- Project Runeberg -  Löwensköldska ringen /
XI

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XI

Unge baron Adrian låg nerbäddad i föräldrarnas stora säng, blek och orörlig. Om man lade fingret på handleden, kunde man känna, att blodet ännu strömmade fram, men nästan omärkligt. Han hade inte återfått sansen efter den djupa svimningen, men livet var inte utslocknat.

Någon läkare fanns inte i Bro socken, men en dräng hade ridit till Karlstad vid fyratiden på morgonen för att söka skaffa en. Det var sex mils resa, och om doktorn var hemma och ville fara ur staden, kunde man vänta honom snarast om tolv timmar. Men man måste också bereda sig på att det kunde dröja både en och två dagar, innan han infann sig.

Friherrinnan Löwensköld satt vid sängens ena sida och tog inte ögonen från sonens ansikte. Hon tycktes tro, att den svaga livsgnistan inte skulle slockna ut, om hon satt där oavlåtligt vakande och vaktande.

Baronen satt stundom vid andra sidan av bädden, men han förmådde inte hålla sig stilla. Han tog den ena slappa handen mellan sina och kände på pulsen, han gick fram till fönstret och blickade neråt vägen, han gjorde sig en tur inåt rummen för att se på salsklockan. Därvid svarade han på de ivriga frågor, som stodo att läsa i döttrarnas och guvernantens ögon, med en skakning på huvudet och gick tillbaka in i sjukrummet.

Dit in fick annars ingen komma mer än jungfru Spaak. Inte döttrarna, inte heller någon av pigorna, endast jungfrun. Hon hade den rätta gången, den rätta rösten, hon passade i ett sjukrum.

Jungfru Spaak hade vaknat mitt i natten vid Adrians anskri. Då hon strax därpå hade hört det tunga fallet, hade hon rusat upp. Hon hade kastat sig i kläderna, hon visste inte hur, men det hörde till hennes vishetsregler, att man aldrig skall springa ut oklädd, ty då kan man ingen nytta göra. I salen hade hon mött friherrinnan, som hade kommit för att kalla på hjälp, och därpå hade hon och föräldrarna lyftat upp Adrian i den stora dubbelsängen. Till en början hade de alla tre trott, att han redan var död, men så hade jungfru Spaak märkt en liten rörelse i pulsen vid handleden.

De hade företagit några av de vanliga upplivningsförsöken, men den lilla livsgnistan var ytterligt svag, och vid allt, vad de gjorde, tycktes den bara avtaga i kraft. Snart blevo de modlösa och tordes ingenting företaga sig. Det var bara att sitta och vänta.

Friherrinnan tyckte om att ha jungfru Spaak där inne, därför att hon var alldeles lugn och fullkomligt viss om att Adrian snart skulle vakna upp igen. Hon lät jungfrun pyssla om sig, lät henne kamma håret och sätta på skorna. Då klänningen skulle på, måste hon resa sig, men hon överlämnade åt jungfrun att knäppa och jämka och tog inte ögonen från sonens ansikte.

Jungfrun kom in till henne med en kopp kaffe och förmådde henne med vänlig enträgenhet att dricka ur den.

Friherrinnan hade en känsla av att jungfrun hela tiden var inne hos henne, men jungfrun var också ute i köket och såg till, att folket fick sin mat som vanligt. Hon glömde ingenting. Hon var blek som döden, men hon skötte sina sysslor. Herrskapets frukost kom på bordet i rättan tid, och vallpojken fick matsäck med sig, då han drog bort med korna.

I köket frågade tjänstfolket vad det var, som hade kommit åt unge baron, och jungfrun svarade, att det enda man visste var, att han hade kommit inrusande till föräldrarna och ropat något om Generaln. Därpå hade han svimmat, och nu var det omöjligt att få liv i honom.

- Det är ju säkert, att Generaln har visat sig för honom, sade köksan.

- Är det inte märkvärdigt, att han far så omilt fram mot en av sina egnå? undrade huspigan.

- Å, han förlorade väl tålamodet med dem. De gjorde ju ingenting annat än skrattade åt honom. Han ville väl ha sin ring.

- Du måtte väl inte tro, att ringen finns här på Hedeby? sade huspigan. Han vore i stånd att bränna ner huset över huvudet på oss för att få den.

- Visst finns den här i någon vrå, sade köksan, annars skulle han väl inte jämt och samt stryka omkring på gården.

Jungfru Spaak gjorde denna dag ett undantag från sin vackra regel att aldrig lyssna till vad tjanstfolket hade att säga om herrskapet.

- Vad är det för en ring, som ni talar om? frågade hon.

vVet inte jungfrun, att Generaln går här och letar efter sin sigillring? sade köksan, som blev glad över frågan.

Hon och huspigan skyndade att sätta jungfru Spaak in i historien om gravplundringen och gudsdomen, och när jungfrun hade fått veta allt detta, betvivlade hon inte ett ögonblick, att ringen på något sätt hade kommit till Hedeby och fanns gömd där.

Det kom en darrning över jungfru Spaak, ungefär så, som då hon första gången hade mött Generaln i vindstrappan. Det var just detta, som hon hade gått och fruktat hela tiden. Hon visste nu hur grym och obarmhärtig denne gengångare kunde vara. Det stod klart och tydligt för henne, att om inte han fick sin ring tillbaka, skulle baron Adrian dö.

Men jungfrun hade knappast kommit till denna slutsats, förrän hon, som var en resolut människa, insåg vad som nu var att göra. Om den förfärliga ringen fanns på Hedeby, så borde man ju kunna leta reda på den.

Hon gick ett slag inåt manbyggnaden, tittade in i sjukrummet, där allt var sig likt, sprang uppför vindstrappan och gjorde i ordning bädden i Adrians rum, så att den skulle vara färdig, ifall han bleve bättre och kunde bäras dit upp. Sedan gick hon in till fröknarna och guvernanten, som sutto helt förskrämda och ingenting orkade företaga sig. Hon sade dem så mycket av det hon hade fått veta, att de förstodo vad saken gällde, och frågade dem om de inte ville hjälpa henne att leta efter ringen.

Jo, det voro de genast med om. Fröknarna och guvernanten åtogo sig att söka inne i huset, i rum och vindskontor. Jungfru Spaak själv begav sig ut i köksflygeln och satte alla gårdens pigor i rörelse.

"Generaln visar sig lika mycket i köket som i stora huset", tänkte hon. "Det är något, som säger mig, att ringen finns här ute."

Man vände upp och ner på allt, som fanns i kök och skafferi, i bakstuga och brygghus. Man letade i väggspringor och eldstäder, tömde kryddskåpslådorna och kände till och med efter nere i råtthålen.

Under allt detta glömde hon inte att gång efter annan springa över gården och titta in i sängkammaren. Vid ett av sina besök där fann hon, att friherrinnan satt och grät. - Han är sämre, sade hon. Jag tror, att han håller på att dö.

Jungfru Spaak lutade sig fram, tog Adrians kraftlösa hand i sin och kände på pulsslagen. - Nej då, friherrinnan, sade hon, inte sämre, snarare något bättre.

Det lyckades henne att lugna matmodern, men själv kände hon en stor förtvivlan. Tänk, om den unge baronen inte skulle leva, tills hon funne ringen!

I sin ängslan glömde hon ett ögonblick att ge akt på sig själv. När hon lade ner Adrians hand, gav hon den en liten smekning. Själv visste hon knappast om det, men friherrinnan observerade händelsen.

"Mon dieu", tänkte hon, "stackars barn, står det så till? Kanske jag borde säga henne... Men det betyder ingenting, eftersom vi inte får behålla honom. Generaln vredgas på honom, och den, som Generaln vredgas på, måste dö."

Då jungfru Spaak kom tillbaka ut i köket, frågade hon pigorna om det inte där i trakten fanns någon människa, som man brukade skicka efter vid sådana här olycksfall. Skulle man nödvändigt vara tvungen att vänta, tills doktorn kom?

Ja, på andra håll sände man ju efter Marit Eriksdotter från Olsbyn, då någon hade skadat sig. Hon kunde stämma blod och vrida rätt ledgångar, och hon skulle nog kunna väcka baron Adrian ur dödssömnen, men hit till Hedeby ville hon troligtvis inte komma.

Medan huspigan och jungfrun talade om Marit Eriksdotter, stod köksan överst på en trappstege och tittade in på den höga hyllan, där en gång de bortkomna silverskedarna hade återfunnits.

- Å, utropade hon, här finner jag något, som jag länge har sökt efter. Här ligger ju baron Adrians gamla toppluva.

Jungfru Spaak förfasade sig. En sådan ordning det måtte ha rått i köket, innan hon kom till Hedeby! Hur kunde baron Adrians toppluva ha kommit hit ut?

- Det är inte så märkvärdigt heller, sade köksan. Han hade växt ur den, och han gav den till mig, för att jag skulle få göra mig ett par grytlappar av den. Det var minsann bra, att jag fann reda på den.

Jungfru Spaak tog hastigt luvan från henne. - Det är synd att klippa sönder den, sade hon. Man kan ge den till nagon fattig.

Strax därpå tog hon luvan med sig ut på gården och började piska dammet ur den. Medan hon höll på med detta, kom baronen ut från stora byggnaden.

- Vi tycker, att Adrian är sämre, sade han.

- Finns det ingen här i närheten, som förstår sig på läkekonsten? frågade jungfrun helt oskyldigt. Pigorna talar om en kvinna, som heter Marit Eriksdotter.

Baronen stelnade till.

- Naturligtvis skulle jag inte tveka att skicka efter min värsta fiende, då det gäller Adrians liv, sade han. Men det skulle inte tjäna något till. Marit Eriksdotter kommer inte till Hedeby.

Jungfru Spaak vågade ingen motsägelse, då hon hade fått detta besked. Hon fortsatte sökandet hela köksflygeln igenom, sörjde för middagsmaten och lagade, att även friherrinnan fick några matbitar i sig. Ringen hade inte blivit funnen, och jungfru Spaak upprepade gång på gång för sig själv: "Vi måste finna ringen. Generaln låter Adrian dö, om vi inte finner reda på ringen åt honom."

På eftermiddagen vandrade jungfru Spaak bort till Olsbyn. Hon gick på eget bevåg. Pulsslagen hade känts svagare och kommo med längre mellanrun för varje gång, som hon hade varit inne hos den sjuke. Hon hade inte ro att vänta på Karlstadsdoktorn. Det var ju mer än troligt, att Marit skulle säga nej, men jungfrun ville inte lämna något medel oförsökt.

Marit Eriksdotter satt på sin vanliga plats på trappan utanför stolpboden, då jungfru Spaak kom. Hon hade intet arbete mellan händerna, utan satt tillbakalutad med slutna ögon. Men hon sov inte, hon såg upp, då jungfrun kom gående, och kände genast igen henne.

- Jaså, sade hon, skickar de efter mig nu ifrån Hedeby?

- Har Marit redan hört hur illa det står till hos oss? sade jungfru Spaak.

- Ja, jag har hört det, sade Marit, och jag vill inte komma.

Jungfru Spaak svarade henne inte med ett ord. En tung hopplöshet sänkte sig över henne. Allting gick henne emot, och detta var det värsta av alltsammans. Hon kunde se och höra, att Marit var glad. Hon hade suttit där på trappan och fröjdat sig över olyckan, fröjdat sig över att Adrian Löwensköld skulle dö.

Allt hitintills hade jungfrun hållit sig uppe. Hon hade inte ropat eller klagat, då hon hade sett Adrian ligga utsträckt på golvet. Hon hade endast tänkt på att hjälpa honom och alla andra. Men Marits motstånd bröt hennes kraft. Hon började gråta, häftigt och ohejdat. Hon stapplade bort till en grå uthusvägg, lutade pannan mot den, grät och snyftade.

Marit böjde sig litet framåt. På en lång stund tog hon inte ögonen från den stackars flickan. "Jaså, står det så till?" tänkte hon.

Men på samma gång, som Marit satt och betraktade henne, som grät kärlekens tårar över den älskade, skedde något i hennes egen själ.

Hon hade fått veta för ett par timmar sedan, att Generaln hade visat sig för Adrian och nära nog skrämt ihjäl honom, och hon hade sagt sig, att hämndens stund äntligen var kommen. Detta hade hon väntat på i många år, men alltid förgäves. Ryttmästar Löwensköld hade stigit i sin grav, utan att något straff hade drabbat honom. Nog hade Generaln gått och spökat på Hedeby alltsedan den tiden, då hon hade skaffat dit ringen, men det hade sett ut, som om han inte hade nänts förfölja sina egna med den vanliga grymheten.

Men nu var olyckan över dem, och genast kommo de till henne för att be om hjälp! Varför gingo de inte lika gärna till de döda på galgbacken?

Det gjorde henne gott att säga: "Jag kommer inte." Det var hennes sätt att ta hämnd.

Men då Marit såg den unga flickan stå och gråta, med huvudet mot väggen, vaknade ett minne hos henne. "Så där har jag också stått och gråtit, lutad mot hårda väggen. Jag hade ingen människa att stödja mig emot."

Och med detsamma vällde ungdomskärlekens källa upp inom Marit och fyllde henne med sitt heta flöde. Hon satt förvånad och sade till sig själv: - Så var det det kändes på den tiden. Så var det att tycka om någon. Så där ljuvt och starkt kändes det.

Hon såg för sina ögon den unge, glade, starke, sköne Paul Eliasson. Hon mindes hans blick, hans röst, varje hans åtbörd. Hela hennes hjärta uppfylldes av honom.

Marit trodde, att hon hade älskat honom hela tiden, och det hade hon väl också. Men hur hade inte känslorna svalnat under de långa åren! Nu i detta ögonblick brann hennes själ återigen med full glöd.

Men i och med detsamma som kärleken vaknade upp inom henne, påminde hon sig också den förskräckliga smärta, som det vållar en människa att mista den hon älskar.

Marit såg bort till jungfru Spaak, som alltjämt stod och grät. Nu visste Marit hur hon kände det. För en stund sedan hade årens svalka legat över henne. Då hade hon glömt hur elden bränns nu kom hon ihåg det. Hon ville inte vara orsak till att någon skulle lida vad hon själv hade lidit, och hon reste sig och gick fram till jungfrun.

- Kom! Jag skall gå med henne, sade hon helt kort.

Jungfru Spaak kom alltså tillbaka till Hedeby med Marit Eriksdotter i sällskap. På hela vägen hade inte Marit sagt ett ord. Jungfrun förstod efteråt, att hon hade gått och tänkt över hur hon skulle bära sig åt för att finna ringen.

Jungfrun gick med Marit rätt fram till stora ingången och förde henne in i sängkammaren. Där var allt sig likt. Adrian låg där vacker och blek, men stilla som en död, och friherrinnan satt och vaktade på honom utan att röra sig. Först då Marit Eriksdotter trädde fram till sängen, såg hon upp.

Men inte förr hade hon känt igen kvinnan, som stod och såg på sonen, än hon sjönk ner på golvet framför henne och lade sitt ansikte mot hennes kjortel.

- Marit, Marit! sade hon. Tänk inte på allt ont, som Löwensköldarna har gjort dig! Hjälp honom, Marit! Hjälp honom!

Bondkvinnan drog sig litet tillbaka, men den stackars modern släpade sig efter på sina knän.

- Du vet inte hur rädd jag har varit, alltsedan generalen började gå igen här. Jag har fruktat och väntat hela tiden. Jag visste, att nu skulle hans vrede vända sig mot oss.

Marit stod stilla. Hon slöt ögonen och tycktes försjunka i sig själv. Jungfru Spaak var viss om att det behagade henne att höra friherrinnan tala om sitt lidande.

- Jag har velat gå till dig, Marit, och lägga mig pa knä framför dig, som jag nu gör, och bedja dig förlåta Löwensköldarna. Men jag vågade inte. Jag trodde, att det var omöjligt för dig att förlåta.

- Friherrinnan skall inte be mig, sade Marit, för det är så: jag kan inte förlåta.

- Men nu är du ändå här?

- Jag har kommit för jungfruns skull, därför att hon bad mig.

Därmed gick Marit över till bredsängens andra sida. Hon lade sin hand på den sjukes bröst och mumlade några ord. Samtidigt rynkade hon pannan, välvde på ögonen och snörpte ihop munnen. Jungfru Spaak tyckte, att hon bar sig åt, som kloka käringar brukar.

- Han skall nog få leva, sade Marit, men friherrinnan skall komma ihåg, att det är endast och allenast för jungfruns skull, som jag hjälper honom.

- Ja, Marit, svarade friherrinnan, det skall jag aldrig glömma.

Det förekom jungfrun, som om matmodern hade velat tillägga något, men hon avbröt sig och bet hårt ihop läpparna.

- Och nu låter friherrinnan mig råda.

- Marit får styra och ställa, som Marit vill. Baron är borta. Jag bad honom rida emot doktorn för att skynda på honom.

Jungfru Spaak hade väntat, att Marit Eriksdotter skulle göra något försök att väcka den unge baronen ur dvalan, men till hennes stora missräkning företog hon sig ingenting i den vägen.

Marit befallde i stället, att man skulle samla ihop alla baron Adrians kläder, både sådana, som han nu begagnade, och sådana, som han hade brukat förr om åren och som möjligen ännu voro till finnandes. Hon ville se allt, som han en gång hade haft på sin kropp, både strumpor och skjorta, både vante och luva.

Den dagen företog man sig ingenting annat på Hedeby än att söka. Fastän jungfru Spaak suckade över att Marit intet annat var än en vanlig klok gumma med vanliga trollkonster, skyndade hon att i dragkistor och på vindar, i lådor och skåp leta fram allt, som hade tillhört den sjuke. De unga fröknarna, som hade rätt bra reda på vad Adrian hade begagnat, hjälpte henne, och hon kom snart ner till Marit med ett helt klädbylte.

Marit bredde ut kläderna på köksbordet och granskade noga var persedel. Ett par gamla skor lade hon åt sidan, likaså ett par små vantar och en skjorta. Under tiden mumlade hon entonigt och oavlåtligt: - Ett par för fötterna, ett par för händerna, en för kroppen och en för huvudet.

- Jag skall ha något för huvudet, sade hon plötsligt med sin vanliga röst, jag skall ha något, som är varmt och mjukt.

Jungfrun visade henne de hattar och kaschetter, som hon hade tagit fram.

- Nej, det skall vara något, som är varmt och mjukt, sade Marit. Hade inte baron Adrian någon toppluva som andra pojkar?

Jungfrun var i färd med att säga, att hon inte hade sett till någon, men köksan förekom henne.

- Jag fann ju hans gamla toppluva på hyllan där borta i förmiddags, men jungfrun tog den från mig.

På det sättet måste jungfru Spaak fram med toppluvan, som hon aldrig hade ämnat lämna ifrån sig, utan hade velat behålla som ett kärt minne till sina dagars slut.

Då Marit hade fått toppluvan, började hon åter på att mumla sin ramsa, men nu var det annat ljud i rösten. Det lät, som när en katt spinner av belåtenhet.

- Nu, sade Marit, sedan hon länge hade stått och mumlat över luvan samt vänt och vridit på den, nu behövs ingenting mer. Men allt detta skall läggas ner i graven till generalen.

Men då jungfru Spaak hörde detta, blev hon rent förtvivlad. - Hur kan Marit tro, att baron skulle låta öppna graven för att lägga ner sådant här gammalt skräp? sade hon.

Marit såg på henne och smålog litet. Hon tog jungfru Spaak vid handen och drog henne med sig fram till ett fönster, så att de vände ryggen åt alla de andra, som voro inne i köket. Därpå höll hon upp Adrians luva för jungfruns ögon och delade med fingrarna isär trådarna i den stora tofsen.

Inte ett ord sade hon, och inte ett ord sade jungfru Spaak, men jungfrun var dödsblek, då hon vände sig inåt rummet, och händerna skälvde.

Marit gjorde ett litet bylte av de utvalda sakerna och lämnade det till jungfrun.

- Nu har jag gjort mitt, sade hon, nu blir det ni andra, som får ställa om, att detta kommer ner i graven.

Därmed gick hon.

*

Jungfru Spaak vandrade uppåt kyrkogården litet efter tiotiden på kvällen. Hon hade tagit Marits lilla bylte med sig, men eljest var det inte annat än en vandring på måfå. Hur hon skulle lyckas att få ner sakerna i generalens grav, därom hade hon inte en aning.

Baron Löwensköld hade kommit ridande i sällskap med doktorn, strax efter att Marit hade gått sin väg, och jungfrun hade hoppats, att doktorn skulle kunna väcka Adrian till liv, utan att hon gjorde något vidare åt saken. Men doktorn hade genast förklarat, att han ingenting kunde göra. Han sade, att den unge mannen endast hade några timmar kvar att leva.

Då hade jungfru Spaak tagit byltet under armen och gett sig i väg. Hon visste, att det inte fanns någon möjlighet att förmå baron Löwensköld att låta lyfta upp gravhällen och öppna den igenmurade graven endast för att lägga ner några av baron Adrians gamla kläder.

Om hon sade honom vad som verkligen fanns i byltet, var hon viss om att han genast skulle ha återfört ringen till dess rätte ägare, men därmed skulle hon ha begått ett förräderi mot Marit Eriksdotter.

Hon tvivlade inte på att det var Marit, som en gång i tiden hade skaffat ringen till Hedeby. Baron Adrian hade sagt något om att Marit en gång hade lagat hans luva. Nej, jungfrun tordes inte låta baronen komma underfund med sakens rätta sammanhang.

Jungfru Spaak tyckte själv efteråt, att det var märkvärdigt, att hon inte hade känt någon rädsla den kvällen. Men hon steg över den låga kyrkogårdsmuren och gick fram till Löwensköldska graven utan att tänka på annat, än hur hon skulle kunna få ner ringen i den.

Hon satte sig på gravhällen och knäppte händerna till bön. "Om inte Gud nu hjälper mig", tänkte hon, "så blir nog graven öppnad, men inte för ringen, utan för en, som jag evigt skall sörja." Mittunder bönen märkte jungfrun en liten rörelse i gräset, som klädde den låga gravkullen, varpå hällen vilade. Ett litet huvud tittade fram och försvann igen, då jungfrun ryckte till. Ty jungfru Spaak var likaså rädd för råttor, som råttorna voro för henne. Men detta födde hos jungfrun en hastig ingivelse. Hon gick raskt bort till en stor syrenbuske, bröt av en lång, torr gren och stack ner den i råtthålet.

Hon stack den först rätt ner, men då mötte hon genast motstånd. Sedan försökte hon att föra den snett neråt, och då trängde den långt in i riktning mot graven. Hon förvånade sig över hur djupt den trängde. Hela spöet försvann. Hon drog hastigt upp det igen och mätte upp spöet på sin arm. Det var tre alnar långt, och det hade varit nersänkt i jorden i hela sin längd. Spöet måste ha varit nere i gravkammaren.

Jungfru Spaak hade aldrig varit så redig och klar i huvudet i hela sitt liv. Hon begrep, att råttorna måste ha banat sig en väg ner i graven. Det hade kanske funnits en trumma i muren, eller också hade väl någon mursten vittrat bort.

Hon lade sig ner på marken, ryckte lös en jordtorva, grävde undan den lösa jorden och stack in armen. Hon kom utan hinder långt ner, men inte anda fram till muren. Armen räckte inte.

Då knöt hon helt hastigt upp byltet och tog fram luvan. Hon trädde den på spöet och försökte långsamt skjuta den inåt hålet. Snart var den försvunnen. Hon förde spöet lika långsamt och försiktigt allt längre och längre ner. Så med ens, då nästan hela spöet var nere i jorden, kände hon, att det med en häftig knyck rycktes ur hennes hand. Det for ner i hålet och försvann.

Det kunde ju vara möjligt, att det hade fallit bara genom sin egen tyngd, men hon var alldeles säker om att det hade ryckts ifrån henne.

Och nu blev hon rädd äntligen. Hon tog allt det andra, som fanns i byltet, och stoppade ner det i hålet, lade jord och torv till rätta, så gott hon kunde, och sprang sin väg. Hon gick inte ett steg, utan sprang hela vägen ända fram till Hcdeby.

När hon kom in på gården, stodo både baronen och friherrinnan på trappan. De kommo ivrigt emot henne.

- Var har jungfrun varit? frågade de henne. Vi står här och väntar på henne.

- Är baron Adrian död? frågade jungfru Spaak.

- Nej, han är inte död, sade baronen, men säg oss nu först var jungfru Spaak har varit!

Jungfrun kunde knappast tala för andfåddhet, men hon berättade om uppdraget, som Marit hade gett henne, och sade, att det hade lyckats henne att föra åtminstone en av sakerna ner i gravvalvet genom ett råtthål.

- Det är mycket märkvärdigt detta, jungfru Spaak, sade baronen, för Adrian är verkligen bättre. Han vaknade upp för en liten stund sedan, och hans första ord var: Nu har generalen fått ringen.

- Hjärtat klappar åter som vanligt, sade friherrinnan, och han vill nödvändigt tala med jungfrun. Han säger, att det är jungfrun, som har räddat honom.

De läto jungfru Spaak ensam gå in till Adrian. Han satt i sängen och bredde ut armarna, då han såg henne.

- Jag vet det, jag vet det redan! utropade han. Generalen har fått ringen, och det är jungfruns förtjänst.

Jungfru Spaak skrattade och grät, där hon låg i hans famn, och han kysste henne på pannan.

- Jag tackar jungfrun för mitt liv, sade han. Jag vore ett kallnat lik i denna stund, om inte jungfrun hade varit. Man kan aldrig tacka tillräckligt för sådant.

Den hänryckning, varmed den unge mannen hade hälsat henne, hade kanske kommit den stackars jungfru Spaak att alltför länge ligga kvar i hans armar. Han skyndade sig att tillägga:

- Det är inte bara jag, som tackar jungfrun, det är ocksa en annan.

Han visade henne en medaljong, som han bar om halsen. Jungfru Spaak urskilde otydligt ett miniatyrporträtt av en ung flicka.

- Jungfrun är den första näst föräldrarna, som får veta det, sade han. När hon kommer till Hedeby om några veckor, skall hon tacka jungfrun ännu bättre, än jag kan göra det.

Och jungfru Spaak neg för unge baronen till tack för förtroendet. Hon hade velat säga honom, att hon inte ämnade stanna på Hedeby för att ta emot hans fästmö. Men hon besinnade sig i tid. En fattig flicka får ta sig till vara för att rata en god plats.


The above contents can be inspected in scanned images: 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:46:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lowering/11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free