- Project Runeberg -  Löwensköldska ringen /
IV

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IV

När generalens ring hade varit försvunnen i flera år, hände det en vacker dag, att prosten i Bro blev kallad till en fattig bonde, Bård Bårdsson i Olsbysätern, som låg på sitt yttersta och nödvändigt ville tala med prosten själv, innan han dog. Prosten var en äldre man, och när han hörde, att det var fråga om att uppsöka en sjuk, som bodde milslångt borta i väglös skog, föreslog han, att hans komminister skulle fara i hans ställe, men den döendes dotter, som hade kommit med budet, sade då bestämt ifrån, att prosten skulle det vara eller också ingen alls. Far hade hälsat, att han hade något att tala om, som endast prosten, men annars ingen i världen kunde få veta.

När prosten hörde detta, började han leta i sina minnen. Bård Bårdsson hade varit en snäll man. Visserligen hade han varit en smula enfaldig, men fördenskull behövde han väl inte känna oro på sin dödsbädd. Ja, efter människosätt att se skulle prosten vilja säga, att han var en av dem, som hade en fordran hos Vår Herre. Under de sista sju åren hade han förföljts av alla tänkbara lidanden och olyckor. Gården hade brunnit upp, boskapen hade dött av sjukdom eller rivits av vilddjur, frosten hade härjat på åkern, så att han hade blivit fattig som Job. Till sist hade hustrun blivit så förtvivlad över alla olyckorna, att hon hade gått i sjön, och Bård själv hade flyttat bort till en fäbodplats, som var det enda han ännu ägde Sedan den tiden hade varken han själv eller hans barn visat sig vid kyrkan. Man hade många gånger talat om detta i prostgården och undrat om de ännu funnos kvar i socknen.

- Om jag känner din far rätt, så har han inte begått värre brott, än att han kan anförtro dem till komministern, sade prosten och såg på Bård Bårdssons dotter med ett välvilligt leende.

Hon var en fjortonårs tös, men stor och stark för sin ålder. Ansiktet var brett, och dragen voro grova. Hon såg en smula enfaldig ut, hon som fadern, men barnslig oskuld och uppriktighet lyste upp ansiktet.

- Vördig prosten är väl inte rädd för StarkeBengt, så att det är därför han inte törs komrna till oss? frågade hon.

- Vad är det du säger, barn? genmälde prosten.

- Vad är det för en Starke-Bengt, som du talar om?

- Å, det är ju han, som ställer om, att det går så motigt för oss.

- Jaså, sade prosten, jaså, det är en, som heter Starke-Bengt.

- Vet inte vördig prosten, att det var han, som brände upp Mellomstuga?

- Nej, det har jag aldrig förr hört talas om, sade prosten.

Men i detsamma reste han sig ur sin stol och började plocka fram handboken och en liten nattvardskalk av trä, som han brukade föra med sig i sockenbud.

- Det var han, som jagade mor min i sjön, fortsatte tösen.

- Det var det allra värsta, du, sade prosten.

- Lever han än, den där Starke-Bengt? Har du sett honom?

- Nej, inte har jag sett honom, sade barnet, men visst lever han. Det var för hans skull, som vi fick lov att flytta bort i skog och villande fjäll. Där har vi fått vara bra i fred för honom ända till i förra veckan, då far högg sig i foten.

- Och det menar du var Starke-Bengts fel? frågade prosten med sin lugnaste röst, men han öppnade dörren i detsamma och ropade åt sin dräng, att han skulle sadla hästen.

- Far sa, att Starke-Bengt hade förgjort yxan, annars skulle han aldrig ha huggit sig. Det var inte något farligt sår heller, men i dag såg far, att det hade kommit kallbrand i foten. Han sa, att nu måste han dö, för Starke-Bengt hade gjort slut på honom, och han skickade mig hit till prostgården och bad, att prosten skulle komma själv, så snart han någonsin kunde.

- Jag skall också komma, sade prosten. Han hade, medan flickan språkade, satt på sig både ridkappa och hatt. Men jag kan aldrig förstå, du, sade han, varför den där Starke-Bengt skall vara så svår emot din far. Bård måtte väl en gång ha gjort honom något för när?

- Ja, far nekar inte till det heller, sade barnet. Men han har aldrig sagt vad det är, varken till mig eller bror min. Men jag tror, att det är detta, som han nu vill tala om för vördig prosten.

- Ja, om det är så, sade prosten, då kan vi inte komma till honom fort nog. Han hade nu dragit på sig ridhandskarna och gick med flickan ut ur rummet för att sätta sig till häst.

Under hela ritten bort till fäbodplatsen sade prosten knappast ett ord. Han satt bara och funderade på detta märkvärdiga, som barnet hade berättat. Han för sin del hade bara råkat en man som folk brukade kalla Starke-Bengt. Men det kunde ju också vara möjligt, att flickan inte hade talat om denne, utan om en helt annan person.

När han red in på sätern, kom en ung karl emot honom. Det var Bård Bårdssons son, Ingilbert. Han var några år äldre än systern, storvuxen som hon och lik henne till anletsdragen, men han hade mera djupliggande ögon och såg inte så frimodig och godsinnad ut som hon.

- Detta var en lång resa för prosten, sade han, medan han hjälpte honom av hästen.

- Å ja, sade den gamle mannen, men det gick fortare, än jag trodde.

- Det skulle väl ha varit jag, som hade hämtat prosten, sade Ingilbert,men jag har varit ute på en fisketur ända sedan i går kväll. Jag visste inte, förrän jag kom hem nu nyss, att far hade fått brand i foten och att prosten var efterskickad.

- Märta har varit så god som en karl, sade prosten. Allt har gått bra. Men hur står det nu till med Bård?

- Han är nog ganska dålig, men han är redig. H an blev glad, då jag sa honom, att prosten syntes i skogsbrynet.

Prosten gick nu in till Bård, och syskonen satte sig på ett par breda hällar utanför stugan och väntade. De kände sig högtidligt stämda och talade om fadern, som nu skulle dö. De sade, att han alltid hade varit god emot dem. Men han hade aldrig varit lycklig sedan den dagen, då Mellomstuga brann, så att det var väl bäst, att han fick gå bort ur livet.

Rätt som det var, kom systern att säga, att fadern måtte ha haft något, som tyngde på hans samvete.

- Han! sade brodern. Vad skulle han ha att bära på? Jag har aldrig sett, att han har lyftat sin hand varken mot djur eller människa.

- Men det var ändå någonting, som han skulle tala om för prosten och bara för honom.

- Sa han det? frågade Ingilbert. Sa han, att det var något, som han ville tala om för prosten, innan han dog? Jag trodde, att han ville ha hit honom, bara för att han skulle få nattvarden.

- När han skickade i väg mig i dag, sa han, att jag skulle be prosten komma. Prosten var den enda människa i världen, som han kunde förtro sin stora och tunga synd.

Ingilbert satt och funderade ett ögonblick. - Det där låter bra konstigt, sade han. Jag undrar om det inte kan vara något, som han har gått och inbillat sig här i ensamheten. Det är väl så med detta som med allt det där, som han brukar berätta om Starke-Bengt. Jag tror inte, att det är annat än inbillningar, det heller.

- Det var just om Starke-Bengt, som han ville tala med prosten, sade flickan.

- Då kan du slå dig i backen på att det är lögn alltsammans, sade Ingilbert.

Han reste sig i detsamma och gick fram till en liten lucka i fäbodens vägg, som stod öppen, för att litet luft och ljus skulle tränga in i den fönsterlösa bostaden. Den sjukes säng stod så nära, att allt, vad han sade, kunde höras ut till Ingilbert, och sonen lyssnade till faderns ord utan att göra sig minsta samvetskval. Kanske hade han inte en gång hört, att det var orätt att lyssna till en bikt. I alla fall var han viss om att fadern inte hade några farliga hemligheter att röja.

När han hade stått bredvid luckan en stund, kom han åter fram till systern.

- Vad var det jag sa? började han. Far håller på att berätta för prosten, att det var mor och han, som stal kungaringen från gamle general Löwensköld.

- Å, Gud sig förbarme! utbrast systern. Skall vi inte tala om för prosten, att det är lögn, att det bara är sådant, som han diktar på sig?

- Vi kan inte göra någonting nu, sade Ingilbert. Nu får han väl säga vad han vill. Vi får tala med prosten efteråt.

Han smög återigen fram till luckan för att lyssna. Det dröjde inte länge, förrän han på nytt kom fram till systern.

- Nu säger han, att samma natt, som han och mor hade varit nere i graven och tagit ringen, brann Mellomstuga. Han säger, att han tror, att det var generalen, som brände upp stugan för honom.

- Det hörs ju, att det bara är påhitt, sade systern. Till oss har han ju sagt hundra gånger så visst som en, att det var Starke-Bengt, som satte eld på Mellomstuga.

Ingilbert var tillbaka på sin post under luckan, innan hon hade talat ut. Han stod där och lyddes en lång stund, och när han på nytt kom fram till systern, var han nästan grå i ansiktet.

- Han säger, att det var generalen, som sände över honom alla hans olyckor för att tvinga honom att lämna tillbaka ringen. Han säger, att mor blev rädd och ville, att de skulle gå till ryttmästarn på Hedeby och ge honom ringen, och far skulle mer än gärna ha lytt henne, men han tordes inte, därför att han trodde de skulle bli hängda båda två, om de bekände, att de hade stulit från en död. Men då kunde inte mor härda ut längre, utan hon gick och dränkte sig. Nu blev också systern grå i ansiktet av förfäran.

- Men, sade hon, far har alltid sagt, att det var ...

- Ja visst. Han förklarade just nu för prosten, att han inte hade vågat tala med någon människa om vem det var, som drog alla olyckorna över honom. Bara till oss barn, som ingenting förstod, hade han sagt, att det var en, som hette Starke-Bengt, som förföljde honom. Han sa, att bondfolket alltid brukade kalla generalen för Starke-Bengt.

Märta Bårdsdotter sjönk alldeles ihop, där hon satt.

- Men då är det ju sanning, viskade hon så lågt, som om detta skulle vara hennes sista andetag.

Hon såg sig omkring åt alla håll. Sätern stod vid stranden av en skogstjärn, och runt om denna reste sig mörka, skogklädda bergåsar. Det fanns ingen människoboning inom synhåll, det fanns ingen, som hon kunde fly till. Här rådde den stora, hjälplösa ensamheten.

Och i dunklet under träden tyckte hon att den döde stod på lur för att sända ut olyckor över dem.

Hon var ett sådant barn, att hon inte riktigt kunde fatta skammen och vanäran, som föräldrarna hade åsamkat sig, men vad hon förstod, det var, att en gengångare, en oförsonlig, allsmäktig varelse från de dödas land, förföljde dem alla. Hon väntade, att hon när som helst kunde få se honom, och hon blev så rädd, att hon hackade tänder.

Hon tänkte på att fadern nu i sju år hade gått med samma skräck i själen. Hon var fjorton år nu, och hon visste, att hon bara var sju, då Mellomstuga brann. Fadern hade vetat hela tiden, att den döde var ute på jakt efter honom. Det var gott för honom, att han fick dö.

Ingilbert hade återigen varit borta och lyssnat och kom nu tillbaka till henne.

- Du tror det väl ändå inte, Ingilbert? sade hon som ett sista försök att komma undan skräcken.

Men da såg hon, att Ingilberts händer skakade, och att ögonen stirrade i skräck. Han var likaså rädd, han, som hon.

- Vad skall jag tro? viskade Ingilbert. Far sager, att han flera gånger har försökt att resa till Norge för att sälja ringen, men han kunde aldrig komma åstad. Ena gången blev han sjuk en annan gång bröt hästen av sig benet, just som han skulle resa från gården.

- Vad säger prosten? frågade flickan.

- Han frågade far varför han hade behållit ringen under alla dessa år, då det var förbundet med så stor fara att äga den. Men far svarade, att han hade trott, att ryttmästarn skulle låta hänga honom, om han hade bekänt sin gärning. Han hade inte något att välja på, utan var tvungen att behålla den. Men nu visste han, att han skulle dö, och nu ville han lämna ringen till prosten, för att den skulle bli nerlagd i graven till generalen och vi barn komma lös ur förbannelsen och kunna flytta ner till bygden.

- Jag är glad, att prosten är här, sade flickan.

- Jag vet inte vad jag skall ta mig till, då han är rest. Jag är så rädd. Jag tycker, att generalen står där borta under granarna. Tänk, att han har gått här var dag och vaktat på oss! Och far har kanske sett honom.

- Jag tror nog, att far har sett honom, sade Ingilbert.

Han gick åter fram till stugan för att lyssna. När han kom tillbaka, hade han fått ett annat uttryck i ögonen.

- Jag har sett ringen, sade han. Far gav den till prosten. Den sken som en eldslåga. Den var röd och gul. Den lyste. Prosten såg på den och sade, att han kände igen, att det var generalens ring. Gå fram till luckan, så får du se den!

- Hellre vill jag ta en huggorm i min hand, än jag vill se på den ringen, sade flickan. Du kan väl aldrig tycka, att den var vacker att se på.

Ingilbert såg bort. - Jag vet ju, att den har förstört oss, sade han, men jag tyckte ändå om den.

Just som han sade detta, ljöd prästens röst stark och hög ut till de båda syskonen. Allt hittills hade han låtit den sjuke tala. Nu var det hans tur.

Det var klart, att prosten inte kunde gå med på allt detta vilda tal om förföljelse av en död. Han försökte visa bonden, att det var Guds straff, som hade drabbat honom, därför att han hade begått en så hisklig gärning som att stjäla från ett lik. Prosten ville inte alls medge, att generalen hade haft makt att ställa till eldsvådor eller skicka sjukdomar på människor och boskap. Nej, olyckorna, som hade drabbat Bård, voro ett Guds sätt att tvinga honom till ånger och till att återställla det stulna, ännu medan han levde, så att hans synd måtte kunna bli honom förlåten och han få njuta en salig hädanfärd.

Den gamle Bård Bårdsson låg stilla och hörde på prostens tal utan någon invändning. Men det torde inte ha övertygat honom. Han hade upplevat alltför mycket förskräckligt för att kunna tro, att allt detta kom från Gud.

Men de unga, som sutto och darrade av spökrädsla och gengångarskräck, de levde upp.

- Hör du? sade Ingilbert och grep systern hårt om armen. Hör du, att prosten säger, att det inte var generalen?

- Ja, sade systern. Hon satt med händerna knäppta och sög in varje ord, som prosten talade, djupt i själen.

Ingilbert reste sig. Han drog häftigt till sig andan och rätade ut kroppen. Han var befriad från sin fruktan. Han såg ut som en annan människa. Helt hastigt gick han bort till kojans dörr och steg in.

- Vad är det? frågade prosten.

- Jag vill tala ett par ord med far.

- Gå din väg! Nu är det jag, som talar med din far, sade prosten strängt.

Han vände sig åter till Bård Bårdsson, talande ömsom myndigt, ömsom milt och förbarmande.

Ingilbert hade satt sig ner på stenhällen med händerna för ansiktet. Men en stor oro hade bemäktigat sig honom. Han gick åter in i stugan och blev återigen utvisad.

- - -

När allt var över, blev det Ingilbert, som skulle visa prosten vägen tillbaka genom skogen. Till en början gick allt bra, men om en stund skulle de färdas över en spångad myr. Prosten kunde inte påminna sig, att han hade farit över någon sådan på bortvägen, och undrade om Ingilbert förde honom vilse, men denne svarade, att det skulle vara en stor genväg, om de kunde fara över den myren.

Prosten såg skarpt på Ingilbert. Han hade tyckt sig märka, att han liksom fadern var besatt av guldtörsten. Ingilbert hade ju gång på gång kommit in i stugan liksom för att förhindra fadern att ge bort ringen.

- Det är en smal och farlig väg, du Ingilbert, sade han. Jag är rädd, att hästen slinter på de hala stockarna.

- Jag skall leda hästen, så behöver inte vördig prosten vara rädd, sade Ingilbert, och i detsamma grep han fatt i hästens tygel.

När de voro mitt ute på myren med intet annat än lös gungfly åt alla håll, började han emellertid driva hästen baklänges. Det såg ut, som om han ville tvinga den ner från den smala spången.

Hästen stegrade sig, och prosten, som hade svårt för att hålla sig kvar i sadeln, ropade åt ledsvennen att för Guds skull släppa tygeln.

Men Ingilbert tycktes ingenting höra, och prosten såg hur han med mörkt ansikte och sammanbitna tänder kämpade med hästen för att driva den ner i kärret. Det var vissa döden, som väntade både djuret och ryttaren.

Då stack prosten handen i fickan och drog fram en liten pung av getskinn. Den slängde han rätt i ansiktet på Ingilbert.

Denne släppte tygeln för att infånga pungen, och hästen blev fri. Den for skrämd åstad framåt stigen. Ingilbert blev stående och gjorde intet försök att följa efter.


The above contents can be inspected in scanned images: 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:46:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lowering/4.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free