- Project Runeberg -  Löwensköldska ringen /
III

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

III

Jag tänker på kung Karl den tolfte, och jag söker begripa hur man älskade och fruktade honom.

Ty jag vet, att det hände en gång under något av de sista åren av hans liv, att han kom in i Karlstads kyrka mittunder en gudstjänst.

Han hade kommit ridande till staden, ensam och oväntad, och som han visste, att det var gudstjänst, lämnade han hästen utanför kyrkporten och gick in stora vägen genom vapenhuset liksom envar annan.

Så snart som han hade kommit inom dörren, såg han emellertid, att prästen redan stod på predikstolen, och för att inte störa honom stannade han där han var. Han sökte sig inte en gång plats i en bänk, utan ställde sig med ryggen mot dörrposten och lyssnade.

Men fastän han hade kommit sa oförmärkt, och fastän han höll sig stilla i dunklet under läktaren, så var det någon i den bortersta bänken, som kände igen honom. Det var kanske en gammal soldat, som hade mistat arm eller ben under fälttågen och blivit hemskickad före Poltava, som tyckte, att mannen med det uppkammade håret och kroknäsan måste vara kungen. Och i samma ögonblick, som han kände igen honom, reste han sig.

Grannarna i bänken torde väl ha undrat varför han så gjorde, och då viskade han åt dem, att kungen var i kyrkan. Och ovillkorligen reste man sig då hela bänken utefter, såsom man brukade göra, då Guds egna ord lästes upp från altare eller predikstol.

Därpå spred sig nyheten från bänk till bänk, och varje människa, ung och gammal, rik och fattig, den svage likaväl som den friske, allesammans reste de sig.

Detta var, som sagt, under något av de sista aren av kung Karls liv, då bekymmer och motgångar hade börjat, och det fanns kanske inte en människa i kyrkan, som inte hade berövats kära anförvanter eller hade mistat sin förmögenhet genom kungens förvållande. Om någon händelsevis inte hade nagot att jämra sig över för egen del, så behövde han ju bara tänka på hur landet låg utarmat, hur provinserna voro förlorade och hur hela riket var kringvärvt av fiender.

Men i alla fall, i alla fall. Man behövde bara höra en viskning om att den mannen, som man mången gang hade förbannat, stod där inne i Guds hus, för att man skulle resa sig.

Och stående förblev man. Det var ingen, som tänkte på att sätta sig ner. Det kunde man icke. Kungen stod nere vid kyrkdörren, och så länge som han stod, måste de alla stå. Om någon hade satt sig, skulle han ha bevisat kungen vanheder.

Det skulle kanske bli en lång predikan, men det fick tålas. Man ville inte svika honom där borta vid kyrkdörren.

Han var annars en soldatkonung och var van, att hans soldater gärna gingo i döden för honom. Men här i kyrkan var han omgiven av enkla borgare och hantverkare, av vanliga svenska män och kvinnor, som aldrig hade lystrat till ett givakt. Men det behövdes blott, att han visade sig ibland dem, så voro de under hans välde. De skulle ha gått med honom vart han ville, de skulle ha gett honom vad han önskade, de trodde på honom, de tillbådo honom. I hela kyrkan tackade de Gud för den undrens man, som var Sveriges konung.

Som sagt, jag försöker tänka mig in i det där för att förstå, att kärleken till kung Karl kunde fylla hela en människas själ, att den kunde sätta sig så fast i ett kärvt och strävt gammalt hjärta att alla människor väntade, att den skulle finnas kvar även efter döden. - -

I sanning, sedan det hade blivit upptäckt, att generalens ring hade blivit stulen, var man i Bro socken mest förvånad över att någon hade haft mod att utföra dådet. Man menade, att älskande kvinnor, som hade blivit begravda med förlovningsringen på fingret, dem hade tjuvarna kunnat plundra utan fara. Eller om en mor hade legat i dödssömnen med en lock av sitt barns hår mellan sina händer, så hade man utan fruktan kunnat rycka den ifrån henne, eller om en präst hade bäddats ner i kistan med bibeln till huvudgärd, så hade denna troligen kunnat rövas ifrån honom utan men för brottslingen. Men att röva Karl den tolftes ring från fingret på den döde generalen på Hedeby det var ett företag, som man inte kunde begripa att någon av kvinna född hade vågat sig på.

Naturligtvis gjordes det efterforskningar, men de ledde inte till någon upptäckt av brotts1ingen. Tjuven hade kommit och gått i nattens mörker utan att lämna efter sig något spår, som kunde vägleda de sökande.

Här återigen förvånade man sig. Man hade ju hört talas om dem, som hade gått igen natt efter natt för att utpeka förövaren av ett vida mindre brott.

Men när man äntligen fick veta, att generalen ingalunda hade lämnat ringen åt sitt öde, utan hade kämpat för att återvinna den med samma bistra obarmhärtighet, som han skulle ha visat, om ringen hade blivit stulen från honom i levande livet, så blev ingen människa på minsta sätt häpen. Ingen visade någon misstro, ty detta var just vad man hade väntat sig.


The above contents can be inspected in scanned images: 17, 18, 19

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:46:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lowering/3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free