- Project Runeberg -  Lort-Sverige /
§ 2. Människo-pumpen

Author: Ludvig Nordström - Tema: Politics
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

KAP. VII. Lodare och löss.

§2. Människo-pumpen.

Vad jag sett i Halland kan betraktas som ett blekt förspel.

Hedin vidhöll visserligen, då vi följande soliga, stilla morgon susade genom nordligaste delen av landskapet på nytt upp till Sinai-trakterna, att Halland var det värsta, vi varit »opp emot hittills». Han kunde inte komma över spiken på gårdsplanen, hela Halland hade för honom, pedantiskt ordentlig som han var, samlats i denna spik.

Vad nu emellertid Västergötland beträffar mötte det oss först och främst med en sensation, det var Borås. När jag besökte staden 1930, var det en livaktig industristad, full av höga och smärta skorstenar från yllefabrikerna, men nu hade stan kokat över som en mjölkkastrull, och fradgan hade runnit ut över hela den omgivande bygden i form av vita funkisvillor i väldiga pladaskor. Det påminde närmast om Linköpings förvandling på ostkusten, Malmös väldiga tillväxt på sydkusten. Folkmängdens tillväxt var också betydlig, mot 38.000 år 1930 svarade 45.000 nu, d.v.s. nära 20 procents ökning på åtta år. Det var sannerligen inte dåligt marscherat. Och det kan vara av betydelse för belysning av vad jag nu skall berätta att känna stadens utveckling från sekelskiftet. År 1900 var befolkningssiffran 15.000, efter att ha varit 8.000 år 1890 och 3.000 år 1870. Det vill säga att på det gångna tredjedels seklet hade den tredubblat sin folkmängd, medan länet endast litet mer än fördubblat sin.

Det var en ståtlig bild, som staden erbjöd, inte tu tal om det, och den blev inte sämre genom den omständigheten, att vi passerade en lördag, så att gator och torg vimlade av folk.

Men vad hade denna människoanhopning haft för inverkan på den kringliggande landsbygden? Omständigheterna fogade det så, att jag här fick resans starkaste och mest slående bild av vad den oerhörda omgrupperingen i Sverige från landsbygd till stadssamhällen i det dagliga livet innebar just för landsbygden.

Vi kommo upp till ett litet samhälle ovanför Borås, i en bygd av berg, stora skogar, mossar och myrmarker, genomilad av sjö- och å- och bäcksystem och befolkad av övervägande gammaldags bondgårdar, nyare småbruk men föga herrgårdar. Samhället var av den vanliga typen: en dammig kyrka, skola, missionshus, biograf, bensinstationer, järnhandel, speceriaffärer, konditori, fotografiateljé, sjukstuga,läkarbostad, prästgård, landsfiskalskontor.

Vad som nu mötte mig här, det var det problem, vilket redan varit uppe i Skåne och som jag tidigare berört: problemet om tjänaretillgången. Det dominerade alla andra jämte ett alldeles nytt, som förut under resan icke mer än högst tillfälligtvis hade skymtat: rasförsämringen på landsbygden, genom att städerna pumpade till sig de kraftigaste och bästa elementen. Det var en fråga, ungefärligen jämställd med statarproblemet. Och här fick nu frågan om hem- mens och bostädernas beroende av den mänskliga faktorn sin mest skrämmande belysning.

Doktorn var inte inne, då vi kommo, han hade en operation på den närbelägna sjukstugan. Doktorinnan tog emot. Hon var ung, en utmärkt exponent för det moderna unga kvinnliga Sverige, men jag lade ögonblickligen märke till, att hon i sin sprödhet verkade blek, oglad och liksom stirrande i sitt inre på en enda hela hennes väsen magnetiserande punkt. När doktorn kom, en knappt medelålders man, fick jag av honom samma intryck. Och jag kan redan här säga, att exakt samma intryck fick jag av alla läkare, delvis även av kommunalmännen i hela detta egenartade Väst-Sverige.

Doktorn var så upptagen till framåt eftermiddagen, att vi ordnade med en rundtur genom bygden under ledning av församlingssystern. Men jag frågade först doktorn och hans fru, driven av en inre instinkt:

- Är det dåligt här?

De ruskade på huvudet båda två, och med något liknande en suck sade doktorn:

- Jaa! Nog är det dåligt. Men det är inte sagt, att det erkänns.

- Vad är det värsta?

- Vi ska tala om det, när herr Nordström kommer tillbaka.

Vi körde.

- Här måtte bli ljusblått! sade jag till Hedin.

- Ja du vet, här ser dystert ut.

- Halland, då?

- Nä, du vet, där såg man långt. Men här verkar det instängt.

Det stämde. Systers lilla bil väntade på överenskommen punkt av landsvägen. Hon körde före som lots.

Och så sitter jag i en stor, pampig bondgård. Två våningar. Hos kommunalnämndens ordförande. En stilla och klok man. I hans arbetsrum. Han på sin vanliga plats vid skrivbordet, jag mitt emot honom med anteckningsboken på bordet. Just som vi börja, spelar radion upp i ett närgränsande rum. En röst som ur graven läser någonting, dystrare än Hamlets monolog och Jobs bok tillsammans. Det verkar förspel till yttersta domen. Det är »dagens dikt». Och i denna stämning börjar samtalet. Sedan Örjanslåten från Stadshuset kommit med sin dova gravkammarklagan, Det är hemskt, att det nationella ska vara så dystert och trist här i Sverige!

- Här lever vi i en skogsbygd, börjar kommunalmannen, och folket har det bra. I synnerhet under senare år har förtjänsten varit god i skogarna, och både bönderna och torparna, dom senare arbetar om sommaren på herrgårdarna, om vintern i skogen, har kunnat rusta upp sina gårdar.

- Behövdes det?

- Det får man nog säga.

- Och nu?

- Nu inför man värmeledning i alla nya hus.

- I de gamla, då?

- Har man kakelugnar i alla rum.

- Hur stort är det genomsnittliga rumsantalet?

- Två à tre.

- Bor man i dom?

- Ja, om familjen är stor, förstås.

- Annars inte?

- Nej, det förekommer nog inte. Bondgårdarna är ju större förstås, med många rum, oftast fler än familjemedlemmarna. Och man börjar åtminstone att bo var för sig.

- Och vattenledning, slask, W.C.?

- Vattenledning finns ju på många ställen, och slask på än flera. Men bland de äldre saknas ju förstås båda delarna.

- Brunnarna, då?

- Ja, de nya görs ju av cementrör, men de gamla är ju sämre. Men det är ju det, att folket här är ett ekonomiskt mycket klokt folk, och om det bara hade ekonomisk förmåga i förhållande till intresset för förbättringar, så skulle ju tillståndet avsevärt förbättras. Helst skulle vi naturligtvis vilja förbättra själva, men då läget nu är sådant, att vi inte kan, då kan man fråga, om det inte vore skäl att liksom staten genom hushållningssällskapet ger hjälp till täckdikning gödselstäder och dylikt den nu kunde börja på att ge hjälp till vattenledning, slask och sånt. Jag menar, sedan staten nu så länge har hjälpt upp jorden och djuren, kanske den skulle kunna intressera sig lite grann för människorna också.

- Kan herr Jakobsson specificera?

- Ja, se, det är ju så, att det är en sak, som börjar på att bli nästan hemsk på landsbygden, här i vara bygder åtminstone, och det är ställningen för husmödrarna. Här finns ju mycket hemindustri, syning till fabrikerna i Borås, och dessutom går ungdomen dit och till andra ställen, ända upp till Stockholm, och det gör, att husmödrarna inte längre kan få någon hjälp i hemmen. Jag ser dagligen, vilken ohygglig arbetsbörda dom har. Och det här kan helt enkelt inte fortsätta längre. Varken hemmen eller djuren eller människorna får längre den skötsel och den vård, som är nödvändig. Nej, jag ser ingen annan utväg än, att det är till hemmen, som turen nu måste komma att rationaliseras, alldeles som industrin och jordbruket redan har blivit rationaliserade.

På min fråga, vilken form denna rationalisering skulle ta, svarade han:

- Vi ska fråga syster Siri, om hon inte vet någon husmor, som författarn kunde resonera med.

Och efter litet telefonerande och övertalande svarade en dylik ja. Vi susade i väg, kommo till en gammal herrgård, inbäddad bland stora gamla lövträd, och ett ungt par. Det dröjde inte länge, förrän jag hade mikrofonen uppställd mellan husets värdinna och mig. Här kom nu åtminstone något fram av den förskjutning, som genom landets och i detta fall bygdens industrialisering inträtt i hela Sveriges tidigare berörda hemförhållanden.

Detta var, som sagt, en ung husmor av den moderna typen, dessutom skolköksföreståndarinna, alltså i dubbel måtto sakkunnig.

Och lyssna nu!

- Nå, fru Mild, började jag, vad är det nu, vi vet ju alla att det är svårt och besvärligt, men vad är det nu, fru Mild anser vara den värsta frågan i hemmen här på er landsbygd?

- Jo, jag anser givetvis, att hembiträdesfrågan är den allra värsta för husmödrarna.

- Och det beror på?

- Det beror nog dels på den långa arbetstiden för hembiträdena och dels på de många praktiska anordningar, som inte finns i köken och som givetvis borde finnas.

- Nå, arbetsbördan, då?

- Den är nog många gånger för tung, i synnerhet tycker jag för många små flickor, som kommer ut i början, 15 åringar, som just har slutat skolan och gått och läst. Sådana flickor borde inte få riktigt så tung arbetsbörda som flickor, som är vuxna.

- Naturligtvis inte. Nå, men lönen, då?

- Jag tycker, att lönen är rätt så bra numera här på orten, i synnerhet de sista åren har den stigit mycket.

- Nå, men om man nu tar ett kök, vilket som helst, vad är det som där är det svåraste.

- Det tycker jag är vatten och slask, som fattas i många hem, och så att det inte är ordentlig golvbeläggning i hemmen.

- Nå, men om man nu säger vatten och slask, vilken av de två sakerna anser fru Mild vara det viktigaste?

- Jag anser nästan, att slasken är det viktigaste.

- Och varför det?

- Jo, för jag anser, att det är så förfärligt mycket, som ska bäras ut, och det är i alla fall trevligare att ha att göra med rent vatten än med slask.

- Ja, det är alldeles klart.

- I synnerhet på många ställen, där dom häller det precis utanför köksdörren. Det kan ju inte bli någon trevnad med sådant.

- Nej, det är ju klart. Dessutom är väl slask billigare än vattenledning?

- Ja, slasken blir ju mycket billigare, det kan ju vem som helst ha råd att skaffa sig. Däremot blir ju vattenledning svårare för många.

- Nå, men om man nu tänker sig, att ett gammalt hus skall byggas om, så går det väl i regel så till på landet, att man vänder sig till någon liten lokal snickare. Är det bra?

- Nej, det ska man inte göra. Jag anser, att nu för tiden finns det så förfärligt bra möjligheter att kunna få hjälp i sådana frågor. Exempelvis, dom kan vända sig till hushållningssällskapen och få en hemkonsulent, som kommer och ser på huset eller köket, som ska byggas om, och på det viset få billigare och ändamålsenligare ritningar.

- Antag att vi nu har ett stathem eller ett småbrukarhem, som har blivit ordnat och ombyggt på detta vis enligt dessa goda anvisningar, då är det en sak till. Om man nu kommer in i sådana hem, där det är mycket barn, sa ser man ju, att det är mycket svårt ändå att hålla det snyggt, och då beror det naturligtvis på att husmodern har för mycket att göra. Skulle inte någonting kunna göras för att få det ändrat?

- Ja, det är nog många gånger så, att husmödrarna har annat arbete bredvid.

- Just det.

- Inte bara sömnadsarbete och sådant, utan därtill kommer också riktigt industriarbete. Dom får sömnad ifrån fabrikerna och stickning och sådant, och det sitter dom från morgon till kväll och sliter ut sig med, och sen får dom ta nätterna till hjälp att sköta det, som har hopat sig under dagen.

- Då kan det ju inte bli ett trevligt hem.

- Nej, det blir ingen trevnad i hemmen, och barna trivs inte på samma sätt, som om det vore väl ordnat.

- Nå, men om vi går in på lite praktiska saker, detaljer som till exempel skafferier, garderober för kläderna, så att de kan hållas snygga, källare, värme och sådant. Då måste jag säga, att av vad jag sett hittills visar det sig, att dylikt saknas i en rent förskräckande grad.

- Ja, det saknas nog i de flesta hem.

- Vilket av allt detta anser nu fru Mild böra i första hand bli ordnat?

- Jag anser, att det första, som bör bli ordnat, är att det blir ett luftigt och hygieniskt skafferi, och så att man har korkmattor på golven i köken, så att dom kan hålla rent där.

- Nå, garderober och kläder, då?

- Ja, det behövs också, för garderoberna är många gånger bara gamla skrubbar, och det blir inte samma klädvård att hänga kläderna där som i en ordentlig, ombonad garderob.

- Nej, säkerligen inte och när man väl fått snygga rum och snygga kläder, så kommer man naturligtvis in på badfrågan.

- Ja.

- Och så värmen också, det är klart. Nå, om vi nu ser hela problemet ur den synpunkten, att det finns en stor fara för fortsatt avfolkning av landsbygden, anser fru Mild då, att ifall man får de sakerna ordnade, som vi nu har talat om, detta skulle bidra till att stoppa avfolkningen i fråga?

- Jag tror, att det skulle göra mycket, om arbetstiden för de flickor som vill ta plats i hushåll, jag tror faktiskt, det skulle betyda mycket, om arbetstiden blev ordnad för dem.

- Lika som i städerna?

- Lika som i städerna. Det kanske inte går att göra det fullt så genomfört, men i alla fall kunde det göras mycket lättare, än vad det nu är, för många hembiträden på landet, och jag tror, att ungdomarna gärna skulle stanna på landet, om de bara inte hade för tungt arbete.


Project Runeberg, Mon Dec 17 20:03:01 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lortsvrg/kap7p2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free