Hedin och jag fortsatte till Skara för att ta nattkvarter. När vi åkt en stund, började det mulna, och, innan vi visste ordet av, voro vi omvärvda av natt och av ett det häftigaste oväder, snön piskade mot vindrutan; vägen, skogen på båda sidor, allt var inom ett ögonblick vitt. Att inte säga svart. Då tänkte jag på modern och de tre ungarna.
Så lättade det. Skogen glesnade, bygden trädde fram. Men vilken bygd! Jag hade farit över den några gånger förut, vid olika årstider och vid olika tider på dygnet, men den hade aldrig framträtt i sådan domedagsbelysning som nu, då den sjunkande solen fällde ett mässingsgult ljus över de gamla risiga, mossiga, sotsvarta fruktträden kring gårdarna, över de nedrasade gärdesgårdarna, de av snövattnet svarta husen, lutande, lappade, likaledes mossiga, liknande gamla orkeslösa gummor i fattighusschaletter, stödjande varandra, det hela en bild av förfall, ålderdom, kryckor, rynkor, starr och tandlöshet.
Hedin såg sig omkring, fundersamt. Så sa han:
- Du vet, Halland var fint!
Det stämde. Men Vår Herre är oförliknelig. När vi från Falköpingsvägen sneddade över höjderna mot Skara, drog han undan molnen mot väster, mot Vänern, en brinnande himmel, sådan profeterna skådat i sin extas, öppnade sig för våra häpna blickar, ett landskap i ljusaste drömblått, i oändliga horisontala förtoningar seglade upp under denna himmel, det var den största synen på hela resan, och det var som för att försona, vad människorna gjort av detta under- bara land.
Men jag hade ingen ro, jag måste in i de svarta stugorna, och innan natten föll, hade jag jagat upp nästa läkare; följande morgon, en vinande blåsig, sandvirvlande, halvgrå, dystert kyrkklocksklämtande och huttrande söndagsförmiddag, satt jag först i hans mottagningsrum, sedan i hans sa- long, med honom och hans livliga doktorinna framför mig.
Hon sade:
- Barn får inte finnas, herr Nordström! Barn får inte längre finnas i Sverige! Vi ha sex barn och tio rum, och att få ett hembiträde är inte att tänka på. Jag får sköta barnen, hemmet, dessutom hjälpa min man, för det är lika lite tänkbart att få en sköterska. Det står inte att uppdriva. Nej, landsbygden är totalt avfolkad på människor, som kan något och duger något till. Ja, jag begriper faktiskt inte, hur detta ska sluta. Vi betalar gärna, vi betalar mer än dom begär, vi betalar vad som helst. Men nehej! Dom ska bo hemma och klä sig fint. De unga flickorna tar helt enkelt inte plats. Dom behöver inte! Så länge föräldrarna försörjer dem.
Där hade jag nu industrialiseringens förändring av arbetatdöttrarnas sociala ställning, sedd med den gamla överklassens ögon. Och att denna överklass i fall som det här hade rätt att klaga, det kunde inte ett ögonblick betvivlas. Men samhällets organisation var föråldrad. De fingo nu lida.
- Och här råder till råga på allt en sådan slöhet, ja, du kan berätta om dom där båda gubbarna!
- Ja! sade doktorn stilla och betänksamt. Det var ett par gamla gubbar, som lågo och dogo, klädda som vanligt i väst och mössa. Dom kom sig inte för att byta om.
Men bara sådana är det väl ändå inte? undrade jag.
- Nej, naturligtvis, naturligtvis! svarade doktorinnan. Allting är naturligtvis individuellt. Jag kan berätta om en flicka, som hade att gå två mil för att hämta mjölk till sin sjuka mor. Dom bor i en liten, låg ryggåsstuga, där det är skinande propert, med stengolv som gatsten, blankskurat. Lika fint som i Holland.
- Men det måtte dock i alla fall vara övervägande primitivt i denna bygd, även av den historien att döma. Och vad ansel herrskapet vara det värsta? I hela läget.
- Det värsta, svarade doktorn allvarligt, det värsta i denna trakt är strykarna, luffarna, lodarna. Och ohyran. Den oerhörda frekvensen av ohyra. Det skulle i själva verket vara intressant att göra en statistik över, hur många jord- brukarbostäder i Västergötland, som är utan ohyra.
- På vad vis äro lodarna svåra?
- Här går ju stora stråkvägen mellan Stockholm och Göteborg, och här är en stadig ström av finklädda unga herrar på vägarna. Dom kallar sig arbetslösa, dom tigger i gårdarna...
- Vi räknar med en à två varje dag! insköt doktorinnan.
- ...dom skaffar sig gratisskjuts med bilister under uppgift, att dom söker arbete. Det enda riktiga voro, att hela sällskapet internerades.
- Varför?
- Helt enkelt darför, att dom infekterar bygden dels med ohyra, klädlus och flatlus, och dels med veneriska sjukdomar.
Det var ju en trevlig bild av livet i Sverige just nu.
- Och ohyran i trakten?
- Ska jag be att få visa.
Vi satte oss upp i doktorns bil och åkte ett stycke från samhället, gingo over några fält och kommo in i en stuga, som såg ut som vilken annan rödmålad idyll som helst i landet. Endast att färgen mörknat.
Vi trädde in i ett kök, som visade vanliga enorma, svarta spismuren, och innanför skymtade det vanliga lumpiga rummet. Jag hade frågat, vem som bodde här. En torpare.
I köket vid ett bord stod en liten flicka om kanske sex år och öste med en stor sked ur en stenkruka, som det foreföll syltade lingon i gapet på en liten flickunge om kanske fyra år. När den senare fick se oss och upptäckte mina glasögon, upphävde hon ett galltjut, störtade från lingon och alltsammans, rödsmetad över hela ansiktet, genom dörren till i rummet och rätt i famnen på modern, en obegripligt smutsig kvinna, som hade en ännu mindre unge på armen.
- Ja ä jädd! Ja ä jädd! skrek hon hjärtskärande i ett och borrade in ansiktet i kjolarna på modern, och först när jag fått av mig glasögonen blev hon lugn.
- God dag! sade doktorn. Hur har ni med ohyran, nu för tiden?
- Joo, det ä inte så vidare farligt, inte.
- Har ni några här i rummet?
- Näe!
Doktorn hukade sig ner mot väggen.
- Vad är det här, då? sade han och pekade.
- Vad är det? undrade jag.
- Det är spillning efter pankor! När man förnekar, att man har vägglöss, är det spillningen, som beslår en med osanning.
Jag visste ju, vad spillningen av hare, räv, fågel betyder för jägare, men jag hade aldrig hört talas om, att man på samma sätt kunde jaga väggohyra. Genom att till ytterlighet anstränga ögonen kunde jag nu se den av doktorn demonstrerade spillningen.
- Och se nu här! sa doktorn och klämde på tapeten. Se där!
Där kilade en vägglus ögonblickligen fram. Och så marscherade en hel kolonn upp ur tapetens skyttegrav.
- Ni har här i soffan också! sa doktorn. Husets invånare, torparn, hustrun och barnen, stodo dödstysta, och för att komma från alltsammans gled torparn ut.
- Ni har ju fått rökt!
- Jaa! svarade hustrun.
- Vi får röka om!
Tystnad. Vi gingo.
- Man kan säga, sade doktorn, då vi kommit i det fria och fått andas ut stanken, att väggohyra finns lite varstans i de fattiga familjerna. Huvudlus får man fatt i på barnen vid skolbarnsundersökningarna. Man brukar vid varje undersökning kunna räkna med 1 à 2 fall i varje klass, men glädjande nog försvinner ohyran alltid, sedan den genom undersökningen konstaterats, om nämligen hela familjen låter avlusa sig genom distriktssköterskan. Vad nu den här torpar- familjen beträffar, är den ett exempel på den fullständigt hopplösa kategorin. Kommunen har redan en gång låtit röka huset och riva ut bohaget komplett och bränna upp det och har satt in nytt bobag i den cyanrökta stugan. Ja, nu, som herr Nordström såg, är det likadant igen. Men jag ska be att få visa nånting verkligt vackert.
Han log sarkastiskt vid de orden.
Vi kommo till en gård om två stugor: vinterstuga och sommarstuga, alldeles intill samhället.
- Här bor en gammal man, som har en imbecill manlig släkting som enda tjänstehjon. Det är antagligen det lortigaste hus, som finns i hela Västergötland, och det betyder kanske i Sverige. Men det är inte sagt, vi får komma in, gubben brukar låsa och barrikadera sig. Jag ska rekognoscera.
Doktorn försvann in, kom tillbaka efter en stund.
- Någon har rensat upp, men titta in ett slag, i alla fall och se!
Jag följde och kom in i ett kök. Det var brunsvart som det inre av en lappkåta. Det var som nedsotat. Och mitt på golvet, klädd i blå arbetskläder stod en figur, med tårna in, armarna hängande rätt ner, munnen gapande, ögonen slutna, huvudet nerböjt och kroppen något framåtlutad. Fullständigt orörlig, som om han drunknat, stelnat, dragits upp och placerats i konstlad jämvikt som en staty, där han stod. I halvdagern mot den svarta spismuren.
En liten gubbe med kvicka, misstänksamt spelande ögon, tandlös mun, pergamentgult dödskallekranium, fladdrade omkring under ideligt pratande, med skrikig, bräkig käringröst.
- Jaha! Han sköter hushållet och kök och allting! Ha, ha! Han är billig och bra och är minsann inte dum, inte. Nej, dum! Åh nej, åh nej, duktig, det är han. Jaha, då! Och jag! Ja, ja, ja, ja! Vad kunde inte jag ha blivit! Se där! Porträttet! Där på väggen. Det var en stor man, det! Min bror! En lärd man! Teologie doktor! Läskarl! Han skulle ha blivit biskop, om han hade haft lust. Och om jag hade läst. Ja, ja, ja! Vem vet! Jag kunde ha varit biskop i Skara. Men jag har min hjälpreda. Billig och bra! Säger aldrig emot mig. Gör som jag säger. Kokar mat och bäddar och sopar. Och håller rent och snyggt och fint! Rent och snyggt och fint! Rent och snyggt och fint!
Under hela denna rinnande monolog stod idioten fullständigt orörlig mitt på köksgolvet, medan gubben pratade oss ut i kammaren, ett stort rum, lågt i tak, fullt av lump, pratade oss genom dörren ut i förstugan, ut på bron, ut på gårdsplanens gräs, bort till grinden, där han vinkade farväl, varefter han återvände till huset och från en annan knut kikade fram, vi sågo knappt mer än mösskärmen, och såg, att vi försvunno och att han var räddad.
I det svarta köket stod förmodligen idioten lika orörlig, som en
kvarglömd helgonskulptur från katolska tiden, då katedralen i Skara
var en väldig makt och helvetet dess oemotståndlige bundsförvant.
