- Project Runeberg -  Löwensköldska ringen /
VII

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VII

Det skall inte förnekas, att hos oss i Värmland voro skogarna vida på den tiden och åkrarna små, gårdsplanerna voro stora, men stugorna trånga, vägarna voro smala, men backarna branta, dörrarna låga, men trösklarna höga, kyrkorna oansenliga, men gudstjänsterna långa, levnadsdagarna få, men bekymmerna oräkneliga. Men inte voro väl värmlänningarna några jämmerlappar eller tråkmånsar fördenskull.

Nog tog frosten bort säden, nog härjade vilddjuren bland boskapen och rödsoten i barnflocken, men visst hade de humöret i behåll i det längsta. Vart skulle det eljest ha burit i väg med dem? Men detta berodde kanske på att det fanns en tröstare i alla gårdar. Det fanns en, som kom till den rike likaväl som till den fattige, en, som aldrig svek och aldrig tröttnade.

Men tro för all del inte, att den tröstaren var något högtidligt eller storståtligt, såsom Guds ord eller samvetsfrid eller kärlekslycka! Tro inte heller, att den var något lågt och farligt, såsom dryckjom eller tärningspel! Den var bara något helt oskyldigt och vardagligt, den var ingenting annat än eldbrasan, som flammade på härden om vinterkvällarna.

Herre Gud, vad den gjorde det vackert och hemtrevligt i den minsta stuga! Och så den gick på och skämtade med folket där inne, så länge som kvällen varade! Den sprakade och knastrade, det var, som om den skulle ha skrattat åt dem. Den spottade och fräste, då var det, som om den ville härma någon, som var vresig och arg. Ibland visste den sig ingen råd att få slut på en kvistrik kubbe. Då fyllde den hela rummet med rök och os, liksom ville den låta folket förstå, att den hade fått för dålig kost att leva av. Ibland passade den på och sjönk ihop till bara en glödhög, just som folket var i bästa arbetstakten, så att man måste lägga ner händerna i knäet och storskratta, tills den tog upp sig igen. Allra mest skälmaktig blev den, då matmodern kom med de trebenta kokkärlen och begärde, att den skulle koka maten. Någon enda gång var den villig och tjänstaktig och gjorde sin sak fort och väl, men som oftast dansade den lätt och yr i timtal omkring grötgrytan utan att få den i kokning.

Hur lyste det inte till i husbondens ögon, då han kom in våt och frusen ur snöslasket och brasan tog emot honom med värme och trevnad! Hur gott var det inte att tänka på det vakande ljuset, som strömmade ut i mörka vinternatten till en ledstjärna för fattiga vandrare och såsom ett förskräckelsens tecken för lo och varg!

Men eldbrasan kunde mer än värma och lysa och koka mat, den förstod sig på märkligare ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till os. Den var i stånd att väcka leklusten till livs i människosjälen.

Ty vad är människosjälen annat än en lekande flamma, också den? Den fladdrar i och över och omkring människan, såsom eldsflamman fladdrar i och över och omkring den skrovliga veden. När nu de, som voro samlade omkring eldbrasan en vinterkväll, hade suttit en stund under tystnad och sett in i den, så började brasan tala till var och en särskilt på sitt eget språk. "Broder själ", sade eldslågan, "är du inte en låga som jag? Varför är du så dyster och tung?" - "Syster flamma", svarade människosjälen, "jag har huggit ved, och jag har skött hushåll hela dagen. Jag orkar inte annat än sitta stilla och se på dig." - "Det vet jag visst", sade eldbrasan. "Nu är det kvällens stund. Gör nu som jag, fladdra och lys! Lek och värm!"

Och själarna lydde eldbrasan och började leka. De berättade sagor, de gissade gåtor, de gnedo fiolsträngar, de ristade in slingor och rosor i verktyg och åkreden. De lekte lekar och sjöng visor, de löste in panter och påminde sig gamla ordstäv. Och under tiden töade iskylan ur lemmarna, knarrigheten ur sinnet. De levde upp och hade roligt. Eldbrasan och leken vid eldbrasan gåvo dem åter lusten att leva det fattiga och besvärliga livet.

Vad som framför allt hörde hemma vid eld brasan, det var väl dock berättelsen om alla slags bragder och äventyr. Det var sådant, som roade både gammal och ung, och det var sådant, som det aldrig tog ände på. Ty bragder och äventyr det har det då, Gud vare lov, alltid funnits tillräckligt av i denna världen.

Men aldrig har det funnits så gott om dem som på kung Karls tid. Han var en hjälte bland hjältar, och det fanns en rikedom av historier att berätta om honom och hans män. De förgingos inte med honom själv och hans välde, de levde kvar efter hans död, de voro hans bästa kvarlåtenskap.

Ingen var det så kärt att berätta om som om kungen själv, men näst honom så tyckte man om att tala om generalen på Hedeby, som man hade sett och talat vid och kunde beskriva från huvud till fot.

Generalen hade varit så stark, att han kunde böja järn, som andra böjde hyvelspån. Han hade fått veta, att i Smedsby nere i Svartsjö bodde en smed, som gjorde de bästa hästskor i trakten. Generalen red ner till honom och bad Mickel i Smedsby, att han skulle sko hans häst. När nu smeden kom ut ur smedjan med en färdig sko, undrade generalen om han kunde få se på den. Skon var både stark och välgjord, men generalen skrattade till, då han såg den. - Skall det här kallas järn? sade han, och därmed böjde han upp hästskon och bröt den itu. Smeden blev förskräckt, han trodde, att han hade gjort ett dåligt arbete.

- Det måtte väl ha varit en bräcka i järnet, sade han och skyndade in efter en annan sko. Men det gick med den som med den förra, bara med den skillnaden, att den här klämdes ihop som en sax, tills den brast, den också. Men då började Mickel ana oråd. - Antingen är du väl kung Karl själv, eller också är du Starke-Bengt från Hedeby", sade han till generalen. - Det var inte så illa gissat, du Mickel", sade generalen, och sedan gav han Mickel full betalning både för fyra nya hästskor och för de båda, som han hade brutit sönder för honom.

Många fler berättelser fanns det om generalen, och de berättades och berättades, och det fanns inte en människa i hela häradet, som inte hade reda på honom och hyste vördnad och beundran för honom. Och hans ring hade man också reda på och visste, att den hade fått följa honom i graven, men att människors girighet hade varit så stor, att den hade blivit stulen från honom.

Så att man kan förstå, att om någonting skulle vara i stånd att få folk intresserade och nyfikna och upprörda, så var det detta, att ringen hade blivit återfunnen och förlorad igen, och att Ingilbert hade hittats död i skogen, och att Olsbykarlarna nu misstänktes för att ha tillägnat sig ringen och sutto häktade. När kyrkfolket kom hemvandrande fram på söndagseftermiddagen, kunde man knappt tåla sig så mycket, att de fingo ta av sig kyrkkläderna och äta en bit mat, innan de måste berätta om allt, som hade vittnats, och allt, som hade bekänts, och vad man trodde att de anklagade skulle bli dömda till.

Det talades inte om något annat. Varje kväll hölls det ting vid spiselbrasan både i stora och små stugor, både hos torpare och storfolk.

Det var en gruvsam och underlig sak och svår att komma till rätta med. Det var inte lätt att fälla en avgörande dom, ty det var svårt, ja, nästan omöjligt att tro, att Ivarssönerna och deras fosterson skulle ha slagit ihjäl en man för att komma åt en ring, den må nu ha varit hur dyrbar som helst.

Det var för det första Erik Ivarsson. Han var en rik man med stora ägor och många hus. Om han hade något fel, så var det detta, att han var stormodig och alltför mån om sin heder. Men just därför var det svårt att få in i huvudet, att någon klenod i världen kunde förmå honom att begå en vanhederlig handling.

Än mindre kunde man misstänka hans bror Ivar. Han var fattig visserligen, men han bodde hos brodern och fick hos honom allt, vad han kunde önska sig. Han var så godhjärtad, att han hade givit bort allt det, som hade varit hans. Hur skulle det kunna falla en sådan man in att mörda och råna?

Vad Paul Eliasson beträffar, så visste man om honom, att han stod högt i gunst hos Ivarssönerna och skulle gifta sig med Marit Eriksdotter, som var faderns enda arvinge. Annars var han ju den, som man snarast kunde misstänka, därför att han var född ryss, och om ryssarna visste man, att de inte höllo det för någon synd att stjäla. Ivar Ivarsson hade haft honom med sig, då han kom hem från ryska fångenskapen. Han var tre år gammal då, utan föräldrar och skulle ha fått svälta ihjäl i det egna landet. Nu var han dock uppfostrad i rättsinne och ärlighet och hade alltid skickat sig väl. Marit Eriksdotter och han hade vuxit upp tillsammans, de hade alltid älskat varandra, och det rimmade sig illa, att en man med lycka och rikedom i vänto skulle sätta allt detta på spel genom att stjäla en ring.

Men å andra sidan så hade man generalen att tänka på, generalen, som man hade hört sagor om, alltsedan man var liten som så, generalen, som man kände så väl som sin egen far, generalen, som var stor och stark och trovärdig, generalen, som var död och hade blivit bestulen på det käraste han ägde.

Generalen hade vetat, att Ingilbert Bårdsson hade ringen med sig vid flykten, ty annars hade Ingilbert fått gå sin väg i ro och hade inte blivit dödad. Generalen måste också ha reda på att Olsbykarlarna hade tagit ringen, eljest skulle de inte ha mött ryttmästarn på sin väg, de skulle inte ha blivit fängslade, de skulle inte ha kvarhållits i häkte.

Det var mycket svårt att finna ut det rätta i en sådan sak, men generalen litade man på mer än på kung Karl själv, och vid de flesta rättegångarna, som fördes i de små stugorna, blev domen fällande.

Säkert väckte det mycken förvåning, att den verkliga häradsrätten, som höll ting i tingshuset i Broby backar, efter att på det strängaste ha rannsakat de anklagade, men varken kunnat överbevisa dem eller förmå dem till bekännelse, såg sig nödsakad att frikänna de för mord och rån anklagade männen.

De blevo dock inte frigivna, ty häradsrättens dom skulle granskas av hovrätten, och hovrätten ansåg, att Olsbykarlarna voro skyldiga och borde hängas.

Men inte heller denna dom gick i verkställighet, ty hovrättens dom skulle först stadfästas av konungen.

Men då kungsdomen hade fallit och blivit kungjord, då avstod kyrkofolket för en gångs skull godvilligt från att äta sin middagsmat, till dess att de hade fått berätta dess innehåll för de hemmavarande.

Ty domens innehåll var i korta ord detta, att som det tycktes vara fullt klart, att en av de anklagade hade mördat och stulit, men ingen av dem ville erkänna sig skyldig, skulle Guds dom avgöra mellan dem. De skulle vid nästa ting i domarens, nämndens och menighetens närvaro kasta tärning med varandra. Den, som fick lägsta kastet, skulle anses skyldig och för sin missgärning mista livet genom hängning, men de övriga två skulle utan vidare skada frigivas för att återgå till sitt dagliga liv.

Det var en vis dom, en rättvis dom. Alla människor här nere i Värmland voro nöjda med den. Var det inte vackert av den gamle kungen, att han inte utgav sig för att se klarare än någon annan i denna dunk1a sak, utan vädjade till den Allvetande? Nu äntligen kunde man vara säker på att få se sanningen träda i dagen.

Dessutom var det något alldeles eget med denna rättegången. Den fördes inte av människa mot människa, utan det var en död, som var part i målet, en död, som begärde att få igen sin tillhörighet. I andra fall kunde man tveka att vädja till tärningarna, men inte i detta. Den döde generalen visste nog vem det var, som förhöll honom hans egendom. Det var det, som var det bästa med kungsdomen, att den gav den gamle gen ralen tillfälle att fria och fälla.

Man kunde nästan tro, att kung Fredrik hade velat lämna avgörandet åt generalen. Han hade kanske känt honom i den gamla krigstiden och visste, att han var en man att lita på. Det kunde hända, att just detta var meningen. Det var inte lätt att säga.

Hur som helst, så nog ville alla vara med på tinget den dagen, då gudsdomen skulle avgivas. Var och en, som inte var för gammal att gå eller för liten att krypa, den gav sig i väg. Maken till märkvärdig händelse hade inte ägt rum på mångfaldiga år. Man kunde inte nöja sig med att så småningom och av andra få höra hur allt hade avlupit. Nej, här måste man vara med själv.

Visst lågo gårdarna glest, och visst var det vanligt annars, att man kunde resa hela mil utan att möta en människa, men när alla i häradet kommo tillstädes på en plats, så blevo de nästan häpna över hur många de voro. De stodo tätt packade i många led utanför tingshuset. Det såg ut, som när en bisvärm hänger svart och tung framför en bikupa en sommardag. De voro lika svärmande bin också i det hänseendet, att de inte voro i sitt vanliga lynne. De voro inte tysta och högtidliga, såsom de brukade vara vid kyrkan, och inte heller muntra och godmodiga såsom på marknader, utan de voro vildsinta och retliga, de voro besatta av hat och hämndlystnad.

Kan någon undra på det? De hade fått i sig skräcken för missdådare med modersmjölken. De hade blivit vyssjade till sömns med vaggvisor om kringströvande fredlösa. De betraktade alla tjuvar och mördare som otyg, som bortbytingar, de höllo dem inte längre för människor. De hade inte alls någon tanke på att de behövde visa barmhärtighet mot sådana.

De visste, att en dylik förskräcklig varelse skulle få sin dom denna dag, och de voro glada över det. "Nu kommer gudilov en sådan där blodtörstig satan bort ur livet", tänkte de. "Nu kan den åtminstone inte mer få något tillfälle att skada oss."

Gudsdomen skulle inte äga rum inne i tingssalen, utan, som väl var, skulle den försiggå ute i det fria. Svårt var det visserligen, att ett kompani soldater bildade spetsgård runtom platsen framför tingshuset, så att man inte kunde komma tillräckligt nära, och man kastade minsann många skällsord åt soldaterna, därför att de stodo i vägen. Det skulle man inte ha gjort annars, men i dag var man dristig och påflugen.

Människorna hade fått lov att ge sig av i god tid hemifrån för att få en plats nära spetsgården, så att det blev många dryga timmar, som de fingo stå där och vänta. Och inte hade de mycket att förnöja ögonen med under tiden. Rättstjänaren kom ut ur tingshuset och satte ner en stor trumma mittpå planen. Det var ändå en glädje, ty då såg man ju, att de, som sutto där inne, tänkte på att sätta saken i gång före kvällen. Rättstjänaren bar också ut en stol och ett bord samt bläckhorn och penna åt skrivaren. Sist kom han med en liten bågare, i vilken ett par tärningar skramlade. Han kastade ut dem på trumskinnet gång på gång. Han ville väl pröva, att de voro riktiga och föllo än si och än så, som tärningar skola.

Därefter skyndade han sig in igen, och det var inte att undra på, ty bara han visade sig, ropade folk elakheter och kvickheter åt honom. Det skulle de inte ha gjort annars, men den här dagen fanns det intet vett hos dem.

Domare och nämndemän släpptes igenom spetsgården och vandrade eller redo upp till tingshuset. Så snart någon av dem syntes, blev det liv i hopen. Det var inte så, att man viskade och tisslade, som man annars skulle ha gjort. Nej då. Man ropade hälsningar och anmärkningar med hög röst. Det kunde ju inte göras något för att hindra detta. De väntande voro många, och de voro inte goda att tas med. De herrkarlar, som kommo tillstädes, fingo också slippa in i tingshuset. Det var Löwensköld på Hedeby och prosten i Bro och brukspatronen på Ekeby och kaptenen på Helgesäter och många flera förstås. Och de fingo allesammans höra hur bra de hade det, som inte behövde stå här ute och kämpa om plats, och mycket annat dessutom.

När man inte hade någon annan att kasta glåpord åt, så riktade man dem mot en ung flicka, som höll sig så nära spetsgården som möjligt. Hon var liten och späd, och gång på gång försökte karlarna bana sig fram och ta hennes plats, men när så skedde, ropades det från dem, som stodo i närheten, att hon var dotter till Erik Ivarsson från Olsbyn, och efter den upplysningen blev hon lämnad i fred.

Men i stället haglade stickord över henne. Hon tillfrågades om hon helst ville, att hennes far eller hennes fästman skulle bli hängd. Och det undrades varför den, som var dotter till en tjuv, skulle ha bästa platsen.

De, som voro hemma långt borta i skogarna, förvånade sig, att hon hade mod att stå kvar, men då fingo de veta annat. Hon var inte rädd av sig, den tösen, hon hade varit med vid vartenda rättegångstillfälle, och inte en enda gång hade hon gråtit, utan alltid varit lugn. Hon hade nickat och smålett åt de anklagade, liksom vore hon viss om att nästa dag skulle de bli lösgivna. Och de anklagade hade fått nytt mod, när de hade sett henne. De hade tänkt, att en fanns det åtminstone, som visste, att de voro oskyldiga. En fanns det, som inte kunde tro, att en fattig guldring kunde locka dem till brott.

Vacker, mild och tålig hade hon suttit i rättssalen. Hon hade aldrig retat någon, nej, hon hade gjort domaren och nämnden och länsmannen med till sina vänner. Sådant ville de väl inte medge själva, men man påstod, att häradsrätten inte skulle ha frikänt de anklagade, om inte hon hade varit med på tinget. Det var så omöjligt att tro, att någon, som Marit Eriksdotter tyckte om, kunde göra sig skyldig till brott.

Och nu var hon med här också, för att de fängslade skulle se henne. Hon stod här, för att hon skulle vara dem till styrka och tröst. Hon ville be för dem under provet, anbefalla dem åt Guds nåd.

Man kunde ju ingenting veta. Det sägs förstås, att äpplet inte faller långt från trädet, men nog såg hon god och oskyldig ut. Och nog hade hon ett kärleksfullt hjärta, då hon kunde stå kvar, där hon stod.

Hon måste ju ha hört allt, som ropades till henne, men hon varken svarade eller grät eller försökte att fly undan. Hon visste, att de olyckliga fångarna skulle bli glada att se henne. Hon var ju den enda, den enda i hela hopen, som hade ett mänskligt hjärta för dem.

Men hur som helst, så stod hon där inte alldeles förgäves. Det var en och annan av dem, som hade egna döttrar, likaså blida och oskyldiga som hon, som tänkte i sitt hjärta, att de inte skulle ha velat ha dem stående, där hon stod.

Det hördes allt en och annan röst, som försvarade henne eller som åtminstone sökte att tysta på kvickhuvuden och skrikhalsar.

Inte bara för att få ett slut på den långa väntan utan också för Marit Eriksdotters skull blev man glad, då dörrarna till tingshuset slogos upp och förrättningen tog sin början. I ett högtidligt tåg kommo först rättstjänaren, länsmannen och fångarna, som voro fria utan bojor och band, fast var och en var bevakad av två soldater. Därefter syntes klockaren, prosten, nämndemännen, skri varen och domaren. Efter alla dessa tågade herremännen och några bönder, som hade så stort anseende, att de fingo vara med innanför spetsgården.

Länsmannen och fångarna ställde sig utmed tingshusets vänstra sida, domaren och nämnden veko av åt höger, herremännen stannade i mitten. Skrivaren tog plats vid bordet med sina pappersrullar. Den stora trumman stod alltjämt ensam mittpå planen. Ingenting skymde den.

I detsamma som tåget visade sig, blev det trängsel och rusn ing inne i folkmassan. Flera stora och starka karlar sökte bana sig väg fram i första ledet. Framför allt lade de an på att driva undan Marit Eriksdotter. Men i förskräckelsen för att komma på en undanskymd plats böjde hon sig ner, och liten och tunn som hon var, kröp hon mellan benen på ett par soldater innanför spetsgarden.

Detta var stridande mot all god ordning, och länsmannen gav också rättstjänaren en vink att skaffa undan Marit Eriksdotter. Rättstjänaren begav sig genast bort till henne, lade handen på hennes skuldra liksom för att häkta henne och förde henne med sig upp mot tingshuset. Men då de väl voro inkomna i hopen av människor, som stodo där utanför, släppte han henne. Han hade sett så mycket av henne, att han visste, att bara hon fick stå i fångarnas närhet, skulle hon inte söka rymma sin väg, och om länsmannen önskade näpsa henne, skulle hon vara lätt att finna.

Men vem hade nu för övrigt tid att tänka på Marit Eriksdotter? Prosten och klockaren hade stigit fram och ställt sig mittpå planen. Båda lyftade hattarna från huvudet, och klockaren tog upp en psalm och började sjunga. Och när de, som stodo utanför spetsgården, hörde psalmen, började de liksom förstå, att det var något stort och högtidligt, som skulle ske, det mest högtidliga, som de någonsin hade varit med om: en vädjan till den allsmäktiga, allvetande gudomen för att få veta dess vilja.

Än mera andaktsfulla blevo människorna, då prosten talade. Han bad Kristus, Guds son, som själv en gång hade stått inför Pilati domstol, varkunna sig över dessa anklagade, så att de inte finge en orätt dom. Han bad honom också varkunna sig över domarna, så att de inte skulle nödgas döma en oskyldig till döden.

Till sist bad han honom varkunna sig över menigheten, så att den inte skulle få bevittna en stor orätt såsom en gång judarna vid Golgata.

De hörde allesammans på prosten med blottade huvuden. De tänkte inte mer sina arma jordiska tankar. De hade kommit i annat lynne. De tyckte, att han kallade ner Gud själv, de kände hans närvaro.

Det var en vacker höstdag med blå himmel, små vita skyar och träden fulla av gula löv. Flyttfågelskaror flögo oupphörligen över deras huvuden söder ut. Det var ovanligt, att så många sågos på en dag. De tyckte, att detta borde ha något att betyda. Var det ett tecken från Gud att han gillade deras förehavande?

När prosten hade slutat, steg häradshövdingen fram och uppläste kungsdomen. Den var lång med många vändningar, som voro svåra att följa. Men de förstodo, att den världsliga makten liksom nedlade sin spira och sitt svärd, sin klokskap och sitt vetande och begärde ledning av Gud. Och de bådo, de bådo alla, att Gud skulle hjälpa och leda.

Därefter tog länsmannen tärningarna och bad domaren och flera andra närvarande kasta med dem för att se, att de voro riktiga. Och folket hörde tärningarnas fall mot trumskinnet med en besynnerlig bävan. Dessa små tingestar, som hade varit mången mans olycka, skulle de nu räknas värdiga att tolka Guds vilja?

Då tärningarna voro prövade, fördes de tre fångarna fram. Bägaren lämnades först till Erik Ivarsson, som var äldst. Men samtidigt förklarade länsmannen för honom, att detta ännu inte var det slutliga avgörandet. Nu skulle de endast kasta för att bestämma ordningen sinsemellan.

Denna första omgång utföll så, att Paul Eliasson gjorde det lägsta kastet och Ivar Ivarsson det högsta. Det blev alltså han, som skulle börja.

De tre anklagade voro klädda i samma kläder, som de hade haft på sig, då de hade mött ryttmästarn på nerfärden från sommarsätern, och dessa voro nu både trasiga och nersmutsade. Och lika illa farna som kläderna voro de, som hade dem på sig. Men för alla såg det ut, som om Ivar Ivarsson var den, som hade hållit sig bäst av de tre. Det kom sig väl av att han hade varit soldat och härdats i mycket lidande under krig och fångenskap. Han höll sig rak ännu, och han hade ett modigt och oförskräckt uppträdande.

Då Ivar Ivarsson trädde fram till trumman och mottog bägaren med tärningarna av länsmannen, ville denne visa honom hur han skulle hålla bägaren och hur han skulle kasta. Men då fick gubben ett småleende på läpparna.

- Det är inte första gången, som jag rafflar med tärning, länsman, sade han med så hög röst, att alla hörde honom. Starke-Bengt från Hedeby och jag har förnöjt oss med detta mången kväll där ute i stäppländerna. Men aldrig kunde jag tro, att jag skulle nödgas spela med honom än en gång.

Länsmannen ville skynda på honom, men folket tyckte om att höra honom. Det var en tapper karl, som kunde skämta, när han stod inför ett sådant avgörande.

Han knäppte båda händerna om bägaren, och man såg, att han bad. När han hade läst sitt fadervår, ropade han med hög röst: - Och nu ber jag dig, Herre Krist, du som vet min oskuld, att du av nåd ger mig ett lågt kast, ty jag har varken barn eller käresta, som gråter över mig.

När detta var sagt, slängde han tärningarna ner på trumskinnet, så att det dånade.

Och alla de, som stodo utanför, önskade i det ögonblicket, att Ivar Ivarsson skulle gå fri. De tyckte om honom, därför att han var tapper och god. De kunde inte förstå, att de någonsin hade hållit honom för en ogärningsman.

Det var nära nog outhärdligt att stå så långt borta och inte veta hur tärningarna hade fallit. Domare och länsman böjde sig fram för att se, nämndemännen och de närvarande ståndspersonerna närmade sig och sågo utfallet. Alla tycktes bli förvånade, några nickade åt Ivar Ivarsson ett par skakade hand med honom, men mängden fick intet veta. Det knorrades och knotades.

Då vinkade domaren åt länsmannen, och denne steg upp på trappsteget utanför tingshuset för att bättre synas och höras.

- Ivar Ivarsson har slagit sexor all, vilket är högsta kastet.

Man förstod, att Ivar Ivarsson var frikänd, och man blev glad över det. Det var flera, som gåvo sig till att ropa: - Lycka till, Ivar Ivarsson!

Men nu skedde något, som fyllde alla med häpnad. Paul Eliasson utbrast i höga glädjerop, ryckte luvan av huvudet och kastade den i luften. Det kom så oväntat, att vaktarna inte hunno hejda honom. Men man undrade över Paul Eliasson. Det var ju sant, att Ivar Ivarsson hade varit som en far för honom, men nu gällde det livet. Kunde han verkligen glädja sig över att en annan hade blivit frikänd?

Strax därpå återställdes den förra ordningen. Myndighetspersonerna gingo åt höger, fångar och vaktmanskap åt vänster, andra åskådare drogo sig upp mot tingshuset, så att trumman stod fri i mitten, synlig åt alla håll. Det var nu Erik Ivarsson, som skulle genomgå dödsprovet.

Fram kom en bruten och gammal man med stapplande och osäker gång. Man tyckte sig knappt känna igen honom. Kunde detta vara Erik Ivarsson, som alltid hade framträtt bred och myndig? Hans blickar voro skumma, och mången trodde, att han knappast hade fullt medvetande om vad han företog sig. Men då han hade fått bägaren med tärningarna i sin hand, gjorde han ett försök att räta ryggen och säga några ord.

- Jag tackar Gud, att min bror Ivar nu är fri känd, sade han, ty fastän jag i denna sak är lika oskyldig som han, har han alltid varit den bättre av oss båda. Och jag ber till Vår Herre Kristus, att han låter mig göra ett dåligt kast, så att min dotter må få bli gift med den, som hon älskar, och leva lycklig med honom till sina dagars slut.

Det var så med Erik Ivarsson som med många gamla, att deras forna kraft tycktes vara samlad i rosten. Vad han sade, hördes till alla, och det väckte stor rörelse. Det var mycket olikt Erik Ivarsson att erkänna, att någon hade varit förmer än han, och att önska sig döden för att göra en annan lycklig. Det fanns ingen i hela folkhopen, som vidare kunde tänka på honom såsom en rövare och tjuv. Man stod där med tårat i ögonen och bad till Gud, att han måtte göra ett högt kast.

Han skakade knappast om tärningarna i bägaren, utan vände den bara upp och ner och lät dem falla. Hans ögon voro för gamla för att han skulle kunna urskilja prickarna på tärningarna, och han vände inte ens blicken ditåt, utan stod och stirrade ut i rymden.

Men domaren och de övriga skyndade fram. Och nu såg man samma uttryck av förvåning på deras ansikten som förra gången.

Det var, som om hopen utanför spetsgården skulle ha förstått vad som hade skett, långt innan länsmannen hade kungjort utslaget. Det var en kvinna, som ropade: - Gud välsigne dig, Erik Ivarsson! och efter henne hördes ett mångstämmigt skrik: - Gud ske tack och lov för att han hjälpte dig, Erik Ivarsson! Paul Eliassons luva flög i luften som förra gången, och man förundrade sig återigen. Tankte han inte på vad detta innebar för honom själv? Erik Ivarsson stod slö och likgiltig, inte en ljusning syntes över dragen. Han tänkte, att han kanske väntade på att länsmannen skulle förkunna utslaget, men även sedan detta skett och han hade fått veta, att han hade slagit sexor all, han som brodern, förblev han okänslig. Han ville stappla tillbaka till sin forna plats och var då så utmattad, att rättstjänaren måste slå armen om honom för att hålla honom uppe.

Nu var det Paul Eliassons tur att framträda till trumman och höra lyckokastet, och man vände sina blickar mot honom. Alla hade långt före provet ansett, att han måste vara den egentlige brottslingen, och nu var han ju redan dömd, så att säga, ty högre kast än Ivarssönernas fanns inte på tärningarna.

Man var inte missnöjd med denna utgång förut, men nu såg man, att Marit Eriksdotter hade smugit sig intill Paul Eliasson.

Han höll henne inte i sin famn, och ingen kyss eller smekning växlades mellan dem, hon bara stod tätt, tätt tryckt intill honom, och han hade lagt armen om hennes liv. Ingen kunde rätt säga om de hade stått länge på det sättet, ty allas uppmärksamhet hade varit riktad på tärningspelet.

Där stodo de i alla fall sida vid sida, på ett outrannsakligt sätt sammanförda, trots vaktmanskap och skrämmande myndighetspersoner, trots de tusende åskådarna, trots det förfärliga spel om liv och död, vari de voro inblandade.

Det var kärlek, och det var något över all jordisk kårlek, som förenade dem. De kunde ha stått så vid gårdsledet en sommarmorgon, då de hade dansat hela natten och första gången hade talat vid varandra om att de ville bli man och hustru. De kunde ha stått så efter första nattvardsgången, då de kände all synd borttagen ur själen. De kunde ha stått så, om de båda hade genomgått dödens gruvlighet och kommit över på andra sidan och mötts igen och funnit, att de hörde samman i evighet. Hon stod och såg på honom med innerlig kärlek, och det var något i deras själ, som sade människorna, att just över Paul Eliasson borde de ömka sig. Han var ett ungträd, som inte skulle få stå kvar till blomning och fruktsättning, han var en rågåker, som skulle trampas ner, innan den hade fått skänka någon något av sin rikedom. Han lossade stilla armen från Marits liv och följde länsmannen fram till trumman. Det märktes ingen oro hos honom, då han hade fått bägaren i handen. Han höll intet tal till folket som de andra, utan han vände sig mot Marit.

- Var inte rädd! sade han. Gud vet, att jag är lika oskyldig som de andra. Därpå skakade han om tärningarna helt lekfullt och lät dem snurra runt i bägaren, tills de nådde över dess kant och föllo ner på trumskinnet. Han stod orörlig och följde dem med blicken, men när äntligen båda lågo stilla, behövde inte allmänheten vänta på att länsmannen skulle förkunna utslaget. Paul Eliasson ropade själv med hög röst:

- Jag har slagit sexor all, Marit. Jag har slagit sexor all, jag som de andra. Det föll honom inte in annat, än att han därmed skulle vara frikänd, och han kunde inte hålla sig stilla i glädjen. Han hoppade högt, kastade luvan i luften, tog vaktsoldaten, som han hade bredvid sig, i famn och kysste honom. Då tänkte alla: "Det syns, att han är en ryss. Om han hade varit en svensk, skulle han inte ha jublat så i otid."

Domaren, länsmannen, nämnden och herrkarlarna gingo makligt och lugnt fram till trumman och beskådade tärningarna. Men de sågo inte glada ut denna gång. De skakade på huvudena, och det var ingen, som lyckönskade Paul Eliasson till utfallet.

Länsmannen gick för tredje gången fram till tingshusets trappa och förkunnade:

- Paul Eliasson har slagit sexor all, vilket är högsta kastet.

Det uppstod en häftig rörelse i folkhopen, men inte något jubel. Det var ingen, som tänkte på att något svek kunde ha blivit begånget, sådant var omöjligt. Men alla kände sig ängsliga, därför att gudsdomen inte hade gett någon klarhet.

Var det så, att alla tre anklagade voro lika oskyldiga, eller var det så, att de alla voro lika skyldiga?

Man såg ryttmästar Löwensköld ivrigt skynda bort till domaren. Han ville väl säga, att ingenting var avgjort, men domaren vände sig ganska tvärt ifrån honom.

Domaren och nämnden drogo sig in i tingshuset för att överlägga, och under tiden tordes ingen röra sig eller tala, knappast viska. Även Paul Eliasson höll sig stilla. Han tycktes förstå nu, att gudsdomen kunde tolkas på mer än ett sätt.

Rätten syntes ånyo efter en kort överläggning, och domaren förkunnade, att häradsrätten var böjd för att tolka utfallet så, att alla tre anklagade borde frikännas.

Paul Eliasson ryckte sig lös från sina vaktare och kastade åter sin luva i höjden under högsta jubel, men det var en smula för tidigt, ty domaren fortsatte:

- Men skall denna häradsrättens tolkning underställas konungen medelst en kurir, som i denna dag skall till Stockholm avsändas, och skola de anklagade förbliva i häkte, tills Kungl. Majestäts bekräftelse pa häradsrättens dom föreligger.


The above contents can be inspected in scanned images: 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:46:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lowering/7.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free