Ska jag behöva ge någon mer bild från Västergötland? Jo, en till, som föreföll mig komplettera vad jag sett och hört, och som kanske kan ge ett förklarande ljus.
Jag sitter hos den tredje och siste läkaren, som landskapets program upptar, nere på slätten, och även där är det samma fakta, som rulla fram. Omöjligheten att få tjänstefolk, snusket, ohyran i bostäderna.
- En lantbrukarhustru kom härom sistens till min make, berättade doktorinnan som inledning, medan doktorn klarade av ett par patienter. Hon var i grosess. Maken konstaterade äggvita och sade till henne, att hon måste ligga. Äggvitan måste bort före förlossningen, annars kunde det bli farligt.
- Ligga! svarade hon. Omöjligt! Stört omöjligt! Jag har ingen hjälp i huset och kan inte få någon, om jag så betalar guld. Möjligen kan jag få ligga någon timme då och då.
Jag berättade för doktorn, vad färden uppenbarat om olika svårigheter för landsbygden, om hälsovårdsnämnderna, den sociala och ekonomiska risken för tjänsteläkarna, då de ville ingripa och förbättra, om kronogårdarna, om statarna o.s.v.
- Ja, svarade han. Man kan säga, att allting flyter med hänsyn till landsbygden just nu. Hela provinsialläkarinstitutionen ligger i stöpsleven. Och att privatläkarna också här står på lur för att fiska patienter, om tjänsteläkarna kommer i onåd hos allmänheten, det fick jag bevis på, då de nya socialhygieniska föreskrifterna började komma. Då sa en kollega till mig; jag hoppas, du ska göra dig omöjlig, så jag kan överta din praktik. Vad hälsovårdsnämnderna beträffar, så måste det bli inspektörer. Som det nu är, måste man ju alltid räkna med att alla gubbar i socknarna naturligtvis är du och bror, och det är klart, att dom som sitter i hälsovårdsnämnden, inte vill stöta sig med gamla vänner och du-bröder, hur uselt det än är. Så blir ingenting gjort.
Men kronogårdarna är ett särskilt sorgligt kapitel, i själva verket numera mycket värre än statarna. Dom har fått det bättre. Det vill säga, antalet rum har ökats, från ett till två rum och kök, med skafferi och garderob. Men tyvärr varken vatten eller slask. Ett tvättrum måste införas förr eller senare i alla dessa bostäder, där man kan ta av sina smutsiga arbetskläder och tvätta sig, och ett torkrum för dessa arbetskläder. Nu ska allt detta ske i köket, och då kan man inte förvåna sig över stanken och orenligheten överallt.
- Statens arrendegårdar, då?
- Kronogårdarna är tyvärr allmänt kända som mycket då1iga bostäder. I statens arrendeegnahem finns visserligen värmeledning men inte ens en enkel dusch. Det blir det gamla bleckhandfatet att hålla sig till. Det måste i sannningens in- tresse sägas, att det är helt enkelt upprörande, att staten, då den ska bygga modernt, inte tar hänsyn till hygienens mest elementära krav. Överhuvud taget beter sig staten högst besynnerligt på sina domäner. Här har vi just haft ett typiskt fall. En kronoarrendator dog, änkan, som övertog gården, anhöll att få stathusen, som utdömts av läkaren, ersatta med nya. Staten erbjöd henne 8.000 i bidrag. Då hon infordrade anbud av byggmästare, gick det på 20.000. Hon skulle alltså ha måst tillskjuta av egna medel 12.000, för att statarna skulle få människovärdiga bostäder. Men som arrendet just då utlöpte, lämnade hon alltsammans.
- Prästerna då?
- Jaa! svarade han och teg en stund. Ska vi verkligen gå in på det kapitlet?
- Hur så, menar doktorn?
- Ja, det är bara det, att det kapitlet är nog det mörkaste av alla.
- På vad sätt?
- Vi hade en sinnesslö man, som bodde ensam, här i socknen, och jag
ville ha in honom på ålderdomshemmet för vård,och vände mig till
kyrkoherden. Jaa, svarade han, jag har talat med vederbörande i
fattigvårdsnämnden, men det är mycket svårt, mycket svårt; för att få
honom ur hans hem måste man ju begära handräckning, och det blir
nästan hemfridsbrott. Så farligt tror jag inte, det är, sa jag. Så
hade jag varit ute på sjukbesök en kall och snöig höstkväll, och när
jag var på hemväg, kom jag att tänka på den ensamme mannen och beslöt
att göra en avstickare och se efter, om han blivit omhändertagen. Men
när jag kom till hans stuga, fann jag honom liggande hopkrupen i
sängen i ett iskallt, oeldat rum med en spann vatten, bottenfrusen, på
golvet. Det var fattigvårdsnämndens ordförande, som körde för mig,
och jag sa åt honom: Nu forslar ni omedelbart mannen till
ålderdomshemmet, och kom ihåg, att det är mitt sista ord. Hemkommen
ringde jag ögonblickligen upp kyrkoherden för att få hans hjhlp. Då
svarade han: Jag har försökt men det blir nog mycket svårt. Och
förresten får jag säga det, att jag tycker, hans kropp kan gärna få
lida ännu en liten tid här på jorden, så får han ju i stället en evig
salighet i himlen.
