- Project Runeberg -  Lort-Sverige /
§ 4. Tacken!

Author: Ludvig Nordström - Tema: Politics
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

KAP. VII. Lodare och löss.

§4. Tacken!

- Och nu kan vi åka! sade doktorn, och vi åkte.

Långt bort över myrar och mossar, genom stora skogar, förbi fallfärdiga byar och ruckliga hus i skogskanten.

- Där bor tattare! sade doktorn och pekade.

- Finns det såna här?

- Fullt! Och det berör också rasfrågan på landsbygden. Vi försöker, så gott vi kan, att domesticera dem.

Vi svängde in på vad som närmast var en skogsstig, slingrande, gul av lös sand, med trösklar av trädrötter, bilen - det var doktorns, radiobilen skulle aldrig ha kommit fram här - gungade, vaggade, hoppade, studsade, fräste, morrade, spottade, gnällde och skrek, och äntligen syntes till höger en ljusning i skogen, en kulle i en glänta, på kullen en grå, förfallen stuga, ett par lika grå uthus och nedanför en myr.

Det hördes ett ljud. Det lät som ett sjukt barns jämmer. Det var en ensam ko i ett kolsvart uthus - ladugården.

Vi gingo upp till stugan.

- Vem är det nu, som bor här? frågade jag.

- Skogstorparen Elof Nilsson.

- Skogstorpare under?

- Hins och Blockbergs Förnyade Trävaru Aktiebolag i Göteborg.

Vi kommo in i ett kök. Det hade golv, tak, väggar, en spis i ett hörn, ett bord vid fönstret, knappt mera. Verkade brunt som av rök, liksom en kolkoja. Innanför: ett stort, naket rum, med öppen spis som enda värmeanordning. Några bäddar. Doktorn kunde inte stå rak. Fönsterglaset var grönt.

I köket hade två de mest förtjusande små ungar mött oss med stora ögon.

- Ja, men hur bleka! sade doktorn sedan. Ansiktena var ju alldeles genomskinliga.

Inne i rummet i en utdragssoffa låg barnet numro tre. I feber. Doktorn dit som ett skott, tog pulsen, smekte den lille feberhete stackarn över panna och kinder, gav modern förhållningsorder.

Modern! En mager, utmärglad, som det föreföll, 60 års människa, talande med låg, knappt hörbar röst, med ögonen klarblå men bleka som en vinterhimmel, nästan vita, med en blick som avlägsna, oändligt avlägsna cirrusmoln i denna himmel, med linjer som skurna av kniv kring mun och ögon.

Vi gingo runt huset. Doktorn tog upp sin pennkniv och stack in stora bladet i väggen till skaftet, överallt. Ingen grund. Hustrun bara såg på oss.

- Kan doktorn skriva? mumlade, nästan viskade hon.

- Jag har skrivit! svarade han. Men nu ska jag ta i på allvar. Var är brunnen?

Hon pekade ner mot myren. Därnere vid stranden låg brunnen. En grop. Men vattnet var klart.

- Vad kan avståndet vara? Minst 100 meter. Herr Nordström ser platsen och fattar, vad dessa 100 meter betyder i snöstorm eller hällregn eller vinterkyla. Här får hon mest sitta ensam, mannen är borta på arbete. Man tror, att dylikt bara förekommer i Norrland. Detta är Västergötland.

Och jag tänkte:

- Det är städernas och industrins tack, för att dom får det bästa.

Och frågade doktorn, som åter gick upp till stugan för att ge några sista order:

- Hur gammal kan modern vara?

- Jag vet inte exakt. Jag ska fråga.

När han kom tillbaka, sade han:

- 27 år! Jag tror, det säger allt.


Project Runeberg, Sun Oct 6 11:09:55 2013 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lortsvrg/kap7p4.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free