Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott om folk, som inte visste vad rädsla vill säga. Jag har hört talas om en hel mängd människor, som tyckte om att vandra på nattgammal is och som inte kunde tänka sig något större nöje än att åka efter skenfärdiga hästar. Ja, det fanns en och annan, som inte drog sig för att spela kort med fanjunkar Ahlegård, fastän man nog hade reda på att han gjorde konster med korten, så att han alltid kom att vinna. Jag känner också till några oförskräckta sällar, som inte voro rädda för att börja en resa på en fredag eller att sätta sig till ett middagsbord, som var dukat för tretton personer. Men jag undrar just om någon av alla dessa skulle haft mod att sätta på sitt finger den förskräckliga ringen, som hade ägts av den gamle general Löwensköld på Hedeby. Det var den där samme gamle generalen, som hade skaffat Löwensköldarna både namn och gård och adelskap, och sa länge som någon av dem bodde kvar på Hedeby, satt hans porträtt i stora salongen i övervåningen mittemellan fönsterna. Det var en stor tavla, som gick från golv till tak, och vid första ögonkastet tyckte man, att det var självaste Karl den tolfte, som stod där i blå rock, stora sämskinnshandskar och ofanliga kragstövlar, stadigt nersatta på det schackspelsrutade golvet, men då man kom närmare, såg man ju, att det var en helt annan sorts man.
Det var ett stort och grovt bondansikte, som stack upp ovanför rockkragen. Mannen på tavlan tycktes vara född att gå efter plogen i alla sina dar. Men i all sin fulhet såg han ut som en klok och pålitlig och präktig karl. Om han hade kommit till världen i vår tid, skulle han minst ha blivit nämndeman och kommunalordförande, ja, vem vet om han inte hade kommit in i riksdagen. Men som han levde i den store hjältekonungens dagar, så gick han ut i krig som fattig soldat, kom hem som den ryktbare general Löwensköld och fick av kronan Hedeby säteri i Bro socken till lön för sina tjänster.
För övrigt, ju längre man betraktade porträttet, ju mer försonade man sig med utseendet. Man tyckte sig förstå, att sådana hade de krigare varit som hade stått under kung Karls befäl och plöjt honom en fåra genom Polen och Ryssland. Det var inte bara äventyrare och hovkavaljerer, som hade följt honom, utan just sådana enkla och allvarliga karlar som han här på porträttet var det, som hade tyckt om honom och funnit, att han var en kung att leva och dö för.
Då man beskådade den gamle generalens konterfej, brukade alltid någon av Löwensköldarna vara till hands för att anmärka, att det alls inte var ett tecken på fåfänga hos generalen, att han hade dragit av handsken på vänstra handen så mycket, att den stora signetringen, som han bar på pekfingret, kom till synes på tavlan. Han hade fått den ringen av kungen - det fanns bara en kung för honom -, och ringen hade kommit med på porträttet för att visa, att Bengt Löwensköld var honom trogen. Han hade ju måst höra mycket bittert klander mot sin härskare, man dristade sig påstå, att han genom oförstånd och överdåd hade bragt riket till undergångens gräns, men generalen höll fast vid honom i alla fall. Ty kung Karl var en man, som världen aldrig hade sett make till, och den, som hade levat i hans närhet, hade fått erfara, att det fanns skönare och högre ting att kämpa för än denna världens ära och medgång.
På samma sätt, som Bengt Löwensköld hade velat ha kungaringen med på konterfejet, så hade han också velat ha den med sig i graven. Inte heller härvidlag var det någon fåfänga med i spelet. Det var inte hans mening att skryta med att han bar en stor konungs ring på sitt finger, då han trädde inför Vår Herre och ärkeänglarna, men han hoppades kanske, att när han steg in i den salen, där Karl den tolfte satt med alla sina "huggvärjor" omkring sig, skulle ringen tjäna som ett igenkänningstecken, så att han också efter döden fick vara i den mannens närhet, som han hade tjänat och dyrkat under hela sitt liv.
När generalens kista sattes ner i den murade gravkammaren, som han hade lagat i ordning åt sig på Bro kyrkogård, satt alltså kungaringen kvar på vänstra handens pekfinger. Det var många av de närvarande, som ömkade sig över att en sådan klenod skulle följa död man i graven, ty generalens ring var nästan lika känd och ryktbar som han själv. Man berättade, att det fanns så mycket guld i den, att det kunde ha räckt till att köpa en gård för, och att den röda karneolen, där kungens namnchiffer var ingraverat, inte hade mindre värde. Man tyckte allmänt, att det var hedersamt av sönerna, att de inte hade satt sig emot faderns önskan, utan låtit honom behålla dyrgripen.
Om nu generalens ring i verkligheten var sådan, som den avbildats på tavlan, så var den en ful och klumpig tingest, som knappast någon människa nuförtiden skulle vilja bära på sitt finger, men det hindrar inte, att den var ofantligt uppskattad för ett par hundra år sedan. Se, man får tänka på att alla smycken och käril av ädel metall med bara några få undantag hade måst utlämnas till kronan, att man hade haft att kämpa mot Goertzens dalrar och statsbankrutt och att för många människor guld var något, som de hade hört talas om, men aldrig sett. På det sättet kom det sig, att folk inte kunde glömma bort guldringen, som till ingen nytta hade blivit nerlagd under ett kistlock. Man tyckte nästan, att det var orätt, att den låg där. Den kunde ju ha försålts i främmande land för dyra pengar och skaffat bröd åt mången, som inte hade annat att livnära sig av än halm och bark.
Men fastän de voro många, som kunde ha
önskat, att den stora dyrbarheten vore i deras ägo,
fanns det ingen, som på allvar tänkte på att
tillägna sig den. Ringen låg i tillskruvad kista,
i en igenmurad gravkällare, under tunga stenhällar,
oåtkomlig för även den djärvaste tjuv,
och så menade man att det måste förbliva till
världens sista tid.
