa dem?
- Jo, man råder dem att begära kommunens hjälp, men det vill dom inte. Dom vill inte gå till fattigvården. Det ligger inte för folket här, dom är stolta i all sin fattigdom och vill stå på egna ben. Till en början var dom misstänksamma också mot statshjälpen, men det har gått över. Statens hjälp tar dom gärna. Fattigvårdens däremot inte. Jag ska visa ett typiskt fall av misstänksamhet inte långt härifrån.
Men så kan man fråga, om villkoren för erhållande av förbättrings- och nybyggnadsbidrag verkligen är så förståndigt utformade. Jag ska be att få ge författarn ett exempel. För att få ombyggnadsbidrag till källare måste den byggas under huset. Gör man inte det, ja, då får man ingenting. Men nu händer det ju, att många stugor ligger på berg, i synnerhet här på Västkusten med dess klippnatur, och där blir det alldeles för dyrt att spränga ner en källare i berget. Ja, där står man utan möjlighet att få hjälp. Kan nu detta verkligen vara rätt? Huvudsaken är ju inte, att det byggs efter en enda schablon, utan att man får ordentliga, hygieniskt tillfredsställande bostäder. Särskilt för de mest behövande. Om sedan avvikelser förekommer, beroende på naturförhållanden och dylikt, skall då dylikt göra en stor plan om intet? Och fråga är, om inte det individuella ansvaret och initiativet, som doktorn nyss berörde, just genom dylika statens snäva bestämmelser dödas. Jag tror, att det är en synpunkt, som inte kan eller bör förbises. Och här på Västkusten tror jag, man är mycket känslig på den punkten. Man är van att både bygga och leva efter sitt eget huvud, det har fattigdomen sen länge tvingat folket till, det har räddat dem i många svåra lägen, och det är därför djupt rotat.
Att denna belysning av bygd och folk gjorde mig nyfiken att få titta in lite grann både i gårdar och själar säger sig självt.
Nå! Vi kommo längre upp i skogen till en by på den höga, nipliknande strandkanten av en forsande älv, där gyllene timmer dansade fram under skogen, alldeles som i en Norrlandsälv, fast proportionerna voro mindre. Några gårdar, ett par röda, ett par grå, allesammans med grå, förfallna, lutande uthusbyggnader. Det hela såg verkligen både fattigt och förfallet ut.
I första gården mötte det vanliga: finrum med nerfällda gardiner över väl igenspikade fönster, och precis som doktorn sagt: storstuga, kammare och kök. Bohaget var som i alla små bondgårdar: plysch, trasmattor, ek, skänkar, skåp, nysilver, tung, dammig, instängd, kvav luft. Ingen trädgard men en grupp fruktträd liksom bundna husdjur på gräsplanen, som omgav huset. Det slog mig av någon anledning, just här, hur otrevligt och primitivt den svenska bonden i alla fall bor och hur primitiv den svenska landsbygden måste verka på utlänningar, fast de naturligtvis äro för artiga att säga det. Kanske berodde det på, att jag hade Skånes många välskötta rika trädgårdar i mitt undermedvetna. Men även skillnaden mellan den skånske bonden, så ofta mer lik en verserad välklädd stadsbo i skarphatt, stärkkrage och allting än en barhalsad lantbo, föll här i ögonen. Här var det inte sa mycket typen av en trygg och myndig ägare som fast mera typen av en den enklaste dagakarl, visserligen solbränd och kraftig och högröstad.
Men det dröjde inte månqa minuter, förrän den misstänksamhet, varom kommunalmannen talat, trädde fram. Vi hade på ronden genom huset kommit till köket, där ett skafferi blivit tillbyggt, och som vanligt gällde det att besiktiga även det.
Men då kom det! Hustrun, en kraftig, rödblommig fiolrot ställde sig framför dörren.
- Nehej!
Vi insisterade, mannen understödde oss, men hon rätade upp sig, blev blodröd och rynkade ögonbrynen:
- Här är det jag, som kommenderar, och här kommer ingen in!
Där var det berömda halländska humöret, och jag fick en hastig känsla av, att dessa kommunalmän inte bara har en dans på rosor, åtminstone inte i Halland.
Det var ett fruntimmer! Det enda av den typen på hela färden.
Och i nästa stuga kom så misstänksamheten till resans höjdpunkt. Men dessförinnan hade jag fått höra en replik, som också förblev enastående för denna resa. Min ciceron vände sig till bonden och sade:
- Nåå, Storm ska införa centralvärme?
- Det ska jag.
- Och varför det?
- För det är arbetsbesparande, och det måste man räkna med nu, då det är svårare för var dag att få tjänstfolk. Men så skriker dom, att man ska rationalisera och bygga och bygga. Bygga, ja! Men pengarna! Ska man bygga kanske, tills man är skuldsatt över skorsten? Nej, pass, gården får duga som han är, nu rustar jag lagårn, och får jag råd sen, ja, då kan jag rusta gården.
- Storm resonerar klokt! sa ciceronen. Och det vore önskvärt, att alla i hela landet resonerade på samma sätt.
Jag häpnade över dessa toner, så olika allt jag tidigare hört under färden. De skulle få något, som åtminstone liknade en förklaring, innan solen sjönk.
Men vi vandrade över fälten bort till gården numro två. Den verkade, som om den legat där sen förhistorisk tid med sitt gråa mossiga liggtimmer i de nerhasade uthusen, sitt hopsjunkna boningshus, som tycktes stödja sig på brädslagningens böjda spjälor, ruttna och spruckna mot marken. En naken gräsbacke till gårdsplan, alldeles som vid förra gården, bakom boningshuset en äppelhage med urgamla, knotiga, mossiga stammar och lövverk, så skabbigt och avgnagt som skinnet på en gammal blind katt.
Inte en människa syntes på gården, men borta på en åker mot skogsranden hasade sig en karl långsamt fram bakom en häst och en harv, en urgammal, böjd gubbe syntes på väg mot gården.
- Det är ägaren, han, som kommer! sade ciceronen. Och karln bakom harven är sonen, han är »svag». Vi ska titta in i köket.
Vi gingo runt hörnet, in bland fruktträden och kommo genom en trasig dörr in i ett ynke litet och lågt kök, med svart, väldig spismur, som vanligt, svart golv, svarta väggar, svart tak, svart bord, en som det föreföll av jord och smuts svart kvinna, vilken dock bar spår av att ha varit nära nog en skönhet, och där stod hon mitt i snusklukt, disk, smutsiga kärl, skulor och nylagad mat, ägg och vad det nu var. Ett tattartält kunde inte verka mer primitivt och nomadmässigt.
Och detta var en bondgård i Sverige nådens år 1938.
När vi åter kommo ut på gårdsplanen, mötte oss gubben. Ögonen lyste misstänksamt och bistert under den tusensprickiga, gråsmutsiga mösskärmen.
- Vad vill ni? frågade han dovt och undvikande, liksom skuldmedvetet, som en brottsling inför landsfiskalen.
- Vi ska bara titta litet. Det är herrar från Stockholm! svarade ciceronen lugnande.
Utan att bevärdiga oss ens med en blick vände gubben och försvann, hasande in i ett vagnslider.
När vi återvände över fälten, sade ciceronen:
- Som författarn såg, är hela gården fallfärdig, och vi har varit på gubben att begära förbättringsbidrag. Till sist lyckades vi få honom att ta emot färdigskrivna blanketter hem att skriva under. Men följande morgon klockan fem knackade han på ordförandens dörr, och när denne öppnade, sträckte han fram blanketterna och bad med darrande röst:
- För Guds skull! Ta tillbaka blanketterna!
Och huset har förblivit sådant det var och som författarn nu ser det, där det står!
Det var folket vid det svenska Sinais fot, mer tillhörande stenåldern än vår tid, tack vare en fattigdom, som man ännu ej övervunnit och som uppenbarligen först borde botas, innan bostäderna kunde med någon utsikt till effekt förbättras.
Och det föreföll nästan, som de skulle anat detta själva.
